åtminstone tillfälligt.

I början av veckan var det som att jag blev slagen i huvudet av den populära höstdepressionen. Allt blev likgiltigt. Om det har något att göra med att klockan blev vintertid eller att DIF spelade bort SM-guldet vet jag inte, och det spelar kanske ingen roll. Men jag blev rädd att känslan hade kommit för att stanna. I fredags när det var halvdag satt den fortfarande kvar, för jag kunde verkligen inte bli ledig. Apatisk och rastlösa ben, men ingen lust med något. Men så gav jag det hela en chans och åt indiskt på Indian Garden med fina vänner och pratade om livet och framtidsångest och framtidslugn. Det kändes bättre. Ännu bättre blev det igår då vi äntligen fick tid att städa hela lägenheten, jag fick massage (igen) och så lite middag med andra goda vänner och det roligaste sällskapsspelet och groggar ända tills natt nästan blev morgon. Idag är jag inte bakis och har hunnit göra saker jag tror att det går att leva på ända tills nästa helg. Fotograferat i höstkylan, skrivit klart berättelsen om min brors bröllop, sorterat papper som väntat på mig i månader, lyssnat på Iron & Wines nya skiva på repeat, läst färdigt Breakfast at Tiffany's, sett till att grillen får plats i det proppfulla förrådet och ställt en chokladkaka i ugnen. Nu ska bara min fina kille komma hem så vi kan se på film och äta chokladkaka. Jag hoppas att höstmörkret är bortmotat från hjärtat. Det känns så.