skänk en slant?

Under min första termin, för snart tre år sen, hamnade jag och T bredvid några äldre damer på pendeltåget. De klargjorde högt och tydligt deras åsikt om tiggarna, både de som spelar och de som går runt med förfalskade lappar om sjukdomar. Jag orkade inte protestera, och ville antagligen inte heller. Häromveckan ropade tågvärden på pendeltåget ut att vi passagerare inte ska ge pengar till tiggarna ombord. A utbrast att hon inte förstår varför de ska ropa ut sånt. Att det är upp till passagerarna att välja själva om de vill lägga en slant. Jag nickade instämmande men tänkte tvärtom. Några dagar senare menade en annan i klassen att han alltid drog åt sig musikanterna på pendeltåget och tunnelbanan och överallt. Jag tänkte att han fan inte är ensam.

Idag grävde J i fickan, fiskade upp ett par mynt och sa ärligt med en stadig blick till musikanttiggaren Vad fint du spelar. Jag har tyvärr bara två kronor. Musikanttiggaren verkade inte förstå vad han sa, men nickade försiktigt. Först ville jag protestera. Sen undrade jag varför jag aldrig gett pengar, varför jag aldrig berömt musiken som så ihärdigt tränger sig mellan mig och min ipod. Vi från klassen pratade om tiggare, fattiga och uteliggare resten av resan. Jag undrade hur mycket fem kronor var värt, men ingen kunde svara. Skämdes för att jag så sällan köper Situation Stockholm. Men man har ju så sällan pengar löst och fan vad mycket snack och lite verkstad det är jämt. Innan vi vinkade Hejdå, ses på torsdag sa J att han hade tio minuter på sig innan han skulle träffa sin polare. Han skulle hinna upp till bankomaten för att sen leta upp en Situation Stockholm-försäljare. Jag skämdes och tänkte att jag ju faktiskt inte har fyrtio kronor löst i plånboken utan bara några få mynt, som jag visserligen kan ge till musikanten i gången mellan centralen och tunnelbanan.

Musikanten log med ena mungipan och ögonen såg frågande på killen med den midjekorta jackan i glansigt turkost material. Han stod ungefär en halv meter framför honom och stirrade ilsket musikanten rakt i ögonen. De hade liknande kroppsbyggnader vilket gjorde det omöjligt att förutspå vem som skulle vinna i ett eventuellt slagsmål. Jag vågade inte tränga mig emellan. Nä, jag såg det helt enkelt som en ursäkt för att inte stanna och fiska upp de kronorna som fanns i väskan. Istället tog jag upp telefonen och ringde K, sa att jag snart skulle vara hemma och vilken konstig situation det blev med turkosjackan och musikanttiggaren.

Att det ska vara så jävla svårt. Idag ska jag iaf ge kläder till stadsmissionen. Men det vinner jag ju något på direkt själv, jag blir av med klädhögen som legat i en påse i köket i veckor, månader. Borde börja ha småpengar i fickan istället för plånboken. Kan inte motivera varför jag inte ska ha det.