jag ignorerar heltäckningsmattan.
London. Jag har ju inte skrivit ett ord om London! Sist var året 96 och jag var fjorton. Det var lite annorlunda nu. Hjärnan blev likamed urkramad disktrasa efter fem dagars utbildning tillsammans med middagar och bitvis mer öl än vatten. En kväll var vi på Dans Le Noir? där allt är svartare än svartast och servitörerna blinda och du måste äta med händerna eftersom det du stoppar i munnen inte är en gaffel full med mat utan en kniv med ett riskorn. Jag höll krampaktigt i mitt vinglas och försökte att inte tänka på CSI-avsnittet där någon blir mördad just på en sådan restaurang. Det var konstigt nog ändå väldigt lugnande att sitta där, och Can you pass the salt, please? har aldrig varit ett roligare skämt. På flyget hem lärde jag mig spela backgammon och svenskan bredvid oss krossade vår illusion om att restaurangen i mörker var något väldigt exklusivt och utländskt. Det finns tydligen någon variant av det någonstans i Stockholm också. Men där pratar de antagligen svenska. Jag gillar ju det brittiska. Språket. Taxibilarna. Public Service. Pubarna. Bussarna. Människorna.
9 kommentarer:
Jag skulle bara tänka på CSI om jag satt på en sådan restaurang. Men i och för sig är väl inte chansen att äta samtidigt som Hugh Hefner som den mördade skulle föreställa.
Smakade maten annorlunda då? Mera liksom?
oj, jag trodde inte de fanns alls de där restaurangerna. hur var ljudvolymen? blir man mer lågmäld i mörkret?
matilda: tankarna försvann efter en stund faktiskt. maten smakade mer, precis som att lukt- och hörseln blev bättre liksom. otroligt häftigt var det iaf, man upplevde verkligen saker på ett helt annat sätt!
christina: jag trodde inte heller det! det var en hemlighet att vi skulle dit, och jag blev bra jävla nervös först. men sen blev man lugn när man väl satt där i mörkret.
ljudvolymen var lite speciell. man ombads prata tystare då hörsel blir bättre när ett sinne tas bort - samtidigt som det är det enda kommunikationsmedlet liksom. så man hörde bättre, men pratade inte tystare. så kan man säga.
Asså, jag har precis för mig att det finns en sån restaurang i jämtland också. Sedan många år tillbaka...
Har dock inte testat. Skulle nog få panikångest. Fast det får ju jag av alla situtationer där jag måste släppa kontrollen.
jag trodde jag skulle få panik. men när du väl sitter där på din stol vid ett bord så är det ok. det är ju bara att sitta upp och ner liksom. gällande kontroll: jag höll krampaktigt i vinglaset och hade vinflaskan bredvid mig. i mörkret ser ingen hur mkt och ofta man fyller på... ;)
Det finns sånna restauranger på ännu fler ställen, tex Tyskland. Lite spännande att gå på sån, ändå. vad åt du för mat där? och hur många gånger sa du pass the salt please? :)
haha, du är för rolig. Jag hade också hållit i glaset :)
ja, finns det på flera ställen i sverige finns det nog lite här och där :)
jag vet faktiskt inte vad jag åt för mat. vi hade en surprise-meny men det var ngt pannkaksliknande med crabfish eller kalkon (?) som förrätt, ngt slags kött (oxkött?) till huvudrätt med ris och svamp, och någon slags pannacotta (kanske) med choklad till efterätt. man fick liksom bara smaka och skita i vad det var :) jag var så virrig efteråt också att jag knappt tittade på menyn som låg framme då.
anne - det var ju det viktigaste liksom ;) med lite vin klarar man allt.
Skicka en kommentar