grön. grönt. gröna.

De som växt upp vid havet säger alltid att de vill bo vid havet när de blir stora och skaffar familj och hej och hå. Jag har aldrig sagt så, även fast jag gärna skulle vilja bo vid havet. För jag är inte uppväxt vid något hav. Inte ens vid en sjö. Det närmaste vatten jag kom på flera mil var en sunkig liten å eller bäcken i skogen jag hoppade fram och tillbaka över när jag hade tråkigt. Det är grönt som gäller för mig. Grönska. Det kanske är därför jag alltid älskat våren så mycket. Det är kanske därför jag alltid känt mig så instängd i min lägenhet på sommaren. Det blir en betongbunker med andra betongbunkrar som enda utsikt. Jag hatar det. När jag blir stor och skaffar familj och hej och hå så vill jag ha grönt. Trädgård. Träd. Skog. Grönska. Jag vill knappt veta hur många timmar jag tillbringat i min säng hemma hos mamma och pappa tittandes på trädtopparna som rör sig i vinden utanför fönstret. Eller hur många bil-, buss- eller tågtimmar jag tittat ut på träden och landskapet utanför, oförmögen att kunna upprätthålla samtalet med personen bredvid. I lördags hos K upptäckte jag att hans träd utanför fönstret hade börjat slå ut och bli grönt. Jag fastnade i soffan alldeles för länge, stirrandes ut genom fönstret. Det är obeskrivbart hur rogivande det är och hur viktigt det är för mig. Hur viktigt det är framförallt när jag är stressad. Jag har alltid hämtat kraft genom att vara själv, stänga av omgivningen och bara låta alla tankar flöda förbi. Låta de passera, så de kommer ut någon gång. Och jag tror fan det gröna hjälper mig. Jag vill ha ett grönt träd utanför mitt fönster. Nu. Snälla?