trygghet?

Det var ju Alla Helgons Dag förra helgen (nej, inte samma sak som Halloween). Jag är uppvuxen med att då gå till en kyrkogård och tända ljus och tänka en stund på farmor, mormor, farfar, morfar, A, D och alla andra i mitt liv som tyvärr dött alldeles för tidigt. Skulle inte kalla mig själv för troende, men jag tycker samtidigt att det är väldigt fint med liknande traditioner. Förra lördagen tjatade jag på K att vi skulle gå till den fina (faktiskt!) begravningsplatsen som finns ganska nära oss. Och tända ett ljus. När vi kom dit var det ett hav av ljus vid minneslunden och mängder av människor som talade lågmält. Väldigt, väldigt fint. K kom på att han nog aldrig gjort det, och blev överraskad över hur fint det var, hur stillsamt och vackert. Att bara gå dit, tända ett ljus och tänka lite. Blev glad över att han tyckte det, för precis så tycker jag också. Det är inte ledsamt, det är fint. Oavsett vad man tror, tycker och tänker. I veckan ska vi på begravning, jag har en känsla av att det kommer luta mer åt det ledsamma hållet än det fina. Samtidigt som jag verkligen tycker att begravningar är ett fint sätt att säga hejdå.