krisen.
Vi måste prata lite mer om min trettio-årskris. Ni vet den där som pågått i mer än ett år nu. Den som inte har något att göra med min ålder utan istället handlar om insikten att ens tidigare vaga drömmar om framtiden, vad man vill göra med livet, nu måste börja bli verklighet. Inte så att jag tror att livet är slut vid trettiofem. Men vissa av de där sakerna jag ändå ser mig ha som sextioåring kräver ett visst förarbete. Typ om man vill ha barn. Eller ett hus. Eller byta karriär. Eller resa runt jorden. Och då kanske man behöver bestämma sig för vad som är viktigast, vad man vill mest, för att börja någonstans. Det är där skon klämmer. Hur fan ska jag veta? Jag lider av beslutsångest som emellanåt är rätt tuff, och kan ha väldigt svårt att veta vad jag vill. Det enda jag vet att jag vill är att någon ska peka med hela handen och bara "nu gör du såhär!". Fast det vill jag ju inte heller. Ni ser den onda cirkeln? Under tiden traskar jag på. Utan att bestämma mig. Och det börjar bli lite läskigt.
9 kommentarer:
Sånt där är så jävla, jävla svårt. Kan ju säga om barn: du/ni kommer aldrig "bli klara" eller "känna er redo". Det är bara att hoppa och hoppas på det bästa. Hade vi tänkt på bästa stund att skaffa barn, eller verkligen bestämt oss för det hade vi nog inte känt att rätt tid hade varit förrän om kanske femton år? Kanske aldrig?
Men samma här. Krisar fortfarande och har gjort i snart 2 år....Egentligen har jag ju allt jag alltid velat ha...jobb jag trivs med, en bra karl, två fina barn, ett hus...men samtidigt känner jag att jag "borde" göra något mer, prova något NYTT! Ibland känner jag att "ska vi sälja huset och flytta in i en lägenhet igen?"..bara för att det ska hända något nytt (vilket är korkat för jag vill inte bo i en lägenhet med två barn). Nä fifan. Jobbiga ålderskris. Kanske man ska ta och gifta sig? Eller flytta utomlands? Men egentligen vill jag inte det heller. Jag vill bara vara nöjd här och nu och njuta av nuet och inte känna mig STRESSAD.
Bah. Samma tänker jag på. Att jag vill att det händer en massa, hitta en trevlig typ att leva med, barn, med mera, med flera. Och samtidigt verkar varje år se ut precis lika. 31 är jag, snart 32. Vid 30 var allt lugnt.
Welcome to the club. Min började för 1 år sedan typ. Jag tycker att jag redan har gjort "allt" och vet inte vad jag nu ska hitta på. Därav min ryggtattoo ifjolvintras. Jag kanske får ta o göra en ny igen. ;)
Jag tror på att man får acceptera situationen och bara "go with the flow".
Du kommer bli lugnare och dessutom mer mottaglig för när det är rätt tid att ändra på något. Det känner man.
Min kris varade mellan 30 fram till 34. Då fick jag rktig kris över att jag ska fylla 35 och sen nästan bröt jag ihop av att verkligen göra det.
Men då insåg jag också att det fick vara nog.
Jag tänker fortsätta försöka leva i nuetmoch inte hålla på och oroa mig för framtiden. Det var nån som sa ett bra sak om det. Typ: "under tiden man planerar framtiden hela tiden går livet en förbi"
Man glömmer att leva här och nu för att man har ångest över att man tror man inte kommer nånvart.
Det är hel absurt egentligen.
Jag tycker man ska vara glad för det man har. Man gör det bästa av dom verktygen man har tillgång till. Ibland är inte lösningen att vilja ha mer.
Du en fråga som inte handlar om kris; jag vet okänslig som jag är men du vet jag har fyllt 30 - inget hände livet rullar på och man vet aldrig vad som är rätt el fel - kör bara. Anyway - du som också kör blogspot ser din blogg ok ut när du surfar med mobil. Har fått en massa klagomål o att mina bilder suger i mobilversionen och eftersom alla jag känner (i stort sett) kör blogg.se kan ingen hjälpa mig.. men du kanske vet var felet ligger som även är i branschen? Tack snälla du!
Jag tror dock att lite av det där skapar kreativitet. Vet man någonsin? VILL man egentligen veta? Det finns ju så många val och så många bra alternativ... Jag är övertygad om att de flesta, om inte alla, beslut du fattar leder till något bra. Kanske ingen tröst, men....
Jag började 30-krisa när jag var 23 och det är lite oklart om jag kommit över den ännu (42). Ibland tänker jag, lite snobbigt, att intelligenta människor kroniskt krisar.
(verifiering "resten". Hahaha!)
Oh boy do I recognise this? Ja.
Kanske inte så mkt krisen i sig, men väldigt mycket det här med att inte kunna bestämma sig och bara längta efter att inte ha alla valmöjligheter. Det är så knäppt, men ändå inte så konstigt.
Skicka en kommentar