dygnet har bara tjugofyra timmar.

Mina förväntningar på studiofotograferingen var för höga. Jag blev frustrerad, stressad och arg. När det var de andras tur att ta plats bakom kameran mellan de olika ljussättningarna satt jag på en stol i ena änden av studion och såg allt det där andra som jag egentligen ville fotografera. Spiraltrappan i korridoren, nödutgångsskylten, fotografen, åskådarna och taket. Inte modellen. Inte med rätt ljussättning och allt så på pricken uttänkt. En av de andra kursdeltagarna sa att hon sett mina foton på fotosidan.se och det gjorde mig något gladare. I andra omgången verkade det som att jag fick till ett vettigt porträtt. Sen såg jag de andras och insåg att jag hade fel. Verkar alltid lägga all energi på bildkompositionen och struntar omedvetet i tekniken. De andra fick vackra porträtt och jag fick bra bildkomposition. Frustrationen över att inte behärska något gör mig vansinnig och beredd att ge upp allt. Jag tappar lusten och vill inte försöka igen, samtidigt som envisheten säger att jag fanimej måste bli bäst. Ett par nätters sömn och fotografierna i datorn i stället för i kameran visar att de visst det blev helt okej. Inte omvälvande eller fantastiska. Okej. Men jag tycker ändå att de bilder som jag tog enbart för att kolla inställningarna på kameran, som är ännu längre från tekniskt bra, är de mest intressanta. Så ser jag ett program av Slutet på historien och undrar varför jag aldrig bidrog med en text till tävlingen. Vid närmare eftertanke fanns det aldrig ens en timmes tid att sätta sig ner och skriva ett eget bidrag. Men jag borde ha tvingat mig själv, på något omänskligt sätt. Jag vill så mycket att jag blir förbannad.