hur det började.

Först en liten brasklapp: Jag kan inte berätta hur kinesiologi kan hjälpa andra, jag kan knappt förklara vad det är. Har hört de som träffat kinesiologer och inte fått hjälp alls och de som fått helt andra behandlingar än vad jag fått. Jag kan bara berätta om mina egna upplevelser.


När mamma var gravid med mig mådde hon oförklarligt dåligt i nio månader. När jag var spädbarn behöll jag ingen mat men läkarna struntade i att undersöka det. Kanske för att jag var tjock som en boll ändå. Sen växte jag upp och svimmade, var matt, grinig, oförklarligt "sjuk" i veckor och tusen andra saker. Läkarna tog emellanåt blodprover till höger och vänster och hittade aldrig någonting. Jag var, enligt dem, alltid fullt frisk. Och mamma sa alltid att någon gång kommer någon att hitta vad som är fel, för något var fel. Att något var fel fattade även läkarna när jag för drygt två år sedan åkte in akut med kraftiga smärtor i magen. Kändes ungefär som att få ett knivhugg i magen var femte minut, men eftersom det inte var blindtarmen skickades jag hem trots att smärtorna fanns kvar. Så jag gick tillbaka till läkaren som klämde och kände och men allt såg fint ut. Läkarna hittade alltså återigen ingenting. Men fina bästa Torgnysdotter tröttnade på att jag hade ont och fixade en tid hos hennes vän Kinesiologen. Jag visste inte vad kinesiologi var men efter mitt första besök där mådde jag som att någon gett mig en helkroppsmassage invärtes. Och lättnaden att ha träffat någon som lyssnade och kom med så logiska förklaringar till att jag mådde som jag mådde att det inte fanns några alternativ än att bara köpa det rakt av. Några besök senare mådde jag lite sämre när jag fick veta att min kropp inte gillade mjölk, vete, apelsiner och jordnötter, men även det var fullt logiskt. Mamma sa att det var helt logiskt och K samma sak. Jag la om kosten direkt och utöver att det var både psykiskt och fysiskt jobbigt att göra det ifrågasattes jag av i stort sett alla i min närhet eftersom jag inte varit hos en läkare och tagit prover. Så jag gick tillbaka till läkarna och berättade att jag ville ta prover så jag kunde få svart på vitt att detta var intolerans eller allergi. Tog prover. De visade ingenting och läkaren tyckte att jag därmed borde må bra nu. Jag stod på mig och fick genomgå ultraljud och skiktröntgen, men självklart hittade de ingenting och läkaren ringde mig och berättade att det enda jag kunde göra vara att själv börja testa att utesluta mat för att se om jag mådde bättre. Han hade uppenbarligen glömt att anledningen till att jag fyra månader tidigare hade besökt honom var för att jag fått veta att jag inte tålde mjölk, vete, apelsin och jordnötter. Han frågade om det hjälpte mig att utesluta dessa produkter och jag svarade Ja! och han bad mig då fortsätta. Jag blir fortfarande så jävla förbannad över detta. Visst, jag fick diagnosen IBS - men den diagnosen säger inget. Det säger inget om varför jag har detta eller vad man kan göra åt saken. Och börja testa att utesluta saker själv, hur lätt är det? Och hade jag någonsin kunnat komma fram till att det verkligen var dessa saker på egen hand? När det tar MÅNADER att märka de stora resultaten. Hade jag gjort det själv och testat mig igenom allt som finns hade jag inte varit klar innan min död. I stället berättade någon detaljerat för mig vad min kropp inte klarade, och utöver det blev jag peppad och informerad om allt runtomkring. Att det tar månader innan vete lämnar kroppen, vilket gjorde att jag var tvungen att stå ut innan effekten märktes. Och att det här med att jag ätit fel hela mitt liv var förklaringen till mycket annat, t ex min konstant höga stressnivå. Om man dagligen utsätter kroppen för något den inte tål blir kroppen självklart fysiskt stressad och till slut blir man ju då även psykiskt stressad. Fullt logiskt. Glasklart. Har ni någon gång hört en läkare beskriva det så? Jag trodde ju alltid det var något psykiskt fel på mig eftersom omvärlden präntar in i en att stress enbart har psykiska orsaker. Snart två år med kost utan det jag inte tålde har resulterat i detta: Jag äter dubbelt så stora portioner som innan. Jag har inte gått upp något i vikt, men är mycket piggare och blir aldrig svimfärdig av hunger längre (insåg att jag inte kände mättnadskänsla förut utan illamående). Sover bättre. Är mycket gladare. Lugnare. Mindre nervös. Mindre stressad. Vågar tro på mig själv. Vågar säga vad jag tycker. Mindre ångestattacker. Mindre panikkänslor. Och så vidare. Hela livet blev bättre. Alla vänner och familj har dessutom märkt det här i praktiken, alla har påpekat att jag är så mycket gladare, lugnare, trevligare, piggare. Det går inte att fejka. Jag går fortfarande hos min kinesiolog då vi fokuserar på andra saker, men mer om det i något annat inlägg.