vi ska lägga kattmat på hennes grav, sa K.

Diva blev sexton år. Tror vi. Halva livet bodde hon hos mamma och pappa. Hon flyttade dit när jag flyttade hemifrån. Väldigt otajmat med tanke på att jag alltid velat ha katt. Vill fortfarande. Men Diva blev mamma och pappas bortskämda bäbis och det närmsta jag kommit en egen katt. Hon var vår och jag älskade att bara hänga med kattskrället när jag var hemma på landet. För med henne hängde man. Var man än var någonstans så var hon i krokarna. Under ens stol, några meter bort, följde med på skogspromenad eller som sist vi var hemma - bara satt på trappen och njöt-spann med halvstängda ögon samtidigt som vi åt frukost i solen. Vi delade på en skiva kalkon. Hon åt rätt illa eftersom halva kinden var uppsvullen. Inflammation i en tand, kanske. Det blev värre. Och värre. Pappa ringde idag. De hade varit hos veterinären nu. Det var ingen inflammation, det var en tumör. Som vandrade, sa pappa. Jag vet inte vad det betyder, för sen sa han att de tog bort henne. Där. Då. Med en spruta. Mamma höll henne hela tiden. Och de hade med sig henne hem i bilen nu och pappa ville bara veta var jag vill att vi ska begrava henne. Någonstans där hon var jättemycket sa jag.
Vid stugan?
Ja.
Då säger vi så.
Hejdå.
Och så grät jag i ett konferensrum och på toaletten och tänkte att skitsamma egentligen, jag har gråtit så jävla många gånger på jobbet att det gör inget. Egentligen. Men jag orkar inte förklara för folk hur jävla ledsen man kan bli över en katt som inte ens egentligen var min, men som kanske var det närmsta min jag någonsin kommer.