obegripligt fruktansvärt.

Som en hel del andra är den här veckans bloggande, bloggläsande, allmänna tillstånd påverkat av en annan bloggares tragiska helt freaking jävla obegripliga förlust av en familjemedlem. Det sätter allt annat i perspektiv och jag har svårt att inte ägna mina tankar åt dem. Att blogga om annat, eller ens skriva något överhuvudtaget känns futtigt.

var drar man gränsen?

Vi ska inte döpa F. Vi ska inte heller ha en namngivning. Istället hade vi ett kalas på hans namnsdag som också råkade sammanfalla med Kanelbullens dag. "Råkade". När vi skulle bestämma namn på bebisen så blev det hela liksom avgjort när vi insåg att namnet och kanelbullens dag sammanföll. K älskar nämligen kanelbullar. Och helvete vad jag bakade kanelbullar. Cirka tvåhundrastycken. Vi ville att alla skulle kunna äta fyra, fem bullar. Och ett kanelbullekalas är mycket mer oss än både en namngivning och framförallt ett dop. I efterhand har vi förstått att flera trodde vi skulle gifta oss, för vem bjuder en massa folk till ett barns namnsdag? Vi gjorde. Men det här med att bjuda - herregud så svårt. Det var flera av våra nära vänner som vi faktiskt inte bjöd. Vi ville ha ett kalas för F med våra familjer och barn som vi hoppas att F kommer att växa upp tillsammans med, eftersom vi umgås med deras föräldrar. Det blev liksom en jävla massa folk väldigt fort i en lokal som inte var enorm? Var drar man gränsen? Vem bjuder man och vem bjuds inte? Hur man än vrider sig så hamnar ju några på andra sidan. Den icke-bjudna sidan. Om vi väl gifter oss någon gång kommer jag ligga sömnlös över gästlistan. Fy fan.

sing HALLELUJAH!

Tiden. SWOSCH. Men som jag älskar vårt vardagsliv just nu*. Jag mår liksom så bra och är nöjd, trots att jag ibland sover skitkasst, har superont i min rygg mest hela tiden, tänker orimligt mycket på och är emellanåt så himla ledsen över förlossningsskadan, plus insikten om att vi verkligen inte har mycket pengar just nu alls (typ inga?). Men grunden är så himla okej, och jag vet inte om den någonsin varit så?


* Måste alltid brasklappa: peppar peppar ta i trä och så vidare.

överhört.

Överhörde just en vuxen säga "Den som är med i leken får leken tåla" till en skock ungar. Fick rysningar. Detta vidriga uttryck, vad ska det vara bra för? Får flashbacks från alla gånger jag som barn blev ledsen/hade ont av någon lek och fick så att säga skylla mig själv eftersom jag alltid fick höra ovan uttryck av barn OCH vuxna. Varför säger man så?

skitkall vinter, bring it on!

Till viss del inspirerad av Blondinbella (japp) vågade jag försöka pruta idag. Det gick åt helvete. Hade provat ut ett par vinterskor i en Ecco-butik (Ja, mina fötter är så himla ömma efter graviditeten att jag måste ha sköna skor och plötsligt är dessutom ecco-skor ganska snygga. Har jag blivit tant?) men samtidigt sett att jag kunde köpa samma skor online för 10% mindre. Så jag tog mod till mig och frågade vad hon kunde göra på priset. Inte ett jävla skit var svaret, fast i lite mindre svordomsaktiga ordalag. Berättade att jag då tänkte köpa dem online istället och köpte endast ett par sulor. Känner mig stolt över detta på något sätt. Är vanligtvis ganska feg och försöker vara snäll kund istället för att tänka på mig själv och min egen plånbok. Förutom den gången i Tunisien då jag prutade så jävligt att den stackars killen som försökte sälja mig porslin vände sig till K och bad honom förklara för mig att jag inte kunde få köpa något för ett pris som låg under hans inköpspris. Jag köpte inget där heller.

fråga bloggen.

Behöver införskaffa ny vinterjacka eftersom min gamla spruckit och gått sönder då jag var extremt gravid förra vintern. Jag har JÄTTELÅNGA armar. Alltså jä-hä-hättelånga. Kan vanligtvis inte ha en "normal" vinterjacka då jag får en glipa på 5-10 cm mellan ärmslut och vante (ej överdrift) om jag böjer armen. Och det gör man ju emellanåt. Samtidigt har jag än mindre tid än tidigare att springa i butiker och prova jackor, så jag behöver tips: varm, snygg, bra jacka med långa ärmar? Anyone?

jaha, och hur är det att jobba då?

Den senaste veckan har jag svarat på frågan om hur det är att jobba igen cirka tretusen gånger. Jag svarar glatt Bra!!!!!! varje gång. För det är bra. Än så länge känns det fanimej perfekt att jobba varannan dag. Så många aspekter som liksom blir så... perfekta. Jag hinner ju till exempel varken tröttna på att jobba eller vara föräldraledig eftersom jag knappast hinner tröttna på en enda dag. Och dagen efter är ju alltid annorlunda. Såatte. Får väl återkomma om det perfekta när jag är lite mer inne i jobbet och stressnivån något högre. Men igår testade jag till exempel att jobba en hel dag inklusive sjukt många viktiga möten efter att barnet fått för sig att vara vaken mellan 03 och 04.30. Det gick fint med en skvätt kaffe. Faktiskt mycket enklare än att vara hemma med barnet efter en sån natt.


Och japp, inser att jag kommer få äta upp detta någon gång i framtiden.

och ändå glömmer jag alltid att ta med mig näsdukar.

Sen F föddes har jag varit på SÖS fem gånger. Eftersom jag inte födde där så handlar det inte om efterkontroller eller något med F, utan enbart mina egna jävla turer fram och tillbaka. Jag hittar utan problem till både gynakuten och gynavdelningen nuförtiden, om en säger så. Och varje gång jag har varit där har jag gråtit. Av ledsamhet för hur jag blivit behandlad, av besked som varit allt annat än positiva, av att jag några gånger faktiskt var jävligt sjuk samtidigt, av utmattning av att bara ha genomfört besöket. Men sist grät jag av känslan att någon hade tagit sig tid, lyssnat och förklarat. Och visat en vilja att hjälpa mig. Inte bara där och då utan även i framtiden. Hen förklarade i detalj, förklarade så det verkade logiskt, tog sig tid, TOG SIG TID. När jag ursäkta mig för min gråt mitt under samtalet med orden att jag tycker det här är så jobbigt så fick jag ingen näsduk eller en medlidande blick eller någon som ignorerade mina tårar utan ett kort men vänligt Det är klart du tycker det. Och det kan vara det finaste någon har sagt till mig i all jävla skit efter min förlossning.

hjärtesmält.

Barnets reaktion när jag kom hem från jobbet igår? Fy bubblan så fint. Aldrig har han varit så gosig som då. Jag älskar gos. Gos finns på min topp tre bästa sakerna med att ha barn-lista. Någon som klamrar sig fast kring ens hals, lutar kinden mot din kind och gör diskreta små mmmm:anden. Det är för övrigt också på listan över de bästa sakerna med att vara ihop med någon: goset.

Jag älskar gos.