mer om den fjortonde februari.

Limpy skriver om rosorna man kunde skicka i skolan på alla hjärtans dag. Jag skickade några minns jag, men alltid anonyma. Var liksom alltid anonymt kär i killarna, vågade aldrig göra något. Var osynlig. Eller åtminstone en sån där person som ingen någonsin räknade med skulle bli ihop med någon. I alla fall inte i högstadiet. Fick aldrig någon ros heller. Det var jag visserligen aldrig förvånad över, även om jag väl aldrig slutade hoppas.

Så händer det. I nian hade vi ett matteprov den fjortonde februari. Jag var sjukt bra på matte så det rörde mig inte i ryggen. Jag satt vid en vägg i salen. Ganska långt bak. Störde mig på alla som fuskade. Hatade fusk, gör det fortfarande. Någon knackade på dörren och in kom en helt okänd tjej i min ålder. Sa att hon var från en högstadieskola i staden bredvid, alltså SKITCOOL människa eftersom allt i staden bredvid var coolt i jämförelse med vår lilla håla till ort. Hon fortsatte att berätta att hon hade en ros att lämna över. Till mig. Till mig!!!!!!!!

!!!!!

Bara till mig. Hon hade åkt nästan två mil för att lämna en ros till mig. Det var från en kille på den den där coola skolan. Jag var aldrig intresserad av honom, varken innan, då eller efter. Men gud så den där rosen fick mig att plötsligt sluta vara osynlig. Hur plötsligt alla ville prata med mig om varför jag kunde få en ros från en kille från en annan skola. Att jag ens kände en person som inte gick på vår skola gjorde mig synlig.

Den där killen var för övrigt också den första som sa att han älskade mig. Det var några månader senare, sommarlov och vi promenerade på en väg ute på landet. Han visste att jag aldrig var kär i honom och att jag aldrig skulle bli. Men han ville bara säga det. Några månader senare började vi samma klass på gymnasiet och han var (och är säkert fortfarande) en väldigt, väldigt bra människa.