vad som inte skrivs på facebook eller återspeglas i bilder.

Tröttheten. Hur den liksom bara slog mig mitt i pannan tillsammans med en spann tomhet inombords. Jag grät i sängen och K höll om mig och sa inget, för han fattade. Som alltid. Jag grät och var så trött, så matt. Men vi skulle gå ut och äta, för det tyckte jag att jag behövde. Men när jag försökte gå på toaletten men inte kom fram till dörren innan jag höll på att svimma och var tvungen att kura ihop som en boll på golvet sa K bara Jag hämtar mat. Och så hämtade han mat. Ganska äcklig sushi, men det var mat. Jag hade halsbränna, ont i magen, var trött och ledsen och illamående. Misären tre tusen i en hotellsäng i San Francisco. Vi lyssnade på P3 Dokumentär och somnade. Sov gott. Sov gott! Tog bussen till vårt favvo-frukostställe och väl där fick jag plötsligt lika ont i ryggen som jag fick för en vecka sen. Så ont att jag inte kunde andas utan att det skar i ryggen och när jag hostade blev det en kniv. Yrsel. Jag går på toa, men jag svimmar kanske när jag reser på mig sa jag till K och gick på toa. Utan att svimma. Toaletten var stor och jag gjorde så många stående stretch- och yogaövningar jag vågade under den tid jag trodde var ett normalt toalettbesök. Det blev lite bättre.

Det blev bättre. Men jag måste bryta ihop ibland. Frågade K varför bara jag var såhär, varför det känns så jävla otacksamt att vara på semester i San Francisco eller annat valfritt ställe och alltid bryta ihop, alltid bli förstörd både psykiskt och fysiskt ett tag, innan hjärnan funkar som den ska. Innan jag på riktigt kan känna att det är semester. Han sa att alla gör så, eller att det är vanligt. Jag vet inte om jag tror honom.