italy.

Ekologiskt vin är jävligt gott faktiskt. Inne på mitt andra glas nu. Räknade precis hur många klädesplagg jag plockat fram för att ha på mig på överkroppen under vår semester. Femton stycken. Linnen, t-shirts, tunikor, klänningar, 3/4-ärmströjor och allt det där som alla killar kan ersätta med "t-shirts". Jag har ännu inte plockat fram eventuella långärmade tröjor. K tyckte jag skulle sortera ur några plagg. Det är mycket möjligt att han har rätt. Nu tycker han att jag borde packa istället. Det var ett jävla tjat. Men vi är inte paret som bråkar på vår semester, så jag ska väl packa färdigt. Hej på en stund.

fängelsestraff cementerar problemen.

Försökte glömma komplexen med medföljande ångest på det klassiska sättet - skräpmat. Tyvärr var det inte speciellt gott, eller mättande. Däremot blev jag glad och glömde bort både ångest och äcklig skräpmat när jag läste den här essän, "Det fula lidandet", i dagens DN. Jag tycker att ni ska läsa den. Men eftersom den är ganska lång (det brukar vara avskräckande) så går det även för sig att läsa några citat jag plockat ut från texten här nedanför. Ni lär fatta galoppen.

"I till exempel Kanada är terapeutisk behandling av sexbrottslingar en självklarhet i rent förebyggande syfte. Man vet att enbart fängelsestraff endast cementerar de problem som dessa personer bär på och att återfallsrisken är mycket stor."

"När en sjuk människa upplevs som ett hot ligger det närmare till hands att ta avstånd än att försöka hjälpa och visa medkänsla, menar han, och det gäller inte minst våldtäktsmän. Deras brott väcker så starka negativa känslor att man inte orkar tänka på behandling och våldtäktsmännen visar inte heller själva några "omsorgsattraktiva egenskaper", rädda som de är för att bli besvikna på nytt om de skulle blotta sin svaghet."

"Våldtäktsmannen måste oftast sitta i fängelse, konstaterar utredarna i "Våldtäkt - vanmakt", men får han där ingen att prata med om vad han själv upplevt som oförrätter, våld och förtryck är risken stor att han bara kan berätta om det genom att begå nya brott. ’Brottsligheten kan vara hans enda språk så länge man inte bemödar sig om att lära honom ett annat.’ "

"Utredningen utmynnar i förslag om försöksverksamhet med behandling för våldtäktsmän liksom även för män som förgripit sig på barn eller misshandlat kvinnor, eftersom mycket tyder på att de har en gemensam problematik. Sådan verksamhet har kommit och gått inom svensk kriminalvård, men en konsekvent behandlingsstrategi när det gäller sexbrott saknas fortfarande. Ingenting kunde vara mer angeläget."

små fötter är schnyggt.

Storleken på mina fötter har så länge jag kan minnas varit ett av mina stora komplex. Sen några år tillbaka förstår jag att jag inte har stora fötter i förhållande till min längd - etthundrajävlaåttiotre centimeter. Eller förstår och förstår, jag inser sammanbandet och kan applicera det på andra människor. K förklarar till exempel det hela med ”eftersom du är lång måste du ha stora fötter, annars ramlar du ju omkull!”. Det är en fin och vettig tanke, men enligt min hjärna så fungerar det inte riktigt på det sättet. Inte för mig. Jag minns fortfarande fasan när jag insåg att fötterna inte längre fick plats i storlek 39 utan måste ha 40. Nu börjar jag sakta inse att jag inte ens kan ha 40, utan måste ha 41. Antingen har mina fötter växt, eller så har jag lyckats undvika min egentligen skostorlek under väldigt många år. Det skär i hjärtat hur som helst. Dessutom är det inte så enkelt att bara lära sig köpa skor i den nya storleken. Mina fötter är nämligen långa och smala. Den ultimata storleken för mig borde alltså vara 39 eller 40 på bredden, samt 41 på längden. Det här ställer till saker och ting ute i skobutikerna. För vilket är bäst – att köpa ett par skor som sitter bra på foten på bredden, men måste töjas lite på längden för att tårna ska på plats, eller ett par som tårna trivs i men som glappar så mycket i sidled att jag nästan tappar dem? Enligt mina egna erfarenheter är det omöjligt att avgöra dessa saker i butiken. Det visar sig först när man använt skorna i några dagar. Och när man använt skorna några dagar så går det ju inte direkt att lämna tillbaka dem. Det senaste året har det antal gånger visat sig att jag valt fel när jag köpt ett par skor som inte går att gå i för att tårna domnar bort eller hälarna blir söndertrasade av skavsår. Jag väljer ju nästan uteslutande de skor som sitter bra på foten men måste töjas lite på längden – jag har ju komplex. Häromdagen var jag tvungen att inse hur dum jag varit igen. Efter en veckas försök att töja ut dem, inklusive en dags traskande med blöta strumpor, så var det bara att konstatera att tårna aldrig kommer att överleva. Ångest. Fick leta igenom alla skobutiker som går att hitta tre gånger om efter nya, tills jag valde att köpa ett par i storlek 41. Tårna älskar dem. Men jag kliver ur dem. Så jag fick uppsöka skobutik, igen, för att be om ett par sulor. Sulor i storlek 41 var för små. Fick köpa storlek 42 till säljarens ord ”det ser verkligen ut att vara stora skor för att vara storlek 41”. Man tackar. Rakt in i ångesthjärnan.

varsågod – gratis synundersökning.

Ingen favorit i repris igår. Istället så tog vi tag i fönsterputsning och städning och plantering av solrosor, ruccola, timjan och oregano. Självklart dokumenterade jag under dagen. Om du inte ser vilket fönster som är putsat rekommenderar jag dig att uppsöka en optiker.

flygande grisen.

Det är inte ofta jag skriver om mitt arbete. Men idag tänkte jag göra det. För idag är det fredag och fredagar är alltid roligt, så då känns jobbet extra kul och därför känns det jag gjort idag väldigt roligt.

Här är ett axplock av vad jag åstakommit idag:
- Htmlat och copypastat fram nytt innehåll på en av våra sajter.
- Producerat två banners.
- Gjort ett tävlingsformulär för en intern vadslagningstävling.

Kvar att göra är att:
- Sammanställa nyhetsbrev på två olika språk, copypaste tillsammans med lite kod. Typ.
- Leta upp några nya foton att använda till ett kommande projekt.

Fan, det låter ju tråkigare än vad det är. Måste ju medge att mina arbetsuppgifter vanligtvis består att producera text eller leta fram foton och jobba i photoshop. Men en fredag är det enklare för hjärnan med copypaste än att producera text. Faktiskt.

Jahaja. Då vet ni det. Trevlig helg!

Ps. Bilden har överhuvudtaget inget med texten att göra. Det är en tjej som försöker fånga en gris med vingar helt enkelt. No more, no less.

stackars mig.

Så finns det sånt där som bara är låtsasjobbigt i livet, typ:
Åhnej, då måste jag tvätta, skriva packlista, packa och bo på hotell igen.

En månad framåt:
- Tågcharter till Italien (och tillbaka).
- Utbildning i London i 4 dagar.

Jättejobbigt.

divine.

Egentligen gillar jag ju inte den här melodifestivalen, schlagerfestivalen eller Eurovision tjohejsan vaddetnuheter. Men människorna bakom sköter sina kort rätt eftersom jag snappat upp en hel del från det här årets kommande final. Till exempel att Charlotte Perelli faktiskt kan sjunga till motsats mot många andra, och därför borde ha en sjujävla fördel. Oavsett låt. Fast finalen behöver inte genomföras överhuvudtaget, för det är så uppenbart självklart att Sebastien Tellier kommer att vinna. Underbart!

hex elephant.

Inspirerad av Lindaernas planerade shopping och min kollegas nya jeans så kan jag inte sluta kolla på fotot av de här jeansen. Galet snygga. Den dag jag provar dem hoppas jag verkligen att de sitter som ett smäck. Min plånbok hoppas att de är för smala nedtill för mina giraffben och för höga i midjan för att sitta bra. Vi får se vem som får rätt. Som grädde på moset är min pappa påväg att köpa precis den systemdigitalkamera jag önskat mig. Skitirriterande. Verkligen. Plånboken säger självklart nej. Sparkontot låter tveksamt.
Jävla samhälle.

gamla minnen.

"De får jämföra termer som förklaras på Wikipedia med motsvarande termer i National-encyklopedin och redogöra för skillnaderna."

Nämen, det var ju ungefär det jag och T gjorde i tio veckor förra våren. C-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap kallade vi det. Jag får fortfarande känningar av ett lätt illamående när jag tänker på de där veckorna. Och examinationen. Fyfan.

goofy.

Mina ben har inte varit lika långa. Hur länge de varit så vet jag inte, men jag har alltid anat det och hört olika förklaringar från olika personer. Lite sned rygg, inte sned rygg, stressade muskler som drar ihop sig, sned gång och så vidare. Men när jag anlände till Torgnysdotter i fredags för att få lite massage sa hon att vi skulle fixa mina ben. Så klämdes det på vader och lår och höfter. Sen var de lika lång. Hon fixade dem. Nu är de lika långa! Kan vara bland det mest underliga som hänt på bra länge, men det är alldeles sant. Ångrar nästan att vi inte tog några före-efter-bilder. För övrigt tror jag att några av er kommer att lyfta på ögonbrynet när ni ser att jag spottat ur mig fem inlägg på en helg. Det är typ rekord. Och jag har kanske sjutton till i hjärnan.

kvartalets bokrecensioner.

Leif GW slutar som polisprofessor. Utan att veta något mer än någon annan tror jag helt enkelt att han insett att han kan tjäna sina cash och göra nytta på annat sätt. Så som medieframträdanden och böcker. Precis det han gör nu alltså, fast på heltid. Smart drag! Han behövs för att dra ner folk på jorden när de (typ Efterlyst-redaktionen) snurrar iväg i sensationsjournalistik. Jag har dock aldrig läst någon bok han skrivit. Alltid tänkt att de där böckerna enbart är poppis för att han är känd. Så läste jag en artikel om någon polismänniska som fick svara på frågan om vilka som skrev den bästa och mest realistiska kriminallitteraturen i Sverige. Svaret var Leffe, tillsammans med någon mer jag inte minns namnet på, och helt plötsligt insåg jag det självklara i att han är han en av de som skriver mest realistisk. Och nu är jag vansinnigt sugen på att läsa hans böcker. Vilken ska jag börja med, ni som läst? Jag har nämligen tänkt att en smaskig liten deckare och tegelstenen Shantaram ska få följa med i packningen på tågresan genom Europa och tillbaka som snart går av stapeln.

Annars har jag läst en del böcker på senaste. Flickan Under Gatan var skitdålig. Intressant grundstory om svenska gatubarn som lever i tunnlarna under Fridhemsplan, som saboteras helt av ett uruselt berättande. Anne Holts Presidentens Val var inte heller lika bra som hennes böcker brukar vara, men det funkade som en mellan-tyngre-böcker-bok. Precis som Snabba Cash. Jag gillade språket, men tror inte på historien. Har därför ingen lust att läsa hans uppföljare. Däremot tycker jag att varenda kotte borde läsa A Thousand Splendid Suns och Running With Scissors. Det här med att läsa en bok på dess originalspråk gör säkert sitt till, men det är ju knappast någon ursäkt utan snarare tvärtom. A Thousand Splendid Suns är bättre än Flyga Drake. Den berör mer, språket är bättre, historien är mer intressant. För även om det inte är någon nyhet om hur kvinnor ofta behandlas i dessa länder måste det här vara en av de bättre skildringarna. Dessutom är det makalöst intressant att läsa om livet i Afghanistan under närmare trettio år, något jag och säkert många andra inte hade den blekaste jävla aning om. Augusten Burroughs språkbruk i Running With Scissors är beundransvärt, och det tillsammans med den bisarra uppväxt han beskriver blir ett vinnande koncept. Den finns tydligen som film också, men jag har ingen aning om den är bra eller icke. Margret Atwood kommer att få nobelpriset någon dag. Hennes Kattöga var inte det bästa jag läst av henne, men den fastnar någonstans i bakhuvudet och dyker upp emellanåt. Precis så som bra böcker gör, till skillnad från slasket som bara ger tillfredsställelse för stunden. Men båda fyller sin funktion, så ni får gärna svara på frågan om Leffes böcker.

slö, maklig, lättjefull, bekväm, trög, loj osv.

Jag är jävligt lat. Det är inget att hymla om, utan bara att konstatera fakta. Ändå är jag skitdålig på att ta det lugnt och bara slappa. Förutom när jag inte har något val. Idag har varit en sån dag. På väg hem från Erikas inflyttningsfest blev jag lite mer onykter än planerat, och idag har jag inte varit på topp. Så istället för att försöka bota bakfyllan genom aktiviteter var jag smart nog att göra tvärtom. Först åt vi frukost och såg dubbelavsnittet av Dog Whisperer, sen filmen Cloverfield, sen la vi oss i sängen och lyssnade på P3 dokumentär: IB-affären. Sen somnade vi. Och vaknade kl 19. Nu mår jag ganska bra, förutom det vanliga bakissuget på en hel godisbutik alternativt pizzeria. Trist bara att det är måndag imorgon. För vi borde ju ha tvättat fönster, gjort rent i köket och planterat om växterna.

my precious.

När jag fyllde tjugofyra, precis i början av denna blogg, fick jag solglasögonen som hittills varit, och fortfarande är, min bästa accessoar någonsin. Jag blir så galet mycket snyggare i dem, och jag älskar dem. Andra älskar dem! Därför är det också helt självklart att köpa en näst intill identisk kopia, fast med svarta glas istället för färgade (kolla bara in snyggve-illustrationsporträttet här bredvid), när jag sprang in i dem på Åhléns. Nu behöver jag inte oroa mig för att originalparet börjar bli lite väl repiga och trasiga. Sommaren är räddad.

it's britney, bitch.

Stairmaster + Uffe (min nya fina iPod Shuffle alltså, min nano heter Kurt) laddad med Britney Spears senaste skiva är en perfekt komb. Ni måste testa, det är helt perfekt trappgångs-takt! Men just nu lyssnar jag på Gnarls Barkleys nya. Egentligen är jag lite sugen på att se dem när de spelar på Nalen i början av juli. Men jag vet att jag kommer bli vansinnigt besviken om de inte framför Crazy i Star Wars-outfit. Och det kommer ju aldrig att hända. Så jag tror jag skiter i det. Istället så får jag nöja mig med youtubevideon. Fast hans röst är ju helt fantastisk. Och nya skivan låter fin. Nu fick jag beslutsångest. Ovanligt.

även på tårna!

Eftersom jag inte fastnade på en enda bild i lördags (hade någon ens en kamera med sig?) så är det här antagligen enda beviset på att jag hade rödmålade naglar för första gången i mitt vuxna liv. Till det en tjusig svart klänning och denna röda kuvertväska. Otroligt ovant, men jag kände mig faktiskt fin. Trots att jag inte ens hade strumpbyxor. Kan kanske bli en favorit i repris någon gång under sommaren. Nagellacket rök igår, strax efter att mobilfotot togs, lagom trasigt efter några dagars extra användande av ren lathet. Det är ju skitjobbigt att underhålla naglar och lack.

wien.

Ända sen vi blev tillsammans har K pratat om att han vill åka till Wien. Förra helgen var vi där. Solsken varvat med maffiga moln gjorde det mesta förbannat snyggt. Wien är pampigt och vänligt på samma gång. Schniztlarna är skitstora, ölen lite billigare och gratisfestivalerna är verkligen gratis utan avspärrningar eller vakter. Tyskan är svårare, men jag vågade ändå beställa saker kanske fem gånger. Förutom den gången i de turkiska kvarteren med marknader och mängder av folk en lördagsmorgon och målade grisar med vingar på väggarna. Då vågade vi inte beställa något annat än kaffe. Och knappt det gick. Ändå är det kanske det finaste minnet från hela resan. Tillsammans med M & T's gästfrihet (jag önskar att jag kände någon i varje land i hela världen, så mycket bättre alla resor skulle bli ur så många synvinklar), slottet som på avstånd upphörde att se tredimensionellt ut och spårvagnarna. Spårvagn är ett underskattat färdmedel.

idag är ingen vanlig dag.

Klockan 00:01 ringde världens finaste människa och sjöng ”Ja må hon leva!” på väg hem från en annan after work än den jag tidigare var på. Klockan 05:45 vaknar jag av samma melodi igen, fast den här gången stod han vid sängkanten med nybakta scones, nybryggd (?) latte och min favoritsmoothie och ett paket innehållandes en iPod Shuffle. Så kom jag till jobbet och här fanns en finfin bukett med blommor på mitt skrivbord med ett egetritat kort från de närmsta kollegorna där det även fanns med porträtt på dem som är så fantastiska att det knappt finns ord. Jag hade ingen aning om att en lugg, en stekarfrisyr, ett par ben och en gitarr kunde se ut så. Mobilen har fyllts med sms och ett par telefonsamtal har inkommit. Eftersom det alltid är fint väder på min födelsedag åt jag lunch i solen i parken med T. Sen gav jag mig själv en födelsedagspresent i form av de här skorna fast svarta. Ska trivas här på jobbet en timme till eller så, innan jag hämtar upp lite sushi och beger mig mot balkongen där det kommer att bli ett och annat glas vin i kvällsolen med finaste sällskapet. Jag älskar att fylla år!

vart är världen på väg?

För att angripa ett något mer lättsammare ämne så tycker jag det är jobbigt att paprika blivit så jävla dyrt. På mataffären vid jobbet kostar alla färger 79:- kilot. På mataffären hemma kostar röd 79:- och grön 49:-. Jag äter jättemycket paprika i vanliga fall. Nu blir jag ju ruinerad.

till alla mina fina läsare.

Det är inte så ofta jag vill ha någon motprestation av er som läser här, men nu tänker jag be er alla att läsa den här kommentaren om hur svensk kriminaljournalistik utvecklat sig på senare år. Det blir även som en slags delförklaring till att åsikter så som att brotten bara verkar bli värre och värre och att fängelsestraff inte är nog för gärningsmännen uppstår. Den är ganska kort, väldigt välskriven och enkel att förstå. Jag skulle egentligen vilja citera varenda liten meningen här, men då kan jag ju lika bra säga åt er att läsa hela artikeln. Så jag vill att ni gör det. Framförallt nu när det inte verkar finnas någon hejd på hur mycket nyhetsmaterial det går att pumpa ut om Engla, Riccardo och Josef Fritzl. Läs. Snälla?

mähäliumrösten funkar fortfarande.

För drygt ett år sen hävdade jag att Kenny Starfighter kan vara bland det bästa som visas på SVT. Jag håller fortfarande med mig själv. Till min stora lycka spelas just nu en Kenny Starfighter-film in, och det går ju knappast att längta mindre när man läser inlägg som det här.