sov gott, kära du.

Jag började ana oråd redan för ett par veckor sen. Aldrig någonsin under de fem åren jag bott här har han haft persiennerna uppdragna. Aldrig någonsin har han haft alla fönster öppna. De stod öppna en hel dag. Sedan dess har rullgardinen varit neddragen och det har varit tyst. Inga höga ljud från tv’n på nätterna. Ingen röklukt i trappuppgången. Ikväll fick jag mina misstankar bekräftade. Han finns inte mer. Min kära granne. Min gubbe under mig. Han som alla andra rynkade på näsan åt och som jag inte kunde låta bli att tycka om. Han som var 160cm lång och la armen om mig och kallade mig för hans dotterdotter. Han som ständigt var alkoholpåverkad och ständigt hade en cigg i mungipan. Han som bad om ursäkt ifall han spelade flamencomusik ibland. Han som uppskattade så mycket att jag la en lapp i brevlådan då jag skulle ha fest, för då behövde han inte oroa sig för att höga skratt och skrik betydde att någon blev knivmördad. Han som sken som en sol så fort ordet fest kom på tal. Som ojade sig lyckligt då jag berättade hur många som varit på min födelsedagsfest. Som påpekade när det var för längesen jag hade haft fest, när han tyckte det var dags igen. Som sa att han blir så glad när jag festar. Han som var så ensam. Han som inte hade några släktingar eller vänner. Han som inte finns mer.

Vila i frid kära granne.