onsdag, augusti 27, 2014

mål? känna mig normal.

Jag har köpt ett träningskort och den senaste veckan har jag tränat tre pass. Tre mamma-pass, såna där jag inte ens fick godkänt att träna när jag var på efterkontrollen hos min barnmorska. Men det hände något i somras. Under de varmaste veckorna vilade hela kroppen. Det var knappast fråga om ens en kortare barnvagnspromenad. Inga mammamage-övningar, inte ens knipövningar. Knipövningarna fick jag dock börja med snart igen då jag helt plötsligt blev så JÄVLA kissnödig samt fick svårt att hålla mig. Jag hatar det, tanken på att behöva göra knipövningar varje dag resten av livet typ. Men visst, hellre det än att kissa på mig. Men i övrigt blev kroppen mer normal. Det gick dagar då jag inte kände av skiten i varje steg jag tog och jag kunde hosta utan att knipa först för att undvika framfallskänsla. Jag väntar fortfarande på det stora bakslaget, men plötsligt fick jag en glimt av att jag faktiskt kan börja träna lite mer normalt. Så nu testar jag. Ska även kolla kroppen hos gyn inom kort och jag har ett helt papper med frågor att ställa. Det är så himla svårt att rehabilitera sig själv, att veta om en gör rätt eller fel. Jag vet ju för fan inte ens vad det är för fel på mig, egentligen. Men jag är så oerhört träningspepp nu, har nog aldrig velat träna mer än nu. Jag vill bli stark, känna mig normal, orka. Det är ju dock ett ganska okonkret mål, så jag måste försöka hitta ett bättre mål. Är svindålig på sånt. Jag vet liksom inte hur man gör, för jag vill inte mäta magen eller vikten eller träna x pass per vecka eller ställa upp i någon tävling. Det är inte det det handlar om. Ju. Jag vill bara känna mig normal.


Och ja, jag tycker det är ganska jobbigt att skriva om det här. Men kanske kan det hjälpa någon som är i samma sits, jag vet hur oerhört tacksam jag är över de bloggar jag hittat som varit helt öppen med deras problem som liknat mina. Alla de som skrivit att det blir bättre, att de stora förändringarna kändes från månad sex efter förlossningen och framåt. Jag hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas att det är samma för mig. Snälla?

15 kommentarer:

Erika sa...

Bra mål tycker jag är sådana som är kopplade till vardagen. T ex jag vill orka gå såhär långt med vagn/bärsele. Jag vill kunna bära hem två tunga matkassar från affären. Jag vill kunna gå upp för X antal trappor till där jag bor etc etc. Vill man ha ngt mer träningsaktigt är armhävningar en bra helkroppsövning. Eller tid i plankan. Några yogapositioner du vill kunna göra?

egoistiska egon sa...

Tack för tips! Låter ju vettigt. Jag ska fundera ut något som inte faller inom ramen för vad jag vissa dagar kan göra och vissa dagar inte alls orkar...

Linnea i Colorado sa...

Jag ar SA OTROLIGT tacksam for dina arliga inlagg om livet efter biiiiiirth. Jag hade inte haft nagon koll alls annars.

egoistiska egon sa...

Vad fint att höra, men det här är ju min version så hoppas det inte gör dig för "orolig"?. Det finns ju många som inte alls har samma problem.

Sofia sa...

Jag tycker du är astuff som är öppen med det! Jag hade så himla behövt träffa någon som hade kunnat säga att det går att bli återställd efter, i mitt fall, en total sfinkterruptur. Allt jag hade var skräckhistorier så när bristningen var ett faktum blev jag helt knäckt. Efter det bestämde jag mig för att alltid vara öppen fast det är privat, att inte stuva in ett ännu ett jättevanligt kvinnoproblem i garderoben.
Heja dig, jag är övertygad om att andra blir hjälpta av ditt mod!

Anna Granström sa...

Hurra att det blivit så mycket bättre! Och det känns redan som du har ett sunt mål - att vara "normal". Dvs klara vardagen utan problem. Jag har själv inte alls samma krav som innan, då jag tom tävlade i löpning då och då. Jag vill bara vara normal och orka. Det räcker för mig.

4everfine sa...

Känna dig normal är väl ett urbra mål? Kan också varmt rekommendera de PTs som finns på gymmet du börjat på. De har bra koll på mammakroppar där! Lena O är jättebra (sen har ju inte jag nån mammakropp, men jag känner flera mammor som haft pt där och varit nöjda). Och heja dig som tränar!!

SARA sa...

Min kommentar verkar inte kommit fram så jag publicerar om.

Vill mest bara säga att jag hoppas med dig och skickar all pepp! Vill också säga grattis och heja till de framsteg du hittills gjort! Kram!

egoistiska egon sa...

Sofia: Jag förstår din panik, har i vissa lägen haft liknande själv (även om mitt fysiskt inte alls är att jämföra med en sfinkterruptur). Men var det med första eller andra barnet? Om med första, hur vågade du få ett andra? Om du vill berätta alltså.

4everfine: Ja, Lena verkar superbra! Jag går på hennes pass.

Alla: Tack, ni är fina.

Sofia sa...

Den totala rupturen kom med andra barnet. Med första hade jag många bristningar, en del ganska stora, det tog lång tid att laga och gjorde ont efteråt. Med att få just en sfinkter med andra var en skräck jag hade genom hela graviditeten. Min bild av det var att man nästan garanterat har men för livet. Jag tänkte att om jag bara säger det till all vårdpersonal jag kommer i kontakt med; att jag är så jäkla rädd för det, så kanske de kan ta till vartenda knep i boken och låta mig slippa (framför allt det där finska handgreppet som Uppdrag Granskning förra året rapporterade hade sänkt ruptur-statistiken dramatiskt i Finland, det lät ju hur bra som helst). Så vågade jag.

Sen vet jag inte vad som hände. När det väl var dags att krysta blev barnmorskan helt tyst, slutade helt prata med mig, så i total lustgasdimma och utan någon vägledning alls tog jag i för kung och fosterland och mer därtill och det hela gick väldigt, alldeles?, för fort. Det verkade hon tycka också i samtal efteråt, och verkade ta på sig det då hon sa saker som att hon "skulle ta med sig det här" i framtiden.
Men vem vet, jag kanske hade fått skadan hur som helst...

Det fina är att jag läkt ihop jättebra, mycket bättre än jag hade hoppats på! Skulle jag ha bättre disciplin på knipövningarna skulle jag nog aldrig ens märka av det. Dock säger gyn att med så mycket ärrvävnad kan det vara värt att tänka på ett planerat snitt om jag skulle få fler barn.

Jag bestämde mig på en gång, redan i förlossningssalen, att jag inte skulle gömma bort det här. Jag hade önskat att få prata om det med någon som gått igenom det men det pratades aldrig om det, trots alla samtal om förlossningar. Efteråt har det kommit fram att flera jag känner fått liknande skador men det har vi bara inte pratat om, det har kommit fram efter att jag pratat om min! Jag kan inte med att kvinnor ska föda barn, ofta flera gånger och ibland leva med konsekvenserna av det resten av livet utan att vi pratar om det, ens sinsemellan. Det är fel bara.

Lite så. En essä, varsågod! Tycker bara det är så himla bra att våga tala öppet om det!

Skrev lite om det då: http://appledear.blogspot.se/2013/10/hej-junior.html

egoistiska egon sa...

Men tack för din essä! Och jag ser ju nu att jag läst ditt inlägg (och kommenterat). Så annorlunda man ser på det där när en varit med om en förlossning själv. Jag tycker den här skäms-känslan är jobbi. Att jag själv vill veta så mkt varför jag inte har en kropp som klarade allt galant. Att det liksom är något fel på mig. Lite därför vill jag skriva om det också, litegrann, för att få bort det pinsamma.

Sofia sa...

Haha, det hade du ja! Det är ju helt omöjligt att relatera till innan så det är inte så konstigt!

Men åh! Det är så knäppt att så många känner så! Vem har den perfekta förlossningen liksom?! Vad ÄR det ens? Jag kände så efter första, när jag inte ens kunde urskilja krystreflexen utan krystade när A, som kunde kolla på mätapparaten, sa till mig att göra det. Verkar så himla vanligt att kvinnor som gått igenom akuta snitt också känner så, att de inte klarade att föda vaginalt... Och man vill bara skrika: DU HAR BURIT FRAM EN UNGE, DEN KOM UT, DU ÄR GRYMMAST!

Som sagt, jag tror att det bara kan hjälpa att försöka prata, som du gör. Heja!

Schmarro sa...

Jag vet inte riktigt vad vi snackar om för problem här men ngt med bäckenbotten och ej fiffi, tolkar jag det som. Jag är helt med på tåget PRATA om det pga när jag snackat med cirka alla jag känner inkl mammagruppen om typ "jag kan inte ligga med min kille det gör ont" eller krävt trippla återkontroller typ "kolla ärrvävnaden är den normal" eller "oj nu kändes det som jag rasade ihop invärtes när jag nyste lite här" har typ ALLA som fött vaginalt varit med om samma grej. Ju! Hallå varför får man bara veta det efteråt? Hade GÄRNA velat veta innan. Och så avslutningsvis: ALLA har väl läst detta? Samt noterat antalet kommentarer? http://blixabloggar.se/den-tabubelagda-fittan-och-om-hur-fittskador-normaliseras/

egoistiska egon sa...

Schmarro: Men eller hur? VARFÖR är vi så utelämnade att prata med varandra om det här (att ens våga göra det!). Varför får man inte mer information från BB eller sin Barnmorska? Varför behöver man googla sig till att japp, amning gör dina slemhinnor torra som fnöske så att försöka ligga utan glidmedel så länge du ammar är som att lajva vestibulit?

Och ja, läste det där när jag var rätt nyförlöst och det var en av anledningarna till att jag vågade ligga på för att få extra kontroll av le fiffi.

Schmarro sa...

Nej men alltså jag får punktbehandla med östrogen som en annan klimakteriedam och det funkar ändå inte. Inte för att möjligheten ges heller nu med maratonvakna nätter och skilda sovrum höhöhö *sorgsen okåt smiley*