gnällspik.
Ibland känner jag mig som en jävligt gnällig typ. Ibland verkar det som att det är lättare att gnälla än att prata positivt och berömma. Jag jobbar på det här. Försöker bättra mig. Men så dyker det upp de gånger då jag faktiskt inte tycker att jag gnäller, utan tar upp sådant som känns som ett problem. När jag bodde på centrala Östermalm trivdes jag egentligen inte speciellt bra i själva lägenheten. Emellanåt fick jag närmast klaustrofobiska känslor som gjorde mig otroligt stressad. Men mina kommentarer kring detta bemöttes då, och även fortfarande om jag tar upp ämnet, med kommentarer om att jag bor ju så otroligt bra, och fattar du inte hur många som vill ha din lägenhet? Jo, jag vet. Men på vilket sätt motverkar det mina känslor och minskar min stress? Samma sak med min längd. Jag är 183cm lång. Hur mycket än andra vill vara långa eller påpekar att det är snyggt att vara lång så har jag alltid haft komplex och alltid haft väldigt svårt att hitta en långärmad tröja eller ett par jeans som passar.
Men nu bor jag i en stor och ljus lägenhet med utsikt över skog och fält. Jag har accepterat att jag inte kan krympa mig själv, hur mycket jag än duschar varmt. Jag trivs. Så jag ska sluta gnälla nu och istället sova en skvätt.
7 kommentarer:
jag avskyr verkligen att känna mig gnällig men gnället bara kommer. tyvärr har det nog blivit mitt sätt att hantera stress, allt känns bättre om jag får gnälla om det.
Fast det är som sagt skillnad på gnäll och verkliga problem.
du har nog lite rätt där. man behöver ju få ur sig saker. dock känns det som att det lätt blir en överdrift. sen så ska man nog vara uppmärksam på just det som andra kan tycka är gnäll men är egentligen är ett problem för personen.
*sss* jag tycker du gnäller med finess! Och det är det som räknas. Gnäll på du. Jag lyssnar.
Men jag ger mig inte vad beträffar kroppsformen. Det är mer synd om mig än dig. Fy fan, vikken match du ska få:-D
/torgnysdotter - dvärgväxt, xs, skostrl 34-35 och brottarrygg
jag har en stor ljus lägenhet i sthlm men hade gjort vad som helst för att vara tillbaka i min lilla melbournestudio. anyday.
torgnysdotter: den som ändå hade strl xs och små fötter...
;)
anne: det förstår jag. är du på språng iväg btw, det känns som det?
Fast det är väl så, att man ofta vill ha det man inte har? Långa vill vara korta, rakhåringa vill ha lockigt, singlar vill ha partner. Inte alltid, men ofta. Det är nog ganska normalt! Om man vore nöjd med allting skulle man knappast utvecklas.
annaluna: självklart är det så! men det jag menade var när man faktiskt mår dåligt (mer eller mindre) av att inte vilja ha det man har. det är andras reaktioner på det som jag reagerar på, inte mina egna reaktioner. de är naturliga.
Skicka en kommentar