en traktor till.

Dagarna efter jul. Pappa frågar om fotokursen är slut nu, och ger mig en ljusmätare. En proffsgrej säger han, använd av en proffsfotograf alltså. På femtiotalet. Tjockt läderfodral. Vi inspekterar byrån från 1800-taletnågonting som pappa renoverar. Klurar på vilket lager färg som är original. Pekar på de färger som kan funka. Hos oss i den sprittnya lägenheten. Går runt den stora stora logen. Den röda veterantraktorn står under tak. Fungerar fortfarande felfritt och jag minns när jag satt i pappas knä och styrde. Eller hur jag vred på ratten så mycket det bara gick när den stod parkerad. Lekte att jag var vuxen och traktorn var min bil och självklart pratade jag påhittad engelska. Den blå traktorn med en expressengeting på står utan tak lite längre bort. En gång i tiden tjänstgjorde den på cirkus. Har aldrig fungerat. Alltid bara stått där i bakgrunden av alla minnen. Pappa vill sälja dem båda. Han kan få någon tusenlapp på sin höjd och jag säger nej innan han pratat klart. Nej. De är fina. Jag vill ha dem kvar. Några veckor senare står de kvar på samma platser. Den röda under tak och den blå utan. Vet inte om jag är delaktig i att de fortfarande står där. Frågar inte. Solen skiner januariskarpt och det visar sig att den blå traktorn knappt är blå längre. Fotograferar för att minnas. Nästa gång är den kanske inte här. Byrån är grundmålad och kommer bli skitsnygg. Vi måste bara bestämma oss var den ska stå. I hallen eller i sovrummet?