kärlek och hat går hand i hand.

Min bärbara dator jag köpte för 800 spänn har stått vid min sida genom blod, svett, tårar och en och annan halv matlåda utspilld över tangenterna. Men nu är det fanimej slut med kärlek. Jag hatar den här mackapären. Batteriet är så dåligt att det hinner dö under den korta tid det tar från att trycka på datorns on-knapp, hämta strömsladden i rummet bredvid och koppla in strömsladden. Det går inte att ta den med sig eller sitta med den i knät på grund av tyngden. Datorn har en usb-port. 20gigs hårddisk. Det kan man visserligen tänkas lösa med hjälp av en extern hårddisk. Jag har en extern hårddisk. Men den kopplas in via usb, och den usbport som finns är upptagen eftersom datorns egen musfunktion är vansinnigt dålig och jag måste använda en usb-mus. Så då har jag en usb-hubb. Men då går det istället otro-ho-ho-holigt sakta att utföra minsta lilla grej. Allting annat går också segt, sakta och skakigt, oavsett om hubben är inkopplat eller icke. Surfa börjar bli smått omöjligt. Därför använder jag inte min dator speciellt ofta, fast den egentligen är min viktigaste pryl. Men idag slog jag på den. 120 mail plockades hem från webbmailen, mitt virusprogram hade slutat fungera eftersom jag inte uppdaterat det i tid samt att en av ctrl-tangenterna hade hakat upp sig. Tänk vad jag skulle kunna producera text om jag bara hade en okej bärbar dator. För den här datorn är så jävla kass att den inte ens borde få kallas för dator.