och jag vägrar tro att jag är den enda med panik över livet:
Ibland sover jag knappt. Ibland står jag framför spegeln på toaletten och funderar om det här är så bra det blir, det hära livet, om det här liksom är någon slags höjdpunkt. Ibland fattar jag att det inte alls är så, utan att jag kan välja åt vilket håll jag tror att höjdpunkter finns fast jag inte har någon som helst jävla aning. Ibland är jag så bensäker på vad jag vill för att fem minuter senare få panik och inse att det inte alls är vad jag vill, utan vad som förväntas att jag ska vilja. Ibland gråter jag när jag går hem från tunnelbanan. Ibland känner jag mig så tom att jag vill lägga mig ner och sova i hundra år. Ganska ofta ber jag K hålla om mig bara för att jag kanske exploderar annars, och så håller han om mig och säger att allt blir bra. Ibland förbannar jag min förmåga att aldrig vilja vara still, alltid vilja framåt, alltid förbättra förbättra förbättra. Ibland önskar jag att jag kunde njuta. Ibland känner jag mig on top of the world, som när två fina kollegor har en diskussion när jag sitter bredvid om hur mycket de älskar att jobba med mig och att jag är så förbannat smart och bra. Ibland hatar jag mig själv för att det jag gör varje dag och får betalt för är så himla viktigt för mig. Ibland vill jag stanna tiden och bara fortsätta njuta av lugnet, som när vi är på landet och allt bara är tyst. Ibland älskar jag mina vänner så det gör ont, som när de låter mig ligga på en soffa en hel kväll och gråta över att jag fan inte vet någonting. Ibland tror jag inte att jag skulle överleva om jag inte fick prata prata prata och analysera. Ibland säger jag åt mig själv att rycka upp mig, min jävla fjant. Ibland undrar jag vad magkänsla är och vart fan facit finns. Ibland tänker jag på pepp-sms om att "Lyft dig där du är, sluta lyssna på andra" och lyckas lyfta mig själv och skita i andra. Ibland önskar jag att någon gav mig order som jag bara kunde utföra och så skulle allt vara frid och fröjd och livet happyhappy. Varannan timme, ungefär, tänker jag på hur lyckligt lottad jag är.
Ibland vill jag bara ställa mig och skrika rakt ut.
Ibland står jag på en stol på balkongen och försöker fotografera hur vackert vi bor.
13 kommentarer:
Nej. Det är du inte:).
Och enligt en icke-statistiskt säkerställd undersökning jag gjort så är det som värst mellan 30 och 40. Det blir inte sämre.
Och eftersom du är lyhörd på dig själv är du säkert en närmast komplett balanserad människa om sex-sju år;).
Puss på dig älskade vän.
Haha, det vettefan. Men tack.
Nej du är inte den enda, men det känns inet så balanserat att inför barnen slå huvudet i väggen och gråtya för jämnan... så jag låter bli. Låter bli att fundera så mkt öht.
Åh vad fint. Och hög igenkänning. Tack för det här inlägget. Det var så rakt och ärligt.
Bondhustrun: TACK. Inlägget har legat som utkast ett tag, och jag tvekade rätt länge innan jag publicerade. Så igen: tack.
åh, vad bra skrivet!
jag har en gammal gymnasiekompis som har ett sånt där perfekt liv. eller snarare är det så att om hon bestämmer sig för något, ja, vips, så händer det. hon lever livet med lätthet och så har det alltid varit. jag har ju alltid fattat att det inte är så, men hon har aldrig sagt något. och jag har alltid känt mig så jävla keff i hennes sällskap när jag kommit dragande med mitt härliga men inte alltid så perfekta liv.
vi drack öl för ett tag sedan och nu berättade hon både det ena och det andra. och jag blev så himla glad! inte för att hon hade mått dåligt alltså, utan för att hon visade sig vara mänsklig. och för att hon vågade berätta.
så hatten av för dig som vågar berätta hur det är. kram!
tack Emma!
Jag skulle vilja tipsa om Mindfulness. Tips och trix för att komma undan såna jobbiga tankar och leva mer i nuet och va tillfreds med det.
Sen vill jag berätta helt frankt att jag avundas ditt liv som jag tycker det ser ut här i bloggen. Ibland låter jag tom bli gå in o läsa för att jag jämför mitt eget lilla patetiska liv.
Men jag börjar komma tillrätta med det där. Kan jag kan du :)
Du är inte ensam!
Man känner så. Man tvivlar. Man gråter. Man vet ibland inte varför, men gråter gör man. Och man blir glad igen.
Fint och ärligt skrivet! Och igen, för att tala om något mer "lättsmält": er balkong är så jävla fin.
Kram!
Gillar sånna här ärliga inlägg. Och jag känner igen mig och tror att många gör. Jag har typ alltid känt så sol du beskriver (enda gången jag inte känner så är just nu inför att få barn). Samtidigt är det mänskligt och viktigt att vilja gå framåt. Utvecklas. Ha mer. Det tycker jag är ett tecken på intelligens, även om det är jobbigt och frustrerande. Hoppas ändå att du kommer ut din kris snart och får en paus ifrån allt.
Åh!
Rose: Har tänkt tanken jag med. Just nu kör jag mkt med yoga och kinesiologi. Och tack (tror jag). Men det är väl just som Emma skriver ovanför: även om saker till synes kan verka så jävla bekymmersfritt så mår alla dåligt emellanåt.
Johanna: Tack! Och ja, balkongen är helt jävla underbar.
Duktiga tjejen & Limpy: Tack!
Alla tvivlar förr eller senare. Dom som tror att allt är bra alltid undrar jag om dom funkar riktigt.
Kan varmt rekommendera Mindfulness. Tom fick jag min bror att anamma det och det är en bedrift ;)
Ta vara på dej.
Skicka en kommentar