koltrast vs katt.

Tystnaden blev inte som jag tänkt mig. Katten, som heter Diva och antagligen kan klassas som en av de fegaste utekatterna i världen då hon exempelvis är rädd för vinden och inte vågar stanna kvar på gården själv om mamma och pappa tar en promenad, är utsatt för en massiv mobbing. Av en koltrast. Pappa påstod att det varit ett jävla liv på fåglarna senaste veckan. Igår upptäckte vi varför. Stackars katten låg och tryckte bakom ett bildäck samtidigt som koltrasten hoppade fram och tillbaka på marken framför bildäcket och skrek och skrek och skrek och skrek och skrek och skrek och… Ja. Det hela fortsatte ända tills jag helt enkelt gick ut och hämtade katten. Fågeln flaxade iväg, katten såg så glad ut som en katt kan se ut att vara då jag hämtade henne till andra sidan huset. Jag gick in, Diva satt på trappan och spanade. Ett par minuter senare satt en mycket frågande fågel framför bildäcket och skrek och skrek och skrek och försökte få syn på katten. Sen blev det tyst, tills skrikandet började på andra sidan huset. Koltrastjäveln hade smart nog letat upp katten på andra sidan huset och satt i ett äppelträd och skrek, oavbrutet. Katten på trappan, stirrandes på fågeln. Mamma gick ut och skrek i kapp med fågeln tills fågeln försvann. Tyst i fem minuter, sen hördes fågelskrik från granngården, så en vild gissning är ju att katten hade flytt dit. Stackars Diva. Det här har alltså pågått i en veckas tid, varje kväll. Och inte lär det väl ha tagit slut igår. Fast sist jag såg henne så åt hon upp en nyfångad sork i rekordfart, så hon kanske inte klagar så mycket.

Koltrast – Katt
3 – 1