och jag hatar att det är ett problem eftersom jag älskar, älskar att vara i det här läget.

"Du verkar inte ha den minsta ansats att gå hem?" sa kollega som just skulle lämna kontoret. Klockan var fem, jag skulle bli sist kvar och hade precis ställt mig och ritat upp en kommunikationsstruktur på vår white board. "Jag skulle gå hem nu, men jag måste lösa det här först" svarade jag och vi sa hejdå. Och så löser jag tankevurpan jag gjort, blir lite lycklig och mailar min tillfälliga kollega och berättar om depression som just vändes till lycka. Han ringer omedelbart upp och meddelar att 1. Jag har ingen anledning att vara deprimerad eftersom vi kommit så sjukt jävla långt och 2. Jag borde åka hem och öppna en flaska vin. Sa ja och ja och satt kvar för att dokumentera ner det jag precis hade kommit på. Och nu är jag på väg hem. Men egentligen hade jag velat sitta hela kvällen och bara ösa, bara göra klart, bara fortsätta. För det är så jävla roligt det här, trots att jag tappar modet var femte minut.

Det här är det farliga. Det här är det som gör en stressad, utarbetad i slutändan. Att man blir så uppe i varv, bara vill fortsätta i all evighet för att det är så roligt, nyttigt, lärorikt. Och jag hatar verkligen att det är så. Att det ska slå tillbaka, för det gör det alltid. Varför är det roliga farligt? Jag hatar det.