laxen var inte butiksgjord.

Nog blev det champagne allt. Vi trillade in i zoobutiken sådär lagom klockan fint-folk-kommer-sent att den vanliga hederliga svenssonchampagnen hade tagit slut. Istället korkades det upp champagne från -88. Jag upprepar: champagne från 1988. Champagne och jag går egentligen inte ihop. Har jag trott. Tills jag drack det här. Jösses. Det smälte i munnen, och inte fick jag minnesluckor heller. Det fanns ett akvarie fullt med champage. Ett annat fullt med Corona. I övriga akvarier fanns konstiga fiskar, möss och andra grejer. Jag spanade in tandborstar för marsvin som hade förklaringstexten ”passar din hund” och andra skojiga tillbehör. Klappade en kamelont. Hejade på en ökenråtta som febrilt försökte gräva sig ut ur sitt akvarie. Det var skittrevligt. Och konstigt. Men roligt. När vi skulle bege oss därifrån, sist av alla och efter en lång diskussion som gått från vinylskivor till hur man gjorde sig av med hemmabiosladdar för 50’ i sjön, fick vi med oss fem sexpack Corona hem. När vi satte oss i taxin blev chauffören glad och upprepade Ni får dricka, inga problem fem gånger, fast vi envist hävdade att vi inte ville dricka. Till slut drack vi och han blev glad. Och gav honom ett sexpack. Han blev gladare. Det som inte lämnades kvar i taxin blev perfekt bränsle till spelkvällen igår, tillsammans med lite julmust eftersom L har en vit månad. Jag tycker om mina grannar, helger, spelkvällar, zoobutiker, öl och champagne från -88.
Men inte att varje helg tar slut så fort.