tisdag, mars 10, 2015

sånt som gör mig så frustrerad att jag inte kan formulera mig ordentligt.

De senaste dagarna har jag varit inblandad i flera diskussioner kring hur föräldrarna i en familj där det finns mamma, pappa och barn delar på föräldraledigheten. Ursprunget har handlat om ren ilska över förslaget om att utöka antalet dedikerade dagar per förälder (från två till tre månader) eller denna artikel om Josefin och pappan till hennes barns upplägg för deras föräldraledighet. Och jag blir så förvånad och irriterad över människors ilska och alla dessa ursäkter kring varför pappan tar ut så väldigt få dagar oavsett förutsättningar. Är det inte av ekonomiska skäl då pappan tjänar mer så är det för att pappan har ett eget företag eller så är det bäst att bara låta de som "vill" vara hemma vara hemma mest samtidigt som alla är eniga om att papporna vill vara hemma men ändå är så himla få pappor hemma med sina barn? Det är sån snurrig logik och märklig ilska att jag blir helt irriterad och inte riktigt kan formulera mig. Men, typ:

Jag har full förståelse för att det inte är lätt att dela exakt lika av olika skäl. Jag har ingen förståelse för att man inte utgår från en strävan att dela lika när man planerar sin föräldraledighet. Jag förstår inte de som hävdar att mamman har rätt till att bestämma kring längd på sin föräldraledigheten för att hon varit gravid, fött barnet samt eventuellt ammar. Jag köper inte att det främst handlar om ekonomiska skäl.

Hur det är för oss? Min kille är egenföretagare och jag är dessutom den som tjänar betydligt mycket mer. Min inkomst är den vi är beroende av. Våra grundförutsättningar är alltså ungefär tvärtom mot vad man vanligtvis ser ekonomiskt och ändå så kommer jag tidsmässigt ha varit föräldraledig längre än min kille, utan att vi levt på vatten och bröd. När det handlar om rena uttag av betalda dagar kommer vi att landa på ganska lika uttag tillslut ändå. Klart att alla inte kan göra som oss, men vi är alltså i ett läge som många verkar vara där det är HELT omöjligt för pappan att kunna ta ut tre månader eller kanske hälften av dagarna. För oss var det inte svårt alls. Vi behövde räkna lite bara och pussla med hur vi varit föräldralediga.

10 kommentarer:

Frida sa...

Jag är helt med dig! Fattar inte heller hur familjer med två vuxna personer inte kan ha avsikten att dela dagarna. Tom i min närmsta kompiskrets är det helt "normalt" att, i dessa fall, pappan är hemma ett halvår av dom 1,5 åren som dom är föräldralediga. Och med andra barnet verkar det bli "värre" och bara "men jag VILL vara hemma länge och hans jobb tillåter inte riktigt föräldraledighet". Jag blir galen! Sen klagas det på att pappan inte gör tillräckligt i hemmet eller tar tillräckligt med barnansvar... Ja ja.
För oss har det varit samma, jag tjänar mer än min man, men vi har varit hemma exakt lika många månader/dagar. Eftersom vi båda ville vara hemma så länge vi kunde så blev det tillslut så att vi var hemma 11 månader var. Alltså tog ut alla lägsta dagar också. Det är ju inte så mycket pengar då, men alltså det var ju inte så att vi levde på vatten och bröd, vi hade det bra! Kanske berodde på att vi inte har bil, hus och allt vad det innebär med fasta kostnader, jag vet inte! Men jag vet att det går att dela, om båda föräldrarna vill. Punkt.
(Nu känns det som att jag slår mig själv för bröstet och säger "fan vad vi är bäst", det är inte vad jag menar, MEN vårt hushåll är ett av dom i min kompiskrets som tjänar minst pengar, men ändå dom enda som delat dagarna rakt av och varit hemma längst. Så, det går!)
Heja dig i dina fortsatta diskussioner!

Fiat sa...

Läste också en diskussion om detta, där "rationella snubbar" körde härskartekniker om "hur fan kan man bry sig om vad andra gör" och "alla har ett val och har de inte det är problemen större än så" och någonstans där började jag i vredesmod försöka gnaga av kabeln till vår router, för att slippa internet helt. Blir vansinnig på att det är så svårt för somliga att se hur mycket som hänger ihop med föräldraledighet, vilken jättestruktur som skapas och vidhålls och vad som förs vidare till barnen. Gnnnngggghhhgg.

Mirijam sa...

107 kommentarer and counting, för jag antar att det hänger ihop lite med mitt inlägg på Facebook? Så tröttsamt.

Anna Granström sa...

Jag håller med dig. Vi hade en diskussion om detta i min internetmammagrupp, och jag var den enda som inte var emot förslaget - alla andra skrev exakt de exempel som du skriver. Var det inte ekonomin så att pappan inte trivs med att vara hemma eller något annat. Well, just därför tänkte jag...men höll relativt tyst tillslut.

Johanna sa...

Åh detta gör mig också helt galen. Förstår verkligen att allas situation är olika, men när så många säger att mannen inte ska vara hemma för att han, till exempel, är "osäker på att kunna behålla sitt jobb då". Va? Det finns väl ingen arbetsgivare som har rätt att kicka någon för att hen ska vara föräldraledig med sitt barn!?

Obegripligt hur man inte kan se att samhällets strukturer påverkar jämställdheten. Jag tänker att precis ALLA – mammor, pappor, barn och samhället – vinner på ett jämnare uttag av föräldradagar där det inte längre är lika normativt betingat vem som tar ut mest.

Anonym sa...

I vårt fall blev pappan sjuk i en utmattningsdepression precis efter andra barnet föddes och jag kände mig mer eller mindre tvingad att ta nästan hela ledigheten. Vad jag vill ha sagt är att verkligheten inte alltid är så enkel.

egoistiska egon sa...

Anonym: Nej, jag tror ingen menar att det inte finns undantag och att det är lätt. Men min invändning är att det skulle skilja sig hur svårt det är att vara hemma beroende på ens kön. Vad hade t ex hänt om det var du som fick en depression? Jag hoppas att pappan mår bättre nu!

Mirijam: Ja, bland annat. Varit inblandad i flera diskussioner.

Alla: Verkar vara ett så otroligt känsligt ämne detta.

Anonym sa...

Jo, jag vet. Men det är ju könsrollsstrukturer all over the place. Och det är strukturerna vi bör angripa. Jag tror att jag mådde riktigt dåligt under den perioden men ändå höll mig uppe eftersom jag kände mig tvungen: nån måste liksom kliva ur sängen och jag tror inte att det var en slump att just jag orkade. Eg menar jag: det är så otroligt komplext och även om ni skaffat barn med jämställda, glada män så innebär inte det att alla andra saknar feministisk analys. Gissar att många mammor "vill" vara hemma för att deras män är ointresserade, olämpliga osv just för att vi bryr oss om barnen. Snurrigt detta. Men min utgångspunkt är att vi fostras in i könsroller och även om delad föräldraförsäkring är både mål och medel så är det inte så enkelt.

egoistiska egon sa...

Fast som sagt: ingen har sagt att det är enkelt. Är inte helt med på hur du menar att en extra "pappamånad" inte hjälper till att angripa strukturerna?

Josefine sa...

Tack för länkningen!

Och ja! HUR FAN TÄNKER SOMLIGA??? Ja, jag borde ibland sansa mig men när jag hört det där tre triljader gånger "men just vi har en SÅ speciell situation så hoppsan min kille kunde bara vara hemma juni juli augusti ..." så blir jag HELT JÄVLA GALEN!