att vara smal och inte riktigt kunna prata om det.
Peppe skriver klokt om smalhet. Jag har tidigare skrivit en del om det från min synvinkel, t ex i det här inlägget, eftersom gamla komplex fortfarande gör att jag reagerar väldigt kraftigt på plumpa kommentarer om min längd eller vikt. Från mitt perspektiv kan jag tycka att mina tankar, känslor och åsikter om min vikt inte är riktigt okej. Inte nödvändigtvis att människor påpekar att de inte är okej, men hur normen säger att jag inte får tycka eller önska som jag gör. När jag föddes var jag tjock som en boll, vägde nästan fem kilo. Sen rasade det när jag lärde mig gå och sen dess har jag varit smal. I vissa perioder så smal att läkare och omgivningar trott att jag haft ätstörningar. Men jag vande mig ju vid hur jag såg ut, det blev min egen norm för mig själv och det enda jag visste. Minns fortfarande skräcken när jag fick mitt första (!) veck på magen när jag böjde mig framåt. Jag tror jag var sexton år och var övertygad om att jag inom kort skulle bli tjock. Mitt BMI är klart och tydligt underviktig, jag väger ungefär 57kg och är 183 cm lång. Det låter ju inte sunt någonstans, eller hur? Men det är jag. Min vikt har varit mer eller mindre konstant i tio år. Ibland går jag upp något kilo och det lägger sig direkt på magen och jag känner mig fet. Ibland går jag ner något kilo och det känns bra. Och det känns inte bra att det känns bra. Jag vill vara sund, inte smal. Ibland är jag extremt orolig för att det ska smälla till och jag plötsligt går upp tio kilo. Tror inte min kropp skulle hantera det så bra. I somras togs det foton på mig som jag i efterhand mådde illa av att se. Jag såg så smal ut och i kombinationen med längden såg det absurt ut. En period ville jag bara gömma kroppen för jag tyckte det såg så fel ut, så äckligt. Jag vill dölja knotor som sticker ut samtidigt som jag fasar inför den dag då vikten ökar samtidigt som jag fortfarande blir förbannad när nya bekantskaper oroligt påpekar Men du äter så lite! när jag vet att de bara tänker på hur mycket jag äter pga hur jag ser ut. Komplext. Emellanåt tar det upp mycket av min tankekraft, men jag känner att det är så jävla svårt att prata om det. För jag är smal, lång och kan bli modell!!!!!* och borde verkligen inte klaga när det finns så många som önskar att de var just smala och långa.
* För övrigt jätteroligt att just den kommentaren gått från Du kan ju bli modell! till Du ser ju ut som en modell! när jag blivit äldre.
9 kommentarer:
Det sjuka är att det inte spelar någon roll hur vi ser ut för vi är sällan "rätt" enligt oss själva, enligt normen. JAG tycker att du är superfin och DU tänker så här. Och det är ju helt vanligt liksom, att man tänker mycket på hur man ser ut. Varför ska man behöva tänka så mycket på sånt här? Även om man kanske inte tänker på det aktivt hela tiden tror jag att det är många många, ja nästan de flesta tjejer/kvinnor faktiskt, som hela tiden har detta i bakhuvudet.
Du skriver väldigt bra om det. Viktigt.
Känner igen mkt.. föddes som liten, blev snabbt fet, och har sedan varit smal/spinkig hela livet. Gick inte ens upp tillräckligt då jag var gravid.
Har också hela livet fått sånadär kommentarer..
Och ja.. på magen lägger det sig idag. :P
Lite styrketräning har dock gett mig lite vettigare proportioner inbillar jag mig.
Men jag tycker att du har en otroligt fin proportion på kroppen!
/Sus
inte skyldig: Precis så. Jag tror det är vanliga tankar hos många, speciellt hos oss tjejer/kvinnor. Och tack!
Sus: Tack snälla! Min träning har gjort mig starkare också, även om jag är tveksam till att det syns. Men det KÄNNS och det är ju huvudsaken.
Det är rätt stört egentligen hur folk tar sig friheten att påpeka smalheten som något negativt när typ 99 % önskar att de såg ut precis som du. Avundsjuka som vänds fel, tror jag. Jag skulle gärna vara så smal som du, speciellt sunt smal = det allra bästa.
Och visst är det stört hur saker som man har blivit retad för som liten blir det fina sedan? Jag blev alltid retad för mitt hår och min mun, "en vit neger" och "krulltott" har jag hört SÅ mycket, och när jag blev äldre var hår och mun det jag fick mest komplimanger för. Blev helt förvirrad.
Well, jag tror det är just därför som mnga tycker det är fritt fram. Att jag borde vara glad och tacksam över hur jag ser ut = helt ok att ge kommentarer, fast jag har precis samma känslor kring min kropp som vem som helst annars!
Men visst känns det lite som en revansch? Det låter kanske småbittert, men jag kan tycka det är skönt när man själv kommit till det läget och bara "men shit, det här är ju SNYGGT!".
Ja det är konstigt att man kan påpeka smala men om man skulle göra det med en tjock person har man helt plötsligt gått över gränsen.
"men gud vad du äter! Du borde inte äta så mkt med din kropp"
Inte så acceptabelt.
Jag har typ exakt samma tankar. Tyvärr är dom tankarna inte ett tecken på en sund tanke. Själv har jag varit både anorektisk och bulemisk. Jag har aldrig haft en god relation till mat och dom tankarna finns ständigt i mitt bakhuvud.
Idag vet jag dock hur jag ska parera det lite mer. Jag vet att det inte är bra och tänka så.
Men det va inte det jag skulle skriva. ag vet också hur det är att hela få det påpekat hur smal man är.
Ända från skoltiden då tjejer skulle känna på mina axelknutor som stack opp och förfarandes med ljudliga "öööörk".
Dock sätter sig mina kilon inte på magen utan jag har "breda" höfter. Mitt livslånga hatobjekt.
Varför gör vi så här mot oss själva?
Upp till kamp för awereness!
Vad bra och ärligt du skriver om det här!
Det är lustigt det där, att man alltid hittar något man kan störa sig på hos sin egen kropp. Jag har också alltid varit ganska lång och smal, i sexan var jag längre än alla killar utom en i klassen och smal som en pinne. Det var inte så kul alla gånger. Nu för tiden gillar jag mina mått (jag väger några kg mer än du och är kanske 1,75 lång), men däremot så tycker jag att jag blir för mjuk när jag tex latat mig en sommar. Magen blir inte för stor, men för mjuk liksom. Alltid hittar man något.
Dock känner jag inte igen mig i att få dåligt samvete för att jag äter mycket eller onyttigt etc. Jag tränar ganska mycket och äter det jag vill äta. Det är jag så glad för, vet många som kämpar mycket mer med den mentala inställningen till mat. Jag älskar mat och har inga problem med att unna mig godis eftersom jag tycker att jag är sund som rör på mig och så. Undviker jag onyttigheter känner jag snarare att jag "missat något gott" än att jag varit duktig. (Men sen har jag ju aldrig lagt på mig särskilt mycket heller, det kanske är lätt att säga att mat är okomplicerat då.)
Och ja, det är väldigt konstigt att folk tar sig rätten att kommentera och så vidare, man har ju ingen aning om vilka komplex den man kommenterar har!
Kan inte annat än att säga att jag instämmer. Till punkt och pricka.
Rasande rose: Nej, det är inte sunt. Det är därför jag också kan fasa för den dag jag sticker iväg i vikt, jag tror att det kan bli väldigt otäckt i min hjärna då. Vilket gör att jag tycker det är viktigt att jag försöker ta tag i det (vilket jag gör) innan jag hamnar där.
Johanna: Ja, alltid finns det något. Och det är så tråkigt. Jag gillar att läsa om din inställning till onyttig/för mkt mat!
Matilda: Haha. Surprise. Ibland undrar jag HUR lika vi är egentligen.
Skicka en kommentar