julsorgen.

Inte skyldig skriver så bra om julkänslan. Den där som har försvunnit. Alternativt att jag inte har hunnit lära om vad den nya, vuxna, julkänslan är. Min familj är intakt, vi är bara utökat antal sen min bror gick och skaffade sig två underbara, helt galna, ungar och en fin fru. Men innan dess, och innan jag och K blev tillsammans, var julen alltid likadan. Hemma hos mammapappa, bara familjen bestående av mig, mamma, pappa och bror. Det fanns så mycket traditioner utan att jag ens förstod själv att det var traditioner. Först när jag var med om andras julfirande förstod jag att inte alla tog in och klädde julgranen dagen innan julafton. Att inte alla fick ett paket i julstrumpan på morgonen. Att inte alla hoppade över lunchen för att orka äta julbord direkt efter Kalle Anka. Att inte alla rimmade på paketen och var tvungna att gissa innan paketet skulle öppnas. Att inte alla avslutar julafton med att koka egen risgrynsgröt utan mandel.

De första åren det var annorlunda, då jag firade med Ks familj eller hos min bror och hans familj, var det konstigt. Lite jobbigt märkligt. Som att julen aldrig riktigt blev av. Sen åkte vi bort ett år, firade julafton på ett plan hem från Thailand och det var oväntat skönt att slippa ta hand om de konstiga julkänslorna. De senaste åren har varit lättare, roligare och jag är mer okej med att saker och ting är annorlunda nu. Men det är fortfarande en liten sorg, att de där fantastiska jularna som jag upplevde fram tills jag var tjugotvå, tjugotre inte kommer tillbaka. Någonsin.

Samtidigt är det lite svindlande att tänka att jag kan forma min egen julafton. Vår egen julafton. Den dagen vi känner att vi vill det, då vi har vår egen familj.