hypokondri är nog också en sjukdom.
Vissa skulle säkert påstå att jag blivit snudd på hypokondrisk på senare tid. Förutom min förkylning så har jag en revebensbit som sticker ut och är väldigt obehaglig och säkert livsfarlig, problem med menisken, ett sår i näsan som jag haft i snart ett år och som antagligen är tecken på en farlig sjukdom, samt magkatarrer som när som helst säkert blir ett dödligt magsår. Som exempel. Mina fina arbetskamrater vet inte om mina funderingar, men de är duktiga på att hjälpa till.
J1: Fan vad jag har blåmärken på knäna.
Egon: Jag har alltid massor med blåmärken, fast jag inte ens vet vad jag gjort.
J1: Du vet vad det tyder på va?
Egon: Nä?
J1: Leukemi.
Egon: Eh, nej. Jag har ärvt det här från min mamma, hon har alltid blåmärken.
J1: Men du vet, blåmärken och blekhet är tydliga tecken på leukemi. Du ser ganska blek ut faktiskt.
Egon: Jag är alltid blek! Dessutom är jag förkyld.
J1: Upprepade infektioner och virus är HIV.
Egon: Men sluta nu.
J1: Förnekelse.
J2: Men borde hon inte tappa håret om hon har leukemi?
J1: Det gör man ju först vid behandlingen.
J2: Justja, det har du rätt i.
Jag vill ändå påpeka att förkylningen antagligen kommer att kunna strykas från min lista på sjukdomar och fysiska fel inom kort. Går på avvänjning av både nässpray och esberitox med ett än så länge positivt resultat. Det känns tryggt.
4 kommentarer:
Jag är hypokondriperiodare. Just nu är jag så livrädd för bröstcancer att jag knappt vågar talla mig själv på rattarna. För två år sedan hade jag hudcancer, men det gick som tur var över. Du är inte ensam!
Och ja, jag har flyttat, för jag och J har gjort slut. Det känns lite konstigt att skriva det här, men ja.
oj, bröstcancer har jag inte ens vågat tänka på. ska nog inte göra det.
men nej vad tråkigt att höra :( hur mår du? och tråkigt att du inte är kvar här längre.
Egentligen vågar inte jag tänka på det heller. Hu.
Det är ganska bra just nu, det pendlar ju liksom. Men jag har fått ett vik på mitt gamla jobb i ett par veckor, söker jobb och fixar. Jag tror att det blir bra. Synd att vi inte kan äta lunch nu!
Haha, jag känner igen mig. Jag har alltid blåmärken och någon gång som barn kollade de tom om jag hade cancer. Det hade jag inte. Bara blåmärken. Alltid.
Skicka en kommentar