det här med livskris.
Det är ju ändå lite intressant hur man liksom tror att livet peakar NU och allt därför måste göras NU, annars kommer det aldrig hända. Jag är trettio år gammal, och sannolikheten att jag lever i fyrtio, femtio eller kanske sextio år till bör ju ändå vara rimligt stor.
7 kommentarer:
Känner igen mig så sjukt mycket. Senast igår sa jag till D att herregud tänk om vi vill ha barn snart då kommer vi inte kunna resa mer å gud å gud å gud.
Och jag fattar ju såklart att man kan resa med barn också, men inte på samma sätt.
Det är så mycket man vill hinna med och allt vill man hinna göra prick samtidigt. En jävla livsstress är vad det är!
Jag skulle liksom vilja veta vad mina val skulle ge för effekt. Se en utstakad karta där man bara: åh, väljer jag det där så blir det så, väljer jag det andra blir det sådär.
Jag kände bara att barn behövde göras nu pga åldern, inget annat. Tror livet snarare peakar runt 40... Men det blir ju som man gör det och viktigt att leva i nuet och inte glömma bort det. Livet kanske alltid peakar förresten?
Nu när bebis är på g har jag fått ett helt nytt lugn och både prestationsångest och stress är lagt på hyllan. Otroligt skönt. Hoppas att du kommer ur din livskris också, tror tyvärr att de är väldigt vanliga (och kanske också behövs?).
Jag tror nog om inte annat att man ska tänka att livet alltid peakar!
Och fint att du känner så med din grav. Glad för din skull!
Ja, livet peakar alltid! Hittills har det ju faktiskt gjort det... Och jag tycker att ditt liv verkar mega-peaka!
Så sant, så sant. Tack för insikt!
Duktiga tjejen: Idag läste jag igenom min blogg ett par månader bakåt och bara: shit, mitt liv är rätt gött. Man glömmer ju lätt det.
Atatar: Tack för kommentar!
Skicka en kommentar