skogsbestyr.

När jag var liten hjälpte jag pappa i skogen. Han gallrade gran och tall samtidigt som jag kröp på huk på den närliggande skogsvägen och gallrade ormbunkar med sax. Fick mycket beröm för mitt arbete och jag förstod aldrig varför de vuxna skrattade. Hjälpen i skogen har utvecklats lite genom åren även om det fortfarande inte är, och lär aldrig bli, jag som står där med motorsågen och fäller träden. Det arbetet får bror och pappa ta hand om. Men det händer ju fortfarande att jag drar på mig stövlarna och handskarna och susar iväg med pappa i traktorn genom skogen. Som idag. Susandet bestod av jävligt mycket skumpande, ungefär så mycket att alla inälvor i hela kroppen bytte plats sju gånger. När vi for över åkern mitt i skogen med vitklöver som luktade gott vrålade pappa Välkommen till lilla turistvändan, visst är det vackert? och jag skrek Ja och frågade när jag skulle få åka på stora turistvändan. Det fick jag aldrig något svar på för då for vi över ett dike och kärran jag satt på har inte direkt den bästa fjädringen. När vi kom fram stod mamma där och påpekade Varför tror du jag gick? när jag ojade mig över mina inälvors omplaceringar. Sen lassade vi björktimmer så myggen yrde och svetten rann. Det är vid såna tillfällen man förstår varför bondesamhället inte behövde gym. När kärran var full susade pappa hem med traktorn genom skogen och mamma och jag gick. Vid gränsen mellan åker och skog satt katten och väntade jamandes. Hon är för feg för att våga gå in i skogen och för feg för att våga vara kvar på gården ensam. Vi lassade av timret utan mygg men med svett och jag la mig i gräset och gosade med katten innan hon tröttnade på mig och försvann. Pappa hade fortfarande barr i skägget när vi åt kvällsmat.