mindre än trehundra.
Ni förstår inte hur mycket som händer nu. Jag förstår inte hur mycket som händer nu. Det balanseras på mitt huvud och i mitt huvud och jag gör allt för att det inte ska ramla. Ena sekunden är leendet från ena örat till det andra och pirr i magen som indikerar en framtid så ljus. Andra sekunden gråter jag mot Ks tröja och säger för hundrade gången Jag mår inte så bra av allt det här eller Jag klarar det inte eller Kan allt inte bara vara klart. Om några veckor, om några månader, om en stund i framtiden ser jag tillbaka på det hela som något som blev så jävla bra och självklart så klarade jag det. Varför skulle jag inte klara allt? Ibland skrämmer det mig mest. Jag vet att jag klarar allt. Faktiskt. Men jag är så fantastiskt rädd för att yttra för mycket av det goda som händer innan allt är trehundraprocent klart. För tänk om det inte blir som jag säger. Tänk om något ändras? Tänk om jag straffas för att jag tar ut det i förskott, innan de trehundraprocenten är bergsäkra. Då kanske den bondbönestora knölen de opererade bort från pappas huvud idag visar sig vara cancer. Det vill inte jag. Så det jag vill skrika ut får stanna inne en stund till.
10 kommentarer:
Söta evelina! Du är så duktig och bra! Håller tummarna för din pappa...verkligen. Kanske kommer stressen lägga sig när ni flyttat...den har en förmåga att göra det när man bor större och längre bort från stan...Många kramar.
Ja jag hoppas verkligen det! Det är bara för mycket nu, "allt på en gång" har väl sällan känts mer passande. Och tack och kram!
egon: Enligt mig var det här det absolut sundaste jag läst på länge. För det ligger just där, att tillåta sig stanna upp och ventilera innan det har svämmat över. Prestation och kraven på mig själv har varit min största bov. Att måla upp min tillvaro med guldkant har varit min sköld. Att anta mig utbildning där mina grundkunskaper inom området ligger långt under mina klasskamraters bara för att bevisa att jag kan (det förstod jag inte då). Nu talar jag om mig.. men kanske är vi fler som fungerar så. Jag håller tummen för din far, och för dig. Ta hand om dig!
dina tummar hjälpte nog en jävla massa för jag fick ett "gut" på muntan!!!!! cause im a magister yes i am!
Jag känner igen mig; jag brukar också tänka så. Jag måste snart bestämma mig om jag ska flytta eller inte. Om några månader kan jag titta tillbaka och veta och det är en lugnande tanke. Lycka till med allt!
Man känner sig som den ensammaste i världen de stunderna när leendet förvrids till en grimas och tråden av lycka brister med ett smärtsamt "snäpp"...
Jag förstår inte exakt hur du känner just nu men jag känner igen mig. Och jag vet att när nån skriver ord som "jag tycker du verkar vara en bra person" då blir jag väldigt glad och känner mig lite mindre ensam - nån såg, nån hörde. Så jag vill bara säga: jag tänker på dig och håller tummarna för att allt, allt ska gå bra för dig och dina närmaste.
Lycka till med allt du har framför dej nu! Och självklart håller jag tummarna för din pappa så mycket jag kan!! Kram
TACK alla!
Visste inte om din pappa:( Håller alla tummar jag kan för att det inte var cancer:( kraaam kram kram!!!
Tänkte mer på dendär glöden du verkar ha över skrivandet.. den glöden känner jag för fotograferandet. Men visst.. jag hade gärna velat jobba som fotograf.. ska faktiskt söka ett fotografjobb nu (igen) så vi får se vart det barkar hän. /Sussie
Skicka en kommentar