om livets korthet.

En av de där semestersommarkvällarna drack vi mojitos och irish coffe och Tove tog plötsligt upp en papperslapp ur plånboken och sa att hon måste läsa ett citat som hon fått av en vän.

[Människor] äro ivrigt sysselsatta med planer på att förbättra sitt liv /.../ Men detta siktande på framtiden innebär en stor livsförlust. Det flyttar fram varje dag, det rycker bort det närvarande medan det ger löften för ett ovisst kommande. Det största hindret för ett verkligen liv är den förväntan som beror av morgondagen, men förlorar den dag som är. Du ordnar och ombesörjer vad som ligger i ett ovisst ödes hand, men vad du har i din egen hand det låter du fara /.../ Deras liv är ytterst kort, som jämt äro i sysselsättning.

Visst är det som du och jag? sa hon och både jag och K nickade och skrattade. Joråsåatte. Vet ni när det är skrivet? 50 år efter Kristus! Människor har alltid varit konstiga, som vi är.

Och på något sätt var det jävligt skönt att höra.