kräftfest!

Jag är uppvuxen på svenska kräftor. En gång om året samlades hela byn nere i naturreservatet och la ut mjärdar och kräftburar och sen var det fest hela natten, fast så tyst som möjligt för att inte skrämma bort kräftorna. Älskade att smyga omkring i mörkret längs stigarna vid ån och vittja mjärdar, räkna och mäta kräftorna och signalera till grannarna på andra sidan ån med ficklamporna. Dagen efter var det full rulle i köket med krafsande okokta kräftor i plasthinkar överallt och röda döda kokta kräftor i mammas största kastrull med dill dill dill. Vi åt så det stod ut genom öronen och frös in resten. Fast kräftorna tog slut. Minns inte om det var pesten eller något annat men vi slutade fiska. Plötsligt blev svenska kräftor inget självklart, tvärtom. Första gången jag åt turkiska eller kanske kinesiska blev jag så förvånad över hur folk ens ville äta såna kräftor. Varför äta stenhårda kräftor med konstig smak när det finns svenska? Och det tycker jag fortfarande. Om det nu inte vore så förbannat jävla svårt att få tag på svenska kräftor när jag väl vill ha dem. Det blev inga i år till exempel. Fanns inga där vi skulle ha kräftskiva. Istället fick jag fatt på kräftan med miniklor från Turkiet. Lite oskarp, men han smakade okej.