onsdag, februari 26, 2014

dundermjölk.

Har precis sprutat in lite bröstmjölk i mitt barns näsborrar. Bröstmjölk är nämligen lösningen på typ allt i bevisvärlden. Röd i rumpan? På med tuttmjölk! Förkyld? Spruta in lite mjölk! Och det konstiga är att det fan fungerar. Just i näsan var rätt poppis generellt. Det kan jag förstå, tänk att få det godaste man vet uppskjutet rakt i näsan. Måste ju vara som knark ungefär. Fast lite mer nyttigt.

tisdag, februari 18, 2014

blä.

Har mycket feber. Igen. Det här är inte roligt längre.

måndag, februari 17, 2014

försöker tänka positivt osv.

Efter fyra veckor av jävelskap efter förlossningen så har jag haft tre mycket bra dagar. Sådär att jag ser på mig själv i ögonen att jag är tillbaka, jag är jag igen. Så himla trevligt. Och K påstod att han förstod att jag mår mycket bättre när jag var skitsur innan jag ätit frukost. Det är tydligen ett friskhetstecken.

Och så vaknar jag idag och bara: halsen är jättekonstig, jag hostar slem, snörvlar och ont i huvudet. Så härligt med lite sjukdom nu! Verkligen. Jag tänker försöka bota den skitsnabbt genom att blunda när det går samt äta glass. Vi får välan se.

Med vänlig hälsning, det blir inte så mycket roligare blogginlägg än såhär just nu.

fredag, februari 14, 2014

en sån fredag.

En timmes massage inträffade idag. Jag gick hemifrån utan bebis för första gången på en månad. Min kropp skrek efter den där massagen, vissa dagar har jag knappt orkat lyfta bebis mer än korta stunder. Kände mig som en ny människa efteråt. Då testade vi att mata med flaska och det gick skitbra. Sen kom min brorsa och hälsade på, och vi har inte setts på månader. Och så åt jag getostbrie och lufttorkad skinka och drack ett glas vin.

Att få känna sig lite normal. Det är nästan obeskrivligt skönt. Jag hoppas det blir fler, snart.

söndag, februari 09, 2014

rapport från bebisbubblan.

Hej på er.

Vet inte riktigt hur jag hade tänkt mig livet direkt efter att ens barn har blivit fött, men jag hade kanske inte räknat med allt jävla fysiskt krångel som uppstod. Som en käftsmäll, utöver det att kroppen i sig kändes och känns helt överkörd. Och så en triljard hormoner på det och att jag från början var så urless på att gå omkring här hemma som ett paket utan att kunna göra något (för er som inte minns: jag tyckte tolv dagar över tiden var närapå tortyr) har inte skapat den mest stabila människan just. Jag alltså. Mycket instabil. Mycket ledsen ibland. Mycket trött mest hela tiden. Mycket känslor. Läkare och sjuksköterskor har tittat strängt eller snällt på mig och sagt att jag måste låta andra ta hand om mig nu. Vila mycket. Äta mycket. Det är ungefär det jag hatade den sista tiden med graviditeten, att viiiiiila och äta. Så jävla tråkigt tillslut. Jag vill inte detta just nu, jag vill vara pigg och alert och gå långa promenader och ha ett vardagsliv och känna mig bra och som en människa som uträttar något varje dag. Längtar tills allt är mer stabilt.

(Obs: har byggt världens finaste bebis och har världens bästa pappa till världens finaste bebis, samt världens bästa vänner som lyssnar och hälsar på mig trots mitt ältande och att jag kanske luktar lite illa, samt en mamma som just nu har typ ett mål i livet: att ta hand om mig. Det är jag tacksam för, så det gråter jag också för litegrann då och då).

Vi hörs.

Hälsningar,
Hon som igår släppte ut håret för första gången på sex veckor ungefär (har alltid uppsatt hår hemma) och både jag och K bara: VAD LÅNGT HÅR JAG HAR FÅTT bara sådär.

måndag, februari 03, 2014

fråga till naturen eller vem fan som nu bestämmer.

Att föda barn är ju på nått sätt beviset på att kroppen är rätt magisk. Men just därför fattar jag inte grejen varför båda brösten sprutar mjölk när ungen bara kan tutta på det ena åt gången. Hur har man tänkt där? Är vi skapta för tvillingar egentligen, eller vadå? Så himla opraktiskt är det iaf.