där.

Dagen innan vi åkte sa vice-vd att han var avundsjuk på vår resa, för Italien är det absolut bästa landet att resa i. Då kunde jag bara nicka och tro att han hade rätt. Nu förstår jag vad han menar. Det måste också vara ett av de absolut bästa länderna att fota i. Vi tog närmare tusen foton, varav jag säkert stod som fotograf för 80%. Pappa hade med sig sin nyinköpta systemdigitalkamera och fotande ännu mer. Emellanåt följde vi varandras fotspår till punkt och pricka för att se exakt vad den andra fotade och för att sen fota samma sak själv.


Många fotspår blev det, för vi gick och gick. Mina fötter förbrukade två förpackningar med skavsårsplåster under veckan. Vi gick bland miljoner av gränder i Garda, Bardolino, Sirmione och Verona. Vi gick bland kyrkor och gamla borgar och ruinerna av hus från 1200-talet. Däremellan åkte vi båt på sjön och buss uppåt bland bergen och buss nedåt mot städerna. Och så taxi en gång när K var sjuk och tusen meter från busshållplatsen till hotellet i regn inte var så kul.



I Verona upptäckte jag att min höjdskräck faktiskt var verklig och inte något jag bara slänger mig med för att slippa traska upp och ner för stegar och annat onödigt. Arenan såg ju mindre ut än vad jag trott, men väl längst upp på de gamla sittplatserna med utsikt över stan och scenen där nästa operaföreställning förbereddes, så var jag inte så glad. Fick en sträckning i låret och höll K krampaktigt i handen eftersom jag annars hade trillat rakt ner i backen och dött. Utan tvekan. På marknivå mådde jag bättre igen, och gränderna på andra sidan gamla stan var så italienska att det var närapå overkligt. Precis lika overkligt som att stå och glo på Julias balkong, på den plats som Romeo måste ha stått på. Men vi var inte ensamma. Det här var platsen som klottersaneringen glömde och balkongen var fri från turister i maximalt tjugo sekunder. Jag lyckades dock ta ett foto precis då. Men vi tog inget foto på någon av oss stående bredvid statyn av Julia med ena handen på hennes bröst. Det gjorde alla andra.


När vi kom till vingården bland bergen hade regnet precis uppphört, och solens strålar gav ett närmast tropiskt klimat när vi traskade omkring under vinrankorna med vinglaset i högsta hugg. Vingårdsmästaren och hans medarbetare hade utarbetat ett smått fantastiskt sätt att få gästerna att köpa med sig många vinflaskor: obegränsat med vin. Inte några flarror som man själv får hälla upp ur, utan medarbetare som konstant fyllde glaset, oavsett hur mycket eller lite du druckit. Jag höll en vattenflaska i handen och fick onda ögat eftersom det tydligen inte var ok att kombinera dryckerna. Vi kom därifrån med sju flaskor vin. Plus mamma och pappas åtta. Somnade på bussen hem. Klockan 19.


Min plan på att sola och bada de två sista dagarna sket sig. K blev dödssjuk och det spöregnade. På BBC meddelades att regnet som föll över hela Centraleuropa inte kunde flytta på sig eftersom högtrycket över Skandinavien inte flyttade på sig. Tack. Grät av ilska och besvikelse och var förbannad ända tills jag lyssnat på fyra P3 Dokumentärer i rad. Då såg jag solen en kvart och sen drack vi öl. Dagen efter hade jag lyckats glömma min önskan om sol och bad, och inbillat mig själv att jag säkert kommer bli brun i Sverige i sommar istället.


Annars då? Vi drack cappuccino på stället som använt sig av samma kaffesort i fyrtio år och blev stammisar på trattorian med lasagne som smälte i munnen. Pappa trivdes som fisken i vattnet och tittade på huspriser och lägenhetspriser. Det värmde i hjärtat att pappa, lilla pappa, inte ville åka hem från sin första riktiga utlandssemester i sitt liv. Men han kanske kommer att åka tillbaka, kanske redan nästa sommar. För när han visade en bild i kameran på en av sina skulpturer föreställandes en groda för receptionisten på ett hotell och restaurang med en grodutställning (!) hände det grejer. Fem minuter senare hade vi hälsat på ägarinnan av hela tjottaballongen, hon hade upprepat Bellissimo! om pappas skulpturer, bett att få köpa minst en groda, frågat om det gick bra att han ställde ut hos henne nästa år och visat utställningslokalen samt gett pappa en present. Pappa var lycklig men chockad. Eftersom jag fick översätta pappas svenska till engelska till receptionisten som översatte min engelska till italienska till ägarinnan, och tillbaka, blev även jag lite svettig. Och därför så kanske jag har en chans att få följa med tillbaka, som tolk, om han åker tillbaka. För Gardasjön kan man återvända till. Många gånger.