zzzzzzzz.

Enligt den här artikeln kan det vara pinsamt att snarka i en relation. I alla fall i början. Jasså? Jag snarkar, pratar i sömnen, viftar med armarna och tuggar tuggummi (utan tuggummi) nattetid. Minst ett par av dessa saker sker varje natt. Aldrig tyckt att det varit pinsamt, oavsett vem som sovit i samma rum som mig. Om jag stör får personen som blir störd väcka mig. Själv tvekar jag inte en sekund med att putta på K när han snarkar emellanåt och räknar med att han gör samma sak. Annars får han så att säga skylla sig själv. Om det blir riktigt illa räknar jag med att han säger det också, så jag kan få hjälp. Men där är vi icke ännu. Hoppas jag. Han brukar mest bli lite rädd när jag viftar med armbågarna väldigt nära hans ansikte.