en dålig dag blir jag vansinnigt irriterad.
Har ju tjatat om detta förut, men jag har väldigt bra minne. På senare år har det försämrats i takt med att jag hanterat min stress och kontrollbehov mycket bättre. Så ja, det hör säkert ihop. Men när jag kommer ihåg något så har jag nästan alltid rätt. Det gör mig till en jävla besserwisser emellanåt, men jag vet inte hur många diskussioner jag haft med människor där jag kunnat upprepa rätt svar på vad som nu diskuterats och ändå tror ingen på mig förrän det dubbelkollats. Det stör mig ibland. Fast jag vet ju att det inte är något att störa sig på.
Samma sak tvärtom också. Kan ta ganska illa vid mig när en person frågar något jag VET att jag berättat svaret på minst två gånger förut. Jag tolkar det omedelbart som att de inte är intresserade nog av svaret och därför inte lyssnar på mig. Tar det som något oförskämt. Samtidigt har jag ju lärt mig att det inte är så folk menar, och jag blir inte förbannad längre. Men förut: oj. Jag kunde verkligen bli arg. Men det var också innan jag helt hajade att min hjärna ibland verkar ha lite mer fotografiskt minne än andra. Fast det gör fortfarande lite ont i hjärtat varje gång det händer. Som ett litet, litet blåmärke i känslan av att inte vara omtyckt eller intressant nog att komma ihåg eller lyssna på.