en månad kvar.

Visst blir det bra? Kanske skulle ha frågat om det var en granne, eller bara någon som bor i närheten. Först trodde jag att han var byggjobbare. Sen kom jag på att det var lördag, att han stod på vägen och jag innanför den lilla muren. Det kom en hjälm vinglandes och stannade, ungefär i den höjden en hjälm skulle sitta på en femåring på rullskridskor, och de gick iväg. Jag hann ändå svara jakande och Jo, vi ska bo här, Ja, balkongen kommer bli underbar, Det är väldigt fint inne också och Om en månad ungefär innan de försvann. Blev väldigt glad. Allt gjorde mig glad. Axlarna släppte så fort vi klev ut på det gröna och hörde fåglar, såg slottet, barnen som hade fotbollsturnering, såg skogen, kolonilotterna, vägen till vattnet och badplatsen. Men att en okänd person stannade och bekräftade mina känslor om att det här kommer bli så fantastiskt bra gjorde allt än mer verkligt. Vi lever inte i någon liten drömvärld, även om det på ett sätt känns konstigt att vara så lycklig över att flytta från perfekt läge i finaste kvarteren i stan till förorten. Vi lever i verkligheten och om en månad bor vi där. På riktigt. Igår firade vi det hela med att köpa det första gemensamma bidraget till vårt nya hem – varsin kudde. Vi kommer sova gott.