elfte september.

För nio år sedan jobbade jag min första dag på McDonalds och hatade det. Fick gå hem tidigt, vilket jag skulle fortsätta få göra det tre resterande veckorna jag jobbade där. För övrigt grät jag varje gång jag gick till jobbet också, det är fanimej det värsta jobbet någonsin. Men mer om det någon annan gång, poängen är att jag kom hem tidigt och kollade text-tv som sa att ett litet plan, oklart om det fanns fler passagerare än piloten, råkat köra in i ett av de där höga tornen i New York. Lät märkligt. Zappade bland alla kanalerna och hittade CNN som visade ett torn med rök och det framgick ganska snabbt att det inte var något litet plan som kraschat. Sen satt jag där på golvet framför tvn och såg det andra planet flyga in i tornen. Direktsänt. Sen såg jag tornen rasa, ett efter ett. Sen såg jag paniken bland folk som sprang och röken. Sen kom min dåvarande pojkvän hem och vi sa inte så mycket resten av den dagen.

För ett år sen spöregnade det i New York och vi låg på hotellrummet och kollade på minnescermonin från Ground Zero där folk stod och rabblade namn på alla som dött åtta år tidigare. Det var faktiskt jättetrist så vi knallade till MoMA och hade en av de bästa dagarna i New York.

Idag vaknade jag sjöblöt mitt i natten och torkade bort svetten i naveln med toapapper och K undrade om jag hade feber och jag sa bara Nej och vände på täcket och somnade om. Vaknade groggy till framdukad frukost. Sen har jag hostat och snörvlat och nyst hela dagen tills kroppen tyckte att Nu är det dags att vakna! framåt eftermiddagen eftersom kroppen går efter New York-tid. Nu är jag pigg och väntar på att nagellacket ska torka innan vi knallar iväg med systembolagetpåsarna till kvällens fest.