vad gör vi härute?
I Stockholm mäts avstånd i tunnelbanestationer eller gångminuter. Där jag växte upp är det 1,8 km till asfalterad väg. Jag har ingen aning om hur långt det är i tunnelbanestationer. Eller gångminuter, fast jag gått vägen tusentals gånger. Vår skolbuss hämtade oss, min bror och mig, vid asfalten. Eftersom det var 1,8 km, och inte 2 som behövdes för att bussen skulle hämta oss vid dörren, fick vi cykla eller gå eller be mamma snällt. Det gick en buss per morgon. En. Inte en ny om tio minuter eller ens om en timme. En enda buss.
Ofta önskade jag att ingen skulle sätta sig bredvid mig i bussen. Ofta var det inte heller någon som gjorde det. Jag fick titta ut på träden i skogen och på åkrarna och tänka tankar som behövde tänkas innan jag klarade av andra människor den dagen. Femton minuter tog det till skolan. Plus tiden att ta sig till busshållsplatsen vid asfalten 1,8km bort.
När högstadiet tog slut och gymnasiet tog vid i en stad istället för en liten ort blev resan längre. 1,8 km på grusväg skulle fortfarande avklaras, likaså de femton minutrarna i bussen. Men sen var det ännu en till buss, som tog femton tjugo minuter ytterligare. Tråkigare väg och jag fick sällan sitta ensam. Men träden var utanför fönstret och tankarna kunde ofta tänkas ändå.
Så tog gymnasiet slut. Dagen efter var jag mitt i den största staden i Sverige. Gångavstånd. Tunnelbanestationer. Så nära som möjligt var plötsligt bästa möjliga. Jag hade gångavstånd till jobbet det första året. Två tunnelbanestationer till Universitetet. Det stressade mig. Tankarna hann inte tänkas och inga träd hann tittas på och andras närvaro var för tydlig för snabbt. Så började jag jobba på andra sidan stan och plugga på pendelstågsavstånd och trodde att det var bättre. Det var bättre, men fortfarande inte bra. Det har jag inte förstått förrän nu. Nu, när vi bor där andra fnyser och säger Vad gör ni därute? och Varför hamnade ni där?
När jag går till tunnelbanan känner skorna grus. Näsan passerar äppelblom och hägg och nyklippt gräs. Jag ser träd och grönt nästan så långt ögat kan nå. På tunnelbanan får jag sitta själv vid ett fönster och titta på träden utanför och tänka tankar jag aldrig hinner tänka annars. Jag hinner läsa, jag hinner bläddra på ipoden, jag hinner bli trött igen och jag hinner allt det jag saknat så oändligt under så många år utan att jag förstått det själv. Jag älskar att pendla. Jag behöver pendla. Jag behöver avstånd och tid för tankar och träd. Jag behöver bo där stora björkar slår ut vid just den här tiden på året så jag kan klänga mig mot stammen och fotografera det som är bland det vackraste jag vet.
15 kommentarer:
En gång lantis alltid lantis faktiskt. Jag måste bo nära skogen och friska luften och tystheten. Fast nära nog till staden.
Men tillräckligt långt borta för tid, egen tid.
Jag håller så med dig. Och vackert sa du det med.
Vad fint beskrivet!
Jag vill bo halvcentralt, men ändå har nära ut till naturen. Tror jag, men nu när du beskrev det så här så börjar jag tveka. Även om det knappast är samma sak här i Ostockholm. Här är liksom naturen alltid nära. Tio minuter i bil till en bra fiskeälv, och samtidigt tio minuters gångavstånd till centrum. Men om jag hade bott i Stockholm hade jag nog också velat bo en bit ut. Tunnelbana och pendeltåg är ju fortfarande exotiskt för mig.
Förresten. När jag såg rubriken så tänkte jag direkt på den där gamla OLW reklamen. ;Men vad gör vi då i den här djungeln?!?
Åh vad härligt! Jag har en halvtimmes bilväg till jobbet och njuter av den varje morgon. Vissa morgnar blir jag helt salig och skruvar upp stereon medan jag drömmer mig bort.
Snart blommar äppelblommorna här också, det längtar jag efter. Vägen till jobbet är nämligen full av äppeldalar. Helt ljuvligt! Kom hit och se!
haren: exakt så. och det är först nu jag tror att jag hittat balansen.
anki: tack!
storey: jag tror det är stor skillnad mot mindre städer. 10 min från centralaste delarna i sthlm är NÄRA, i mindre stad bor man i utkanten. tunnelbana och pendeltåg blir snabbt väldigt oexotiskt vill jag lova. för mig har nästan bil blivit exotiskt ;) och fin koppling till reklamen där. hehe.
matilda: jag älskar äppelblom! kommer gärna och kikar. var på åland för första gången förra sommaren ju och jag gillade det myckemucho!
Vackert skrivet! Själv har jag bott mitt i stan i olika städer de senaste tio åren och jag känner mig vilsen när det inte finns en taxi inom synhåll. Jag är lite fascinerad av att du beskriver pendlandet så ömt när jag får smått ångest över överfulla tåg.
Riktigt vackert skrivet. Och jag förstår, trots att jag inte är där än. En sak som är säker är att pendlande gör tider mycket enklare att passa.
Här bor jag nu btw :)
Kram!
STÖRT; att jag skrev ett inlägg som hette PENDLANDET i min "Nya" blogg som jag startade förra veckan..som aldrig publicerades (jag skrev om ett inlägg som sedan försvann för ett tag sedan, remember?) och som jag sedan la ned. Fan vad sjukt. Helt jävla likt ditt inlägg, om hur skönt det är att ha långt att åka till jobbet (jag har 45-60min).
Vad fint det låter med pendling plötsligt! :)
anne: ja, men de överfulla tågen gillar inte jag heller. men om man bor så långt ut att man kliver på innan det blir överfullt så hinner man liksom sjunka in i sen egen värld innan det blir överfullt.
hellan: verkligen! gud så mkt bättre jag blivit på att passa tider bara på ett par veckor :)ska kika på nya stället också.
annaluna: synd att det försvann! för mig hör det ju ihop väldigt mkt med "över jord" också, och se träd och natur.
jag och min bebis: ja men precis. :)
nej fy bövelen för att pendla! jag pendlade 1 år mellan västerås och uppsala och det var DÖDSTRIST. och det tar minst 30 minuter att åka från mig till thorsten eftersom jag bor i södra wien och han i norra. BLÄ!!!!
så vackert beskrivet.
du skriver vackert, och jag kan inte annat än hålla med. grusknaster under fötterna och tillgången till "eget" säte ska det vara.
moni: ja, men det beror kanske på vad man är van vid också som sagt. jag har ju alltid pendlat!
tove & jill: tack!
Skicka en kommentar