åh!

Jenny bloggar så fint. Vår storfamiljsmiddag var så jävla bra. Det är alltid bra när vi ses, men att liksom bunta ihop alla människor inklusive pojkvänner var ett kul experiment. Jag hade tillbringat två dygn utan att träffa människor, sen den där natten på akuten, och sket i att det gjorde ont i magen varje gång jag rörde på mig. Jag älskar hur man kan sätta åtta personer vid ett bord och att det sex timmar senare fortfarande känns som att vi inte pratat klart.