söndag, december 28, 2014

vad hände med den där förlossningsskadan?

Elva månader efter förlossningen fick jag okej på att sakta öka min träning. Det är det där godkännandet som vanligtvis ges av barnmorskan vid efterkontrollen 6-8 veckor efter förlossningen. Att det finns en skada är konstaterat, och jag vet inte om jag någonsin kommer få veta vad det var som hände egentligen. Förlossningen gick ju bra. De som vet tror att det är för att barnet var på väg att födas för länge, så att säga, och därför utsatte min stackars kropp för alldeles för stora påfrestningar på muskler och vävnader. Plus att de inte riktigt lappade ihop mig helt okej efteråt. När jag tjatade mig till en utredning diskuterades det två olika typer av operationer och behandlingar med el (!?). Ett par månader senare är alla de planerna avskrivna. Kombinationen av att få hjälp tidigt (9 månader efter förlossningen) och rehabilitera kroppen rätt samt sluta amma och få tillbaka mensen gjorde underverk med kroppen. Det hände mer de sista månaderna än det gjort de första nio. Idag märker jag knappt av det, i jämförelse med att ha något som märktes och kändes i varje steg jag tog, varje skratt, varje hostning, varje nysning.

Men skadan finns ju där. Grad 1 på skalan av hur svåra såna här skador kan vara. Jag skulle vara glad över det beskedet, tyckte specialisten. Men det är en nulägesrapport. Hur det blir i framtiden vet jag inte, det vet inte någon. Skulle jag bli överviktig skulle det påverka. En till graviditet kommer påverka. En till förlossning är inte en bra förutsättning, och jag är ombedd att verkligen överväga planerat kejsarsnitt vid eventuell framtida graviditet.

Vid mitt sista möte med personen som tog sig tid pratade vi om framtiden. Inte nu, inte om fem år utan framtiden som i resten av livet. Hur ska jag förhålla mig till det här? Blir det någonsin bra? Vad ska jag göra, inte göra? Jag ska lyssna på min egen kropp. Aldrig låta musklerna vila, träna knip minst varannan dag.

Resten av livet?
Ja, resten av livet. 

Inte hoppas studsmatta. Inte, inte, inte. Återkomma om det blir värre, om jag har mer frågor, efter den eventuellt nästa graviditeten.

Det finns så mycket jag skulle kunna prata mer om. Så mycket som är så jävla knäppt i hela karusellen. Det motsägelsefulla i precis allt. Jag ska vara glad att jag har typ den lättaste formen av förlossningskada, samtidigt som jag blir ombedd att inte föda vaginalt igen. Att jag snart efter förlossningen fick veta att inget kunde göras, det var bara att vänta i minst ett år så kunde man kolla läget sen - att samma personer sen pratar operationer, rehabilitering och fan och hans moster mindre än ett år efter förlossningen. Det är så konstigt allting. Och då vill jag ändå poängtera att jag fått träffa specialister, de som kan sin sak, som verkligen inte avfärdat mig.

Det finns så mycket mer att prata om. Att skriva om. Jag kommer kanske skriva något om knip och knipövningar, för fy fan i hela helvete vad sur jag är över den information som finns. Som säger "knip tjejer, knip! det är viktigt" och så ska man klara sig med det. Ingen som förklarar varför, ingen som berättar att det går att knipa på olika sätt. Jag får återkomma om det. Just nu är jag bara så oändligt trött på detta. Det har tagit mig nästan en månad att bara samla kraft att orka skriva det här inlägget.



Om det är någon som googlat sig hit och undrar vad fan man ska göra vill jag sammanfatta med ett par viktiga saker: Det är sant som de säger att det händer massor när man slutar amma och mensen kommer tillbaka. Men för den sakens skull behöver man inte sitta ner och vänta. Se för guds skull till att du kniper rätt. Inte bara kniper utan gör det på rätt sätt. Nöj dig inte med att en barnmorska instruerar dig i hur du ska göra, se till att du får komma tillbaka när du varit hemma och övat så du vet att du verkligen gör rätt.

11 kommentarer:

Johanna sa...

Å gud, lider så mycket med dig pga detta. Fy så jobbigt det låter! Men fint att det äntligen är lite bättre. Jag börjar så smått tänka på sånt här nu, med 2,5 månad kvar till förlossning.. Har inte gjort en knipövning än i livet vilket jag får sjukt dåligt samvete över! Borde jag ha börjat med det? Och håller med, infon är otroligt kass, fattar inte alls vare sig om/hur jag ska göra..

Johanna sa...

PS tack för att du skriver om detta!

Mirijam sa...

Så jäkla sugigt för dig, speciellt eftersom det känns som att det är en så himla hysch-hysch-grej att snacka om men när någon väl gör det så kommer det typ en lavin av berättelser från alla möjliga håll.

Jag var jätteduktig på att knipa efter förlossningen eftersom det kändes att det behövdes, men när det började kännas normalt igen (kunde ju springa och grejer utan problem) så glömdes det där knipet bort. Ska verkligen sätta larm på telefonen och börja knipa varje dag nu i förebyggande syfte! Och som Johanna sa, tack för att du skriver!

Schmarro sa...

Men åh! Visste ej att det händer saker när en slutar amma? Vad händer då? Bra eller dåliga saker? Vad är fel knipt? Herregud, vet ju ingenting. Gah.

MissParker sa...

Heja dig som skriver om detta!
Sedan som en töntig parentes, nästan inga kvinnor som fött barn (inte av dem jag känner alltså (inget vetenskapligt) , inklusive mig själv) kan hoppa studsmatta utan olyckor.

Erika sa...

Skickar kram och pepp! Det låter som att det kommer ordna upp sig det här ju. Och heja dig som orkat vara Frans världsbästa mamma under hela tiden! Fira är väl fel ord kanske men unna dig en online PT tycker jag som ett tydligt avstamp för framtiden.

egoistiska egon sa...

Johanna: Det är aldrig för sent att börja. Det finns en app som heter Knip som är skitbra, där kan man ställa in alarm och följa "träningsprogram". Direkt efter förlossningen är det bra att omedelbart (ja, dagen efter typ) börja med knipövningar. Även om man har bra knip ändå så är det nog bra att ha lite koll på hur det ska kännas för när du börjar knipa efter förlossningen. Då är det som att försöka aktivera en kroppsdel som inte längre tillhör din kropp - sjukt märklig känsla.

Mirijam: Ja, eller hur? Och så skäms man ändå. Jag gör det, delvis därför det är så jävla jobbigt att skriva om detta och delvis därför jag gört. Och ja, börja knip! Det skadar verkligen inte, tvärtom. Samma sak här: appen Knip, så jävla bra.

Schmarro: Bra saker! Som att kroppen liksom äntligen fixar sig själv på riktigt. Allt blir mer normalt - magmuskler, kroppshållning osv. Det känns som att kroppen "drar ihop sig" till det normala. För mig märktes sjukt stor skillnad just eftersom jag känt mig så svag. Om man redan är OK så kanske man inte märker så mycket. Sen får man ju yttepyttetuttar, men det är en annan historia. Hehe.

MissParker: Det har du säkert rätt i! Det är ju så jävla mycket som kan hända: saker rasar ihop, det kommer kiss och fan och hans moster.

egoistiska egon sa...

Erika: Tack! Ska kolla upp typ ett startpaket eller något. Så jag kommer igång lite.

Anna Granström sa...

Tack för att du skriver om detta! Och det här med att man ska vara glad över att skadan bara är si och så liten. Att det kan vara så mycket värre. Att typ allt är normalt (nästan). Det är så... Jävligt! Jag hade önskat att man fick information om så mycket annat än just knip. Det finns så många komplikationer man inte känner till. Som jag fick. Som jag hade kunnat undvika med mer kunskap (eller inte, men jag hade kunnat påminna sjukvården om att ge mig en jävla spruta så att jag sluppit blodpropp). Tror att jag kommer vara lite bitter över detta föralltid, även om det bleknar.

Hurra i alla fall att det verkar gå åt rätt håll nu, och att det verkar finnas möjlighet till fler barn - om ni vill?

4everfine sa...

Den här sidan är jättebra! http://snippgympa.nu/hur/

Det går dessutom att följa dem på twitter och fb och då får man påminnelser i sitt flöde titt som tätt. Bra grej!

egoistiska egon sa...

Snippgympa är skitbra, likaså appen knip!