alla pengar var kvar.

Hej, jag heter Peter och ringer från ICA. Vi har hittat din plånbok.

Om det gick att diagnosticera skulle jag vara en solklar patient med grav beslutsångest. Symptomen yttrar sig kraftigt vid inblandning av betalningsmedel samt i kombination med beslut som påverkar människor i patientens närhet. Och vi har ju pratat om det här med tågcharter ganska länge nu eftersom mina föräldrar inte kommer iväg på semester om det är flygplan inblandade. Det låter dessutom ganska roligt med tåg, så jag och K ville också följa med. Förberedelser och planering är hela familjens mellannamn, så önskehotell, datum, pris och hela köret var bestämt. Snabb bokning trodde jag. När jag hörde årets prissättning blev jag helt stum. Helvete vad de kan skinna folk på cash. Beslutsångest. Betala svinmycket pengar för en garanterat bra resa, eller betala mycket mindre pengar för en resa som med största sannolikhet kan bli bra? Valet kan tyckas enkelt, men icke. Att bedöma resterande hotellutbud, som var minimalt, var näst intill omöjligt. Beslutsångest innebär nämligen att det inte går att avgöra hur något förhåller sig till något annat på ett rationellt sätt som går utöver ren faktainhämtning. Det är som en svart klump i hjärnan och snara runt halsen och stressat hjärta och tårar i ögonen. Beslutet måste fattas fort så beslutsångesten försvinner. Logik som inte gör saken lättare. Telefonsamtal till höger och vänster. Faktakoll, recensioner, detaljer och så vidare i all oändlighet. Men beslutet gick inte att fatta. Det gör sällan det. Därför älskar jag öppet köp, som i resebranschen heter preliminärboka. Jag preliminärbokade resan för mycket mindre pengar. Nu ska bara papper skrivas ut och ges till övriga resenärer, så får de bestämma om vi ska åka eller inte. Mitt arbete är utfört, och det kostade på både kropp och knopp. Hon som sitter närmast mig på jobbet utbrast Men du är ju alldeles svettig! när det var över. Sen gick jag till ICA för att köpa godis. Det gick sådär.