dit och hit.

Packningen gick bra, trots vinintaget och mycket kläder. Allt på todo-listan var avprickat. Vi var ute i god tid. Gav oss själv beröm för att vi för en gångs skull var duktiga och i lugn och ro kunde ge oss ut på en resa. På väg mot dörren för att ta tunnelbanan till centralen och det väntande tåget avslutar K självberömmet med kommentaren Om det här varit en film hade det kommit in en text med "två timmar senare" och så hade man sett oss panikslagna över något.

45 minuter senare kastar jag mig in i lägenheten och hinner dra en halv suck av lättnad då nycklarna till den låsta resväskan ligger väl synliga precis innan för dörren. Tar dem och springer till taxin som hunnit vända, kastar mig in i bilen genom dörren som K öppnat i förberedande syfte. Chaffisen kör iväg samtidigt som jag stänger dörren och han utbrister Ni kan kanske hinna! Vid tunnelbanestationen strax utanför tullarna släpper han av oss och ropar Lycka till! när vi springer mot tunnelbanan. USA och Irak är på besök och då är det omöjligt att köra bil i stan. Lyckas pricka en tunnelbana perfekt, springer genom t-centralen med två tunga resväskor samtidigt som vi flåsar Vi hinner nog, vi hinner nog! Kliver på tåget två minuter innan avgång, och pappa hälsar oss välkomna ombord med orden Nu har ni magsår va?

05.15 dag två. Vaknar av min mobil som jag satt på alarm som säkerhet, eftersom vi ändå skulle bli väckta av konduktören klockan 05.00. Nattåget mot Berlin står still. Det ska inte stå still. Det ska köra konstant för att "främja nattsömnen". Nattsömnen främjas dock inte av 30-grader varma sovkupéer. Men jag hade lyckats sova i tre timmar eller så. Tills vi stannat. Loket är trasigt. Kaputt. Är tvugna att stiga av på en gräsbeklädd liten perrong någonstans där tågen egentligen inte stannar, någonstans i norra Tyskland. Ett pendeltåg stannar och plockar upp oss, 4 minuters färd till en riktigt station där vi byter till ett annat tåg som tar oss till Berlin. När vi väl kommer till Berlin är vi fyra timmar försenade och vi missar alla tåg och våra platsbiljetter går upp i rök och vi är redan trötta i armarna efter att ha släpat bagaget upp och ner på tre tåg när två återstår.

Tågmat är inget vidare. Men öl fungerar bra som matersättning. Framförallt i bistrovagnen när vi passerar underbart vackra Brennerpasset och det fortfarande är ljust nog för att fotografera genom otvättade glasrutor. Klockan 23 landar tåget i Verona. Valkar i händerna efter bagagesläpande och en mättnadskänsla av tåg som tenderar att nudda gränsen till illamående. Kanske bidrar gungningarna i benen, precis på samma sätt som efter en Finlandskryss. Vi bussas till hotellet i mörkret, orkar knappt stå upp i duschen och somnar därefter omgående.

Hemresan gick smidigare. Tågresorna blev inte fler än beräknat och vi lyckades till och med sova på nattåget hem. Toaletterna blev för varje tåg något fräschare. Från Verona till München hamnade kiss och bajs inklusive toalettpapper rakt ner på spåret vid spolning (äntligen har jag förstått innebörden av "toaletten får användas på stationen"-skyltarna). Från München till Berlin var toaletten så automatisk att det inte ens gick att låsa dörren eftersom knappen för låsning inte fanns. Från Berlin till Malmö var det hederlig gammal SJ-standard. Och från Malmö till Stockholm reste vi 1:a klass och toaletten var finfin tills någon fick för sig att göra en egen papperskorg i ena hörnet och efterföljande toalettbesökare följde trenden.

Även pappas språk ändrades under hemresans gång. Den hemsnickrade engelskan han omedvetet lagt sig till med på resan, Tänk jo och Sorri, sorri som svar på det mesta till all kommunikation på alla språk, byttes återigen till svenska. För fördelen med tåg är att det inte blir någon chock att komma fram till resmålet, eller att komma hem. Landskapet, standarden, kroppen, hjärnan och uppenbarligen även språket, vänjer sig sakta med säkert. Så när man väl kommer hem har kroppen förberett sig så mycket på att komma hem att vardagsstressen inte kommer omedelbart. Men det innebär också att hemlängtan är förbannat stor när det bara är ett halvt land kvar att klara av (Malmö-Stockholm). Två timmars försening på grund av bromsfel plus att tåget inte kan gå på full fart och så ett litet signalfel som grädde på moset är förödande och känns ända in i själen. Men hem kom vi. Och nu vet jag att tåg inte är så romantiskt som man kan tro. Läste inte en rad på hela resan, men jag är oändligt glad att vi reste. Det var häftigt.