när jag var tolv år.

Önskerubrik från Bondhustrun.

Varför minns man nästan alltid bara sommaren när det kommer till historiska återblickar från ens liv? 1994 var i och för sig sommaren alla minns. Oändlig hetta och fotbolls-VM. Jag och brorsan var uppe på nätterna för att se matcherna. Det var stiltje i luften, bönderna oroade sig över utebliven skörd, vår gräsmatta var gul, mina kaniner flämtade i skuggan, det var för varmt för att rida, jag sov på soffan i vardagsrummet eftersom det var det svalaste rummet och hatade mer än någonsin att det var över en mil till en vettig badplats. 1994 var sommaren då mormor dog. Det var inte oväntat men jag grät på begravningen som om det vore världens undergång och mitt hulkande ekade i kyrkan. Bouppteckningen var hemma hos oss. Märkligt det där, att träffas en stor mängd människor och dela upp möbler efter en död människa. Som en absurd loppis fast allt är gratis. Eller snarare, det kostade någon livet. Träffade kusiner jag aldrig träffat innan och aldrig träffat efteråt. Träffade min moster som det skulle dröja sexton år tills jag såg igen. Min andra moster har jag inte träffat sen den dagen. 1994 var jag tolv år gammal. Tolv år är mittemellan barn och tonåring och drömmar om att bli stor och att allt ska bli bättre. Jag hade höga förhoppningar på högstadiet, tänkte att NU NU NU skulle jag få nya kompisar och livet skulle börja!!!!! Nu skulle jag få vänner som har tid och ork och lust att hänga med mig, nu skulle jag få killar, fylla och hångel. Nu skulle det inte bli lika isolerat att bo på en gård långt bort åt helvete från alla andra. Det var nog tur att jag inte visste att det skulle dröja tre år till och bli sju resor värre först, innan det där blev sant.