personal jesus.

Precis som alla recensenter och diverse bloggare har skrivit så var det sådär i början och grymt på slutet. I början var jag gäspig efter värmen och vinet med vänner och bekanta i Humlan och fattade aldrig riktigt varför det var så ljust ute när scenshowen krävde mörker och tänkte att om det inte blir bättre än såhär så är det knasigt. Men det blev bättre. Ungefär lagom till jag hade övervunnit min bensvaghet med en halvliter cola så sparkade det igång på riktigt. Till Never Let Me Down Again viftade halva Stockholm och alla turister och Peter Jihde på armarna, förutom jag och K som förundrat tittade på alla armar och glömde bort att vifta själva. Nu har jag äntligen sett Depeche Mode live, och det var egentligen inte ens planerat. Tack T.

I höst kommer jag dessutom få se Bruce Springsteen live. Det är konstigt att det inte hänt förr, men bättre sent än aldrig. Imorse köade jag yrvaket på ticnets sida och hade ett par fina sittplatsbiljetter som jag bara behövde bekräfta då jag fick lite övermod och tänkte att jag kunde ju få bättre biljetter än så. Ah tjena, då var allt redan slutsålt. Jag svor och åt frukost och undrade hur jag skulle få mamma att godta att jag slarvade bort två bra biljetter när jag helt plötsligt fick fram två bra sittplatsbiljetter bredvid varandra. Ringde mamma och hon sa TA DOM! och det gjorde jag. Hello Bruce!