För att underhålla hjärnan med något annat tänkte jag förklara lite mer kring vad jag finner är så märkligt med det här. Och förresten - tack för alla svar! Jag har funderat en sväng till och tror nog att det är det arrangerade jag tycker är så märkligt. Att man inte försöker att antingen få en bra bild på objektet (byggnaden, utsikten, statyn etc) utan människor, eller får en vettig bild (avslappnad och naturlig, levande) på människorna som är med. Om man inte tycker att objektet är något att visa upp, utan att man måste tjonga in en människa som står uppställd framför, varför tar man då ens en bild? Och om du vill ha både och, varför inte försöka få en naturlig och fin bild? Att mixa ett försök till porträtt och att visa upp vad man vill visa upp gör ju dessutom att det konkurrerar med varandra. Men självklart finns det situationer som är helt baserade på att människor är med, och de är oftast de bästa. Om de är naturliga. Nu är jag långt ifrån en mästerfotograf, men tänkte illustrera vad jag menar med några egna bilder från resor.
Det här skulle verkligen vara en tråkig bild från Prag utan tanten på bilden, och inte bara för att hon har rött hår. Men att ha t ex K uppställd mot kameran här istället för en tant som traskar förbi hade även det gjort bilden trist.
Den här moskén i Istanbul hade varit dötrist utan människorna och fåglarna på bilden. Men det som gör att jag gillar fotot är att det är naturligt. Ingen står uppställd och flinar i kameran och ändå är det mängder med människor på bilden.
En människa framför James Bond Island i Thailand? Why oh why skulle det vara nödvändigt? Man fattar väl ändå? Jämför till exempel med
den här (lite vackrare väder, ehum), där den fina bilden på paret konkurrerar med James Bond Island.
Porträtt! Någon (K) ville ta kort på sin medresenär (mig). Han fokuserar på att ta en bild på mig, och ändå är det tydligt att vi sitter och käkar lunch och dricker fruktshakes på en strand i Thailand. Utan att fokus var att visa upp stranden.
Tänk er att någon hade tittat in i kameran, uppställd och väl medveten om att han/hon blev fotograferad. Skulle det ha blivit lika skoj att se? Jag tror inte det.
Och för att förtydliga, jag menar inte att hoppa på någon specifik eller säga att alla som läser här gör som jag inte gillar. Jag har bara svårt för fenomenet generellt då det känns så trist. Fast jag fattar att jag låter lite besserwisser.
8 kommentarer:
Det måste ju ha att göra med att det inte fanns digitalkameror förut som folk kunde öva sig med hur måna kort som helst på att bli någon slags fotograf. Men jag gillar bilder där medresenärerna finns med på bilderna. För jag komemr inte att komma ihåg om några år när och med vem jag har varit vart. Så det är bra om det tydligt syns var vi har varit och vad vi har gjort. Men man kan ju göra det lite konstnärligt så som bilden du är med på.
Jag håller verkligen med dig om att det uppställda är trist! Tar man bilder när någon är mer omedveten så blir det ofta mycket mer levande och mycket mer "som det faktiskt var". Som bilden på dig på strandrestaurangen: såklart är du medveten om att kameran är där, men du stirrar inte in i den och ler (som jag alltid gör om jag hamnar framför kameran, för att jag inte vet hur jag ska bete mig..haha) och det gör bilden jättenaturlig och fin.
När jag står bakom kameran (vilket är nästan jämt) så väntar jag oftast tills det där stela går över och folk börjar äta/röra på sig igen, DÅ knäpper jag av en bild eller tre. Så slipper man det stiffa.
Håller med Johanna om att det är det stela som blir tråkigt. Däremot får medresenärena gärna vara med.. men på ett roligare sätt. (Tex som min bild på samma bro i Prag, som jag laddade upp igår, där gubbarna lutar sig över kanten. Mkt roligare än att stelt stå där med varsitt flin..)
Haha jag sitter bara och skrattar. Håller helt med! Bilden på paret.. alltså hjälp. Och så typsik!
Jag tycker det absolut största historiska värdet i en bild kan ha är när jag kan se en familjemedlem eller vän i helkroppsformat uppställd framför det stället dem för tillfället befinner sig vid. Vad som var modet, hur frisyrerna såg ut, hur personen anstränger sig för att se bra ut på bild osv. Tänk hur värdelöst det gamla TV programmet svart på vitt hade varit om det istället hade varit baserat på alla dagens hårt beskurna porträtt med bakgrundsoskärpa. Bilderna du tagit är otroligt fina (New York-bilden är fantastisk), men jag kategoriserar dem under konstfoto, och för mig är det något helt annat.
Kaaja: Men precis min poäng - man behöver inte göra det arrangerat.
Johanna & Sus: PRECIS SÅ.
Erika: Tack för ditt stöd ;)
Dampy: Men måste det vara arrangerat för det? Uppställt? Går inte det där att fånga utan att en person står och ler mot bilden?
Jag börjar bli så jävla gammal att jag är hela varvet runt och förbi. Jag tycker konstnärliga foton med det givna reglementet nästan är pinsamma. Gillar mer illa arrangerade foton.
Och ännu värre: jag har över huvud taget börjat tycka att foton är dötrista.
Tragiskt egentligen.
//Tant Livsled
PS! jag slår inte på musik det första jag gör när jag kommer hem längre. Sedan flera år.
Suck
Torgnysdotter: Illa arrangerade foton är åtminstone roliga. Och som tur är är det helt valfritt att både fotografera och titta på dem.
Skicka en kommentar