en liten tripp ner för minnesgatan.

Letade efter lite bilder häromdagen och hittade denna iphone-bild. Den är tagen den femte juni, och jag minns det hela mycket väl: Hade ätit lunch på jobbet och insåg för första gången att min preggomage syntes JÄTTEVÄL och därför var jag tvungen att föreviga detta i hissen och sen skicka till mitt fina lilla gäng och berätta. Tyckte det var så himla märkligt då att min mage plötsligt syntes, att folk verkligen kunde se att jag var gravid trots att jag inte hade sagt det till någon på jobbet. Skräckblandad förtjusning.

Nu, med dagens mage, säger jag bara såhär: HAHAHAHAHA.

(Och lika absurt känns det att jag snart inte kommer ha någon preggomage längre)

vardagslyxen i detta.

Att vi har en avfallskvarn vet ni redan. Men andra vardagslyxprylar som vår nya lägenhet har är: tvättmaskin, torktumlare, fullstor kyl och fullstor frys. Och så vår diskmaskin då. Detta känns på allvar så jävla lyxigt att jag nästan inte tycker vi är värda denna lyx. Men jag vet, jag vet: när vi väl har den här bebisen på plats så kommer vi tycka att vi inte skulle överleva utan tvättmaskin. Det har alla sagt till oss cirka en miljard gånger.

bara för det så kommer väl ungen inatt.

Det tog nästan två veckors ledighet inklusive en förkylning att varva ner och ställa om hjärnan, men nu känns det okej. Vi har gått på bio, ätit på restaurang, packat upp mer här hemma, sovit länge länge och mycket mycket och jag spelar en triljon dåliga spel på telefonen. Tiden går skitfort och jag är samtidigt inte stressad. Det trista är väl att jag egentligen har lust att göra så himla mycket bra grejer med orkar i praktiken noll. Att gå från soffan till frysen för att hämta en glass ger liksom en sammandragning deluxe. Jag vill nog inte vänta i tre veckor till på bebis, men några dagar till är okej. Typ till 00:01 den 1:a januari åtminstone. Skulle vara fint.

julklappskusin.

När jag kissade på den där stickan i början av maj så blev jag ganska upprörd över vår ofantligt dåliga planering att ungen skulle vara beräknad precis vid årsskiftet. Jag var verkligen orolig och arg för det. Ju längre tiden gått desto mindre bryr jag mig. Att det blir ett barn alls känns som nummer ett just nu, helst av allt friskt också. Och på tredje plats så skulle det vara trevligt om jag överlevde på kuppen. I alla fall, samtidigt så tänker jag ju på datum nu när det är så jävla nära. Andades ut lite sent igår då jag insåg att det inte skulle bli någon julaftonsunge hos oss i alla fall. Det blev det dock hos brorsan. Hans fru är en hejare på att föda barn snabbt. Tre timmar från första känningen tills mitt tredje brorsbarn föddes. På julafton. Bästa julklappen någonsin.

frukost är den bästa måltiden.

Idag har jag ätit frukost tre gånger. Helt fantastiskt!

Första frukosten intogs 06.20 då K väckte mig. Två mackor. Vi skulle iväg på julotta. Tror aldrig att jag varit på julotta förut, men båda två tänkte att när vi nu bor nära en vacker kyrka och ingen av oss minns om vi besökt en julotta förut så är det väl liksom dags. Det var skönt att ha det avklarat. Jag och ett par gubbar satt och halvslumrade en dryg timme där i kyrkan.

Andra frukosten blev risgrynsgröt (den hemmagjorda jag gjorde igår, så sjukt god) runt 08.15. Gott som fan rent ut sagt.

Tredje frukosten intogs vid 11 då jag hade sovit ett par timmar till. Tre mackor blev det då, men ost och gurka. Och en stoooor kopp te.

Sen åt jag lunch vid 13 ungefär, potatis och julkorv.

Mat alltså. Bra grejer.

ni som gillar håkan hellström.

Brukar Håkan hänga i Stockholm? Har han ett barn på några år? Jag tyckte nämligen nyss att jag såg honom, lätt förvirrad med en barnvagn, mitt i julrushen. Men det kan vara så att jag bara såg preggo-syner när jag satt och pustade ut efter att ha tillbringat säkert tio minuter på matbutiken.

som att vänta på ett telefonsamtal.

Nu går man ju bara och väntar sa K häromdagen. Och ja, det gör man ju. Väntar och ignorerar på samma gång. Det finns ungefär en triljon saker jag vill ha gjort innan bebisen kommer, samtidigt som jag är helt slutkörd och orkar mycket lite. Samtidigt har jag lite ångest för att livet så definitivt kommer att ändras nu. Att det redan har börjat. Sörjer lite det som varit och inte kommer fortsätta vara, trots att jag inte längtar efter att det ska fortsätta. Är livrädd för hur mina vänskapsrelationer redan har börjat ändrats och kommer att fortsätta med det. Jag är inte världens mest sociala människa och är i ärlighetens namn rätt kass på att hålla kontakt med folk. Samtidigt känner jag mig redan, efter bara en veckas ledighet, rätt ensam. Saknar att ingen hälsar på, att ingen frågar om jag vill gå och fika. Trots att jag är så slut att jag knappt orkar röra mig, trots att veckan bara rusat iväg och jag inte hinner någonting, trots att jag haft besök av mamma, trots att jag förstår att alla har fullt sjå inför julen och det här inte alls kan räknas som normalt. Mest tror jag nog att jag är lite rädd, inför allt som ska komma. Och det är faktiskt okej, för är det något man får vara rädd för här i livet är det väl just det här: att bli förälder.

lånekort ftw!

När jag jobbade precis vid ett bibliotek lånade jag böcker som tusan. Sen bytte jag jobb och slutade låna. Men nu, nu bor vi precis vid ett bibliotek och nu har skaffade jag nytt lånekort. Sen gick jag raka vägen hem och reserverade ett antal böcker jag inbillar mig att jag ska kunna läsa i början av nästa år:

årets lästa böcker.

Fick ett mail från goodreads som ville berätta att jag läst 25 böcker i år. Det är ett tag sen jag helt släppte tanken på att räkna och se många lästa böcker som något bra, men ändå var min spontana tanke att det var ganska få. Men å andra sidan har jag haft långa perioder det här året då jag bara inte kunnat läsa böcker eftersom min hjärna varit helt upptagen med annat. Typ att mentalt hantera en graviditet.

Nu blir det inte så, men böcker jag hade tänkt ge bort i julklapp (vilket brukar vara samma sak som vilka jag rekommenderar) är: 

• 438 dagar
• Sharp Objects
• Dark Places 
• The Fault In Our Stars
• Me before You 

på't igen då.

Ja, där sitter jag förkyld och jävlig med en kaffekopp på huvudet på bebisen. Huvudet är nämligen där i krokarna ungefär. Men vi vände ju, gjorde vi inte? Jodå. Men den envisa lilla människan har vänt sig tillbaka. Så om några dagar ska vi vända igen. Och det gick ju jättebra sist, så det går kanske säkert bra den här gången med. Men det är ju inga garantier. Så just nu är det liksom ett virrvarr i skallen av eventuell igångsättning, eventuellt föda bebisen med rumpan först, eventuellt kejsarsnitt och så vidare. Inte alls sånt som man kan bli helt knäpp i huvudet av att tänka på (för att inte tala om skräcken som infinner sig vid en eventuell googling av de olika alternativen). 

Och just det, tydligen är det väldigt ovanligt med den här situationen för en förstföderska. Alltid ska man vara värst. 

hej avfallskvarn!

En trevlig överraskning i vårt nya hem är att vi har en avfallskvarn. Hade ingen aning om att det skulle finnas, men jag blev glad. Jag är uppvuxen med egen kompost på gården och det har alltid känts så himla konstigt att slänga matrester i soporna här i Stockholm (jag vet att man kan kompostera även i flerbostadshus, men HELVETE vad det kostar!). Det här känns som ett sjukt bra alternativ, och så blir det biogas av hela tjotaballongen. Dessutom är det rätt kul att putta ner saker i den där kvarnen och köra igång.

julklappstips.

Okej, jag fattar att det kanske är i senaste laget för julklappstips som kräver en liten insats plus frakt. Men ändå, det är så bra tips att jag bara måste:

• Gör kylskåpsmagneter av dina instagram-foton med stickygram. Det går superfort att välja ut nio bilder (lite för fort nästan) och blir så himla fint och väldigt uppskattat av den som får. Bra pris också, och gratis frakt. Just nu är det lite sent för att få gratis frakt och få leveransen i tid innan jul, men om jag inte läser fel så får man deras premium delivery gratis om man beställer minst 3 * ark med kylskåpsmagneter. Då är plötsligt deadline 17 december! 
• Fotoböcker från blurb.com. Ja, det tar sin lilla tid att få ihop en fotobok men blurb har cirka en miljard valmöjligheter för olika typer av böcker och jag har flera gånger gjort en bok på en dag. Om du väljer priority-frakt så är det 17 december som gäller här med. En gång hann jag inte få boken i tid, men det går ju att ge bort ett presentkort också och säga att boken kommer senare. Sjukt uppskattat av den som får i alla fall. Eller ja, i alla fall av mina föräldrar som till 99% är de som råkat ut för min givmildhet när det kommer till fotoböcker. 

Man skulle ju kunna tro att jag är sponsrad, men icke! 

att vara föräldraledig.

Jaha, då var det dags då. Skräckblandad förtjusning. All uppdämd oro ramlade över mig igår när jag kom hem, men efter gråtfest i soffan la jag mig i badet och sen somnade jag gott (!) i sängen. Konstigt med tanke på min förkylning och att jag inte får ta nässpray och den där vattenlösningen bara gör nästäppan värre. Men jag fick sova några timmar i sträck i taget och det är bra. Idag fixade K frukost framför musikhjälpen till mig, lite för att fira in att jag inte ska jobba mer nu. Lite för att han gör frukost till mig nästan varje helg och jag är sjukt bortskämd med det. Det blir nog bra det här med att vara förälder.

en klassiker.

Imorgon jobbar jag min sista dag innan föräldraledigheten. JÄTTEKONSTIGT och skönt på samma gång eftersom tröttheten har smällt till den senaste veckan. Och en förkylning. Sist jag var sjuk var i början av maj 2011. Jag har alltså inte ens varit förkyld sen dess, men nu så passar det tydligen.

måndagsinsikter.

Först trodde jag att mina stödstrumpor plötsligt krympt. Sen insåg jag att mina fötter faktiskt är svullna på riktigt. Det är en jävla brottningsmatch att få på sig de där strumporna med svullna fötter. Kan tänka mig att det väl är ungefär lika bekvämt som att kränga på en bökig tvååring en vinteroverall. Får se detta som övning.

kära tomten, del tre.

Nä men mitt uppdämda behov av att hitta snygga klädesplagg och skor (oavsett om de köps eller inte) verkar ju inte alls avspegla sig i min önskelista. Haha. Är så trött på preggoanpassade outfits nu alltså. I alla fall, något jag faktiskt behöver oavsett om jag är gravid som fan eller inte är nya vinterskor. Som är bekväma att gå i, varma och samtidigt snygga. Hittade dessa, och de får tomten gärna köpa. Tack.

fredag! FREDAG!

Det är fredag, om ni inte märkt det. Men det är icke vilken fredag som helst, det är nämligen första fredagen som vi ska fira fredag i nya hemmet. Visserligen var det fredag i nya hemmet även förra fredagen, men då hade vi besök som kom fyra minuter efter att jag kommit hem från jobbet, så det kändes inte riktigt som helg. (För övrigt så himla typiskt mina föräldrar, de frågar när de kan komma och jag svarar att de är välkomna mellan 18-19. De dyker upp 17.30, och menar att det ändå tog tid för dem att åka. K förstår inte alls hur de är släkt med mig eftersom jag de senaste åren blivit en tidsoptimist av rang och ALLTID är sen till allting, men det är ju en annan historia)

Men som sagt, den här veckan! Woho! Jag ska hämta ut ett paket fyllt med bebisprylar och så ska jag prova klänningen (ja, jag tänker mig att det är helt normalt att prova en klänning höggravid för att kunna utläsa vilken storlek jag ska ha som icke höggravid) och så ska jag åka till bageriet och köpa bröd och så ska vi köpa tacoprylar för är det första fredagen hemma så finns det inget bättre än tacos i soffan. Jo, tacos med vin i soffan, men det får vänta några veckor till.

Fredag! Woop woop!

Just det, en till grej: jag jobbar bara en vecka till. Så det blir som sista riktiga jobbfredagen också på ett bra jävla tag. Nästa fredag ska jag bara packa ihop mina saker och hejdåfika med alla. Skitkonstigt.

två tips.

Ligger ganska mycket efter med det mesta just nu. Mycket av livet går ju just nu ut på att klara dagen, och det är faktiskt helt okej. Men ni får därför ha lite överseende med att jag borde ha tipsat om detta för länge sedan.

Läs Johannas viktiga inlägg (och kommentarerna) Om att ge en främling en frukt. Läs och inspireras också av Mirijam och hennes vänners tradition med klädbyte. Måste dra igång detta snart!

kära tomten, del 2.

Min kollega har en så jävla snygg klänning som jag velat ha. Idag berättade hon att den finns i grönt också. Grönt! Älskar klänningar i mörk grön färg. Älskar enkla, slimmade, stilrena saker. Det här är bara så snyggt att jag blir kär. Och jag kommer vara mycket tjusig i den så fort jag klämt ut ungen, det är jag övertygad om.

rotera bebis.

Idag vände de på barnet i min mage. Hen har legat ganska fel, och det ganska länge. Det märks nu, för plötsligt är allt i magen HELT annorlunda mot tidigare. Jag har mycket mer plats, kan andas bättre och dessutom sparkas det på vänster sida. Det har bökats som fan på höger sida så länge jag kan minnas. Nu gäller det bara att hen stannar kvar där med huvudet nedåt. Vi tänker att det här blir som en ny bostad, men där hen ändå känner sig hemma eftersom allt är bekant, men upp och ner och därför blir nöjd. Och är hen något som sin pappa så kommer hen därför inte att flytta på sig i första taget. Är man nöjd är nämligen allt frid och fröjd och minimal ansträngning eller ändring behövs icke enligt den genbanken.

Vi får la se. Håll tummarna för oss. 

kära tomten, del ett.

Jag tänker inleda min önskelista med något sjukt onödigt. För det är sånt som önskelistor är till för när man är vuxen och har ett jobb och lön och karl och barn på gång - att önska sig onödiga saker som kanske annars inte blir köpta.

De här skorna, tack.

hello där, ljusstake.

Att vi har en gran på balkongen varje jul är ju inget nytt. Det här året är balkongen ny, men även att vi för första gången har skaffat en ljusstake. En snygg en. Och så snygg utsikt till det. Anledningen till detta är att vi för första gången ska fira jul i Stockholm och tänkte att vi skulle göra det lite mer juligt i lägenheten än vad vi brukar. Det ska faktiskt bli mysigt. Läskigt också att tänka sig att det finns en liten chans/risk att vi är tre redan då. Vi ska in på vändningsförsök i veckan, och misslyckas det får vi la se vad som händer. Eventuellt ett barn till jul alltså. Jorå. Såatte.

att överleva en lönehelg på ikea.

Vi gjorde det! En rejäl inköpslista där vi trettiotvå gånger uttalat att vi endast skulle köpa det vi verkligen behövde (det vill säga: inga värmeljus, kuddöverdrag eller söta ljusstakar) gjorde susen. Och en snäll mamma som skjutsade runt på alla saker som vi plockade på oss så att vi kunde diskutera färg på inköpen. Det är på allvar det vi alltid, alltid diskuterar. Det är ungefär såhär: K vill ha vitt, jag vill ha svart. K vill ha rött, jag vill ha grönt. Men vi löste det med, jag fick välja färg på det mesta och han på soptunnan. Rättvist och allt sånt.

preggo-grejer som det inte pratas så mycket om.

Frustrationen över att inte orka något. Inte orka eller kunna bära, gå mer än några hundra meter i taget och inte gå i trapporna. Stressen över att vilja så mycket, och kunna göra så lite. Mitt i en flytt, överlämning på jobbet och lätt panik över att vi inte har fixat så mycket bäbisprylar. Och så insikten om att jag är höggravid nu, det är bara en månad kvar, och inget av detta är konstigt. Men frustrerande! Jag vill kunna vända mig om i sängen utan att behöva vakna och ta i för full kraft.

Och jag måste som vanligt avsluta med brasklappen att jag är väl medveten om att jag mår och har mått jävligt bra i jämförelse med andra. Och att det här ju ska gå över. Om 1,5 månad bör jag verkligen inte vara gravid längre. Vilket i sig är jättekonstigt det med.

viktig info jag glömt att berätta!

Vi har nu badkar. Badkar! Aldrig haft i hela mitt liv. Kanske badat i badkar fem gånger i mitt liv eller så. Ser därför mycket fram emot mitt framtida liv med badkar. Ser vin och böcker och levande ljus. Att jag brukar bli svimfärdig efter några minuter i varma bad går väl över om man övar, tänker jag.

fråga.

En mycket, mycket vanlig kommentar till att vi nu flyttat cirka en månad innan kiddot i magen är beräknad är: "Bra timing!". Och jag förstår kommentaren och samtidigt inte. För jag får inte ihop det hur ett hem som just nu ser ut såhär skulle funka ihop med en eventuellt nyfödd. För trots att det är en månad kvar så skulle ungen kunna komma idag, eller imorgon. Den är ju färdigbakad nu liksom. Och med tanke på hur ivrig hen verkar vara att gräva sig ut genom min navel så vet man fan aldrig. Nu ska jag försöka hitta ett par strumpor i det här hemmet.

hej nya hemma!

Så var det gjort. Nu har vi den här utsikten istället för en skog. Har fasat så länge inför flytten, så lättnadskänslan att det nu rent fysiskt är över är stor. Jag orkar ju cirka en tiondel av vad jag vill, vilket är så jävla frustrerande. Men nyttigt, antar jag. Tror vi kommer att trivas här. Det känns så. Mitt fjärde hem någonsin.

preggo-pilates.

Mirijam frågade om hur gravidpilates fungerar.

Kortfattat: Pilates anpassade efter gravida och JAG ÄLSKAR DET. Mer och mer!

Längre version: När jag började märka att kroppen snart inte riktigt skulle palla mitt vanliga rörelsemönster började jag kolla upp olika former av graviditetsträning. Bestämde mig för att testa gravid-yoga och gravid-pilates. Letade ganska länge efter ställen som hade vissa kriterier:
- Möjlighet att få testa en gång innan du köper 10-kort eller liknande. Det är verkligen inte vanligt, iaf inte i Stockholm.
- Ett ställe med bra instruktörer som var inriktade på just den träningsformen. Inte ett SATS-gym med lite gravidträning på sidan om.
- Något som passade mig tidsmässigt. Märkligt nog var mycket av träningen jag hittade upplagd som kurser, det vill säga med bestämda datum då tio gångers träning skulle börja snarare än pass en gång per vecka. Märkligt.
- Träning. Inte mental förberedelse och information om förlossning och andning. Jag ville träna, röra på kroppen.

Så jag testade först yogan. Var skeptisk innan eftersom jag ju tränat en hel del yoga och vet vad jag tycker om och inte. Dessutom hade jag hört så mycket blandat. Först var jag positivt överraskad och kände att det var så skönt att det faktiskt var ganska bra yoga, bra träning, jag fick ta i och sträcka ut. Sen meddelade tränaren att hon "tagit i extra, extra hårt den här gången" och allt förtroende föll. Jag ville att det där skulle vara lägstanivån, inte någon slags kraftmätning. I efterhand har jag insett att gravidyoga verkar vara för gravida som aldrig tränat yoga men vill träna lite. Jag ville ha yoga anpassad för gravida. Uppenbarligen stor skillnad.

Sen var det dags för pilates. Efteråt var jag imponerad över att jag fick värsta träningsvärken utan att känna att det var farligt för kroppen eller barnet. Jag var imponerad över stället där jag tränade (Stockholm Pilates Center) som har så himla bra utrustning (pilatesbollarna används typ minst av alla redskap) och bra personal och fina lokaler och bara: åååh. Vill fortsätta träna där även när jag är icke-preggo. Men i alla fall, vad innebär då min fina gravidpilatesträning? Det är pilates anpassad efter en gravid kropp (efter veckan 18-20 skulle jag gissa), både i form av vilka rörelser som inte bör utföras/göras annorlunda med en preggomage samt vilka muskler som kanske behöver lite extra hjälp just under en graviditet och efter. Till exempel fokus på att röra och stretcha ländrygg/rumpa och stärka rygg och axlar.

Ju större jag blir, desto bättre känns träningen. Imorgon är det dags för veckans omgång och jag längtar, trots att vi fick testa en ny övning förra veckan och den övningen var tydligen liiiite tuff för låren. Träningsvärk utan dess like i dagar efteråt.

tisdagstips.

Det är kanske inte världens bästa humörhöjare, men åh vad jag tyckte om P1 Dokumentär om assisterat självmord. Båda avsnitten. Väldigt fina och... värdiga? Lyssna!

det klär mig inte.

Det dåliga samvetet och oron har ramlat över mig. Har dåligt samvete för allt. Allt. För några minuter sen fick jag dåligt samvete-sköljning över hela kroppen för att jag fick för mig att barnet störs av att jag hela tiden har en hand på magen. Och sen blev jag orolig för att barnet ska klämmas i magen eftersom det börjar bli så JÄVLA trångt och ibland bara måste jag ju böja mig framåt. Eller vända mig om i sängen.

Så himla fånigt. Och så himla påfrestande, för såhär är det hela tiden just nu.

när jag vill slå händerna för öronen och ropa "bingobingo".

Pappa förklarar hur han tänker med skogen. Hur han sett och ser till att det alltid ska finnas skog i olika åldrar för att skogsbruket alltid, alltid ska kunna bidra till gårdens utveckling. Skog är nämligen pengar, men skog kostar också pengar. Så pappa tänker långsiktigt. Han tänker smart. Så fungerar han, så fungerar vi. Och jag funderar över att han gör det här för oss. Mig och min bror. Min bror som skaffat sig en egen gård två timmar bort och jag som svarar Nej, verkligen inte! när mina barndomsvänner återigen frågar om det inte börjar bli dags för mig att flytta hem igen. Slutsatserna gör ont i hjärtat, även om vi ändrar oss.

när ger man upp?

Det här året verkar vara året då jag läser böcker till hälften. Det är inte så att jag läser en tiotjugotrettio sidor och sen inte pallar, utan jag läser hälften av böckerna. Bokstavligt talat. Och så slutar jag. Och så står de där i listan currently reading och ligger spridda i lägenheten och följer med hundra gånger fram och tillbaka på tunnelbanan utan att bli rörda en enda gång. Jag vill ju läsa dem. Men det verkar inte gå så bra. (Fast Hungerelden läser jag. Började idag, cirka tio minuter efter att jag läst ut första boken)

vad behöver man som nybliven, antagligen smått chockskadad, förälder?

Hen i magen för ju ett väldigt ståhej av sig. Konstant. Sen dagen vi kände första sparken har det liksom varit full rulle där i magen. Hej vad det går emellanåt. Och nu börjar det bli trångt. Och jag börjar fatta att jag inte bara är i det eviga tillståndet gravid utan att ungen faktiskt kan komma ut ganska snart. Jättemärkligt. Jättekonstigt! Därför funderar jag lite (jättemycket) på vad vi kanske vill ha i början när vi kommer hem med en ny familjemedlem. Har ni tips på vad som var oumbärligt för er sådär i början, de första veckorna?

Och här har vi det blivande barnet in action. 

(En söt grej är att när vi klappar magen så kommer hen farande som ett litet skott och liksom bööööökar sig så nära handen som möjligt. Som en liten katt som vill kela.)

tiderna ändras.

Vi flyttpackar. Och flyttplackning innebär ju tydligen en viss nostalgitripp. Hittade till exempel en lista med vilka bröllopsgäster vi ska bjuda in till vårt bröllop. Den skrev vi på flygplatsen i Berlin år 2008. Listan är inte alls dum, men det märkliga i att inse att världen ändrats så radikalt i vissa fall. Förutom att en fem-sex stycken som vi hade tänkt bjuda har bytt partner eller blivit singlar eller gått från singel till parrelation har tre barn tillkommit och en person finns inte i livet längre eftersom det finns en jävlig sjukdom som heter cancer. Något bröllop har vi inte planerat än, men listan behåller vi till den dagen det blir aktuellt. Som ett litet tidsdokument.

dags för en enkät!

Och den har jag snott härifrån.

Vad ser du fram emot just nu?
Dagen efter att vi har flyttat samt dagen efter att hen i magen är född. Har sett fram emot detta så länge nu att jag bara vill ha det praktiska överstökat och kunna börja leva efter allt nytt istället.

Vad hatar du med hösten?
Mörkret, att det är så slaskigt och rått. Oväntat svar va?

Vad har du på dig i höst?
Haha. Allt jag ryms i. Varje vecka är det nya plagg som packas ner i post-preggo-kassar. Så just nu är det vissa klänningar samt preggojeans med långa linnen till. Koftor.

Vad exakt gjorde du vid denna tiden förra året?
Enligt den här bloggen redigerade jag foton. Om jag inte minns helt fel hade jag gigantisk jobbångest. Ville bara fly från dåvarande jobb.

Med sommaren fortfarande färsk i minnet…Vad var bäst och sämst med sommaren?
Bäst var att vi hann så mycket utan att det kändes det minsta stressigt. Att jag var lugn. Norge blev höjdpunkten på något sätt, för vi hade nog inte väntat oss att det skulle vara som det blev. Sämst var nog mina preggokrämpor, typ att jag hade panik över graviditeten fram till midsommar eller så.


Visa fem bilder från förra hösten och berätta om dom!

Hängde i Dalarna med mitt bästa gäng. De där människorna alltså, så jävla viktiga. 

Min kille gav mig en present. Peeeeez!

Hittade världens bästa läppgrejsimojs. 

Rustade upp väskan inför vintern och började packa tre olika sorters vantar. 

Hängde i såna här miljöer med Jenny och Inte skyldig. Dagen efter att vi kom hem sa jag upp mig och tackade ja till en ny bostad. Om tre veckor flyttar vi. Vi har väntat ett tag alltså. 

Vad lyssnar du på för musik i höst? (ev alltid)
Just nu det som spelas på p3 samt en jobblåtslista någon gjort i Spotify och så radiokanalen "Electronic" i Spotify.


Ditt bästa skönhetstips inför hösten?
Sov och gör saker du tycker om.

Och sist men inte minst…Vad är hösten för dig?
Snygga koftor och regn.

det regnar från sidan också.

Sov som en jävla kratta inatt. Har ont i huvudet och är så trött att jag vill kräkas. Vill inte dricka kaffemängden som behövs för att motverka eftersom jag fått ångest över att jag druckit för mycket kaffe under graviditeten och skadat ungen. Nån som luktar blöt gammal hund (vill kräkas än mer) sitter bredvid mig på tunnelbanan och bresar dessutom med ben och armar så jag är tvungen att sitta upptryckt mot fönstret. Kan inte protestera eftersom jag är rädd för att 1. Kräkas eller 2. Börja gråta. Sa jag att jag dessutom är omringad av en skolklass med snorungar? Och att en (vuxen) karl petar näsan och lägger snorkråkorna på golvet?

Jag saknar min kille som är bortrest. Saknar mitt goda humör som fanns förra veckan men nu är borta. Här finns istället en ångest och gråt och lite mer ångest för att jag inte har något att klaga på. Egentligen.

måndagstips.

Måndagar är ju generellt inga roliga dagar. Men jag började dagen med att lyssna klart på gårdagens P3-dokumentär om Scientologerna. Nu ska jag bara dricka en massa kaffe, sen vaknar jag nog till.

hoppla.

Alltså. När jag läser bloggar i mobilen, vilket jag typ alltid gör, och hittar ett inlägg jag ska ta action på (typ kommentera eller blogga om) så mailar jag det till mig själv. Imorse råkade jag tydligen maila det till bloggen istället, och det blev ett blogginlägg. Hoppla! Men ja, ni fattade säkert ändå. Jag låter det ligga kvar, och så kommenterar vi lite mer framöver nu va? Okej!

Kommentarsutmaning!

http://mirijam.blogspot.com/2013/10/kommentarsutmaning.html

åh pilates.

Jag har kanske redan bloggat om det men orkar inte kolla:

Tränar preggo-pilates en gång i veckan. Tyvärr är passen bara en gång per vecka, hade gärna gått fler gånger. Men i alla fall, en gång är bättre än ingen. Jag älskar det. Min kropp får träna bra, jag mår bra, blir gladare och allt det där fina som händer när man tränar. Träningen är på torsdagar, och idag är det torsdag och jag är därför mycket nöjd och glad just nu. Mm, träna.

ost som inte är ost men ändå smakar ost

Finns på Goodstore vid Nytorget i Stockholm, men gissar på att det inte är enda stället. Anyway, gott är det! Och söta förpackningar.

och piggare lär jag väl bli.

20.45 frågade K mig om jag börjar säcka ihop nu? SKOJJARUHANS. När detta inlägg är skrivet ska jag gå och sova. Jag tycker verkligen att jag tagit det lugnt, men en smått galen (men rolig) jobbmånad är nu över och då verkar all trötthet komma efter. Jag är helt slut, varje kväll.

Idag var ändå en dag då jag kände mig väldigt pigg och fräsch. Dessutom var jag duktig och gick i mycket god tid från jobbet, som man ska. Besökte barnmorskan som mätte mage och vi lyssnade på hjärtljud och allt var finemang preciiiis som vanligt. Svarade Ligger i soffan och kollar på tv på frågan från henne om hur jag tillbringade mina kvällar nuförtiden. Tog bussen till Nytorget och shoppade loss godsaker till mig på Goodstore och Urban Deli (ost! choklad! bröd!). Gick sakta, sakta till Chutney och åt middag och efterrätt (som jag kunde äta!). Gick sakta, sakta till tunnelbanan och åkte hem. Väl hemma inträffade detta: jag stoppade ner disk i diskmaskinen, tvättade mina sminkborstar, sköljde upp stödstrumpor samt sköljde av skitiga skor. Stretchade rumpan för att motverka ond ischias-nerv. Därefter var jag helt slutkörd och satte mig i soffan. Och nu sitter jag här och snart orkar jag inte sitta upp längre. Men känner mig jävligt nöjd med dagen, i vanliga fall får jag detta gjort efter jobbet: INGET.

håller det i sig, tro?

Det känns som att jag är en mycket bättre människa som preggo. Bättre mot mig själv. För första gången kan jag liksom göra det där som alla säger att man ska göra jämt: lyssna på sin egen kropp och sina egna signaler. Det har jag aldrig riktigt förstått hur man praktiskt gör förut. Nu bara: plättlätt! Jag är gladare, snällare, tänker inte lika mycket, tar allt mycket mer som det kommer. Oroar mig mindre.

Jag hoppas det här håller i sig även efter att ungen på något magiskt sätt hoppat ut ur min mage, men det är väl antagligen alldeles för mycket begärt.

von Svenssons kläder

Har ni sett von Svenssons kläder? Älsk på det programmet! Och nej, det handlar icke om mode. Om ni inte sett innan så gör det, veckans avsnitt börjar om ett par minuter men finns även på svtplay, såklart.

det är inte alltid så himla kul.

Ganska ofta har jag lite dåligt samvete eller en gnagande känsla av att det har gått för lätt. Att vi inte behövde kämpa alls för att bli gravida, att jag inte mått illa eller kräkts, att jag de senaste månaderna har mått bättre och varit lugnare, gladare och mer tillfreds än på år. Det känns ibland som att jag måste be om ursäkt eller säga förlåt till de som inte har det eller har haft det lika lätt. Men å andra sidan har jag min beskärda del emellanåt också, ofta uttryckt i någon slags ångest eller panikkänsla. Jag tycker inte alls om att jag går upp i vikt (men jag har vett nog att bara följa med, trots att jag vill protestera). Jag känner ofta klaustrofobi i min egen kropp, jag vill bara lägga ifrån mig allt det gravida om så bara för fem minuter. Jag längtar längtar längtar efter ett glas rödvin. Jag får panik när jag vet att det med största sannolikhet är minst tio veckor kvar av den här graviditeten, och jag vet inte om jag står ut. Framförallt inte eftersom alla fnissar och ojar sig över att Tycker du det är jobbigt NU? som att jag vore knäpp och inte fattar att det kommer bli sju resor värre inom kort. Ungefär en gång i veckan bryter jag ihop och gråter gråter gråter och tycker inte alls det här är roligt någonstans och önskar att tiden rusar så att vi blir tre någon gång och det roliga kan börja på riktigt. För även om jag mår bra och är en så kallad lyckligt lottad gravid människa så är det fanimej inte alltid så jävla roligt att vara preggo för det.

har man möjligheten så kollar man väl ändå? Eller?

Vi ska ju flytta. Därför var det visning av vår nuvarande bostad häromdagen. Det är en hyresrätt och hyresgästen tar då hand om visningen själv. Jag var oerhört obekväm med tanken på att släppa in en mängd okända människor i vårt hem samtidigt som vi skulle vara hemma. Men vi städade och gjorde fint (trots att man inte måste, men det kändes bättre). Vi gick tidigare från jobbet och pysslade med detaljer så som vad som skulle få vara kvar på kylskåpsdörren in i det sista. Sen väntade vi.

Hur många som kom på visningen? Ett sällskap. Ett! Och de kollade åt en kompis och pratade om mäklare och försäljning och vi stod som frågetecken.

Känslan efteråt? Besvikelse. Trots det sköna i att slippa obehöriga hemma hos oss. Besvikelse över att ingen ville komma och se vår fina lägenhet, den vi älskar och har trivts så bra i. Vi trodde att något kanske hade blivit fel, kanske hade vi missuppfattat dag? Så jag ringde bostadsförmedlingen, men de påstod att det var rätt och att en mängd personer redan tackat ja till att bli nya hyresgäster istället för oss.

Så märkligt. Och stackars lilla lägenheten, på något konstigt vis.

och där sa det pang.

Ikväll sa pilatestränaren (gravidpilates alltså, hallelujah!) Oj, här har det hänt något senaste veckan när hon såg mig och magen. När jag kom hem skrattade K och påstod att något har hänt. När fan hände det? Det var ju bara en vecka sen jag såg ut såhär. Plötsligt kan jag ju inte ens sätta på mig skorna utan att pusta och stånka och vrida fötterna ur led i någon konstig ställning.

snacka om intresse.

För några veckor sedan var jag helt besatt av barnvagnar. Vi skulle beställa en och fanimej vilken jävla djungel det är där ute. Som vi googlade och sprang i olika butiker. Eftersom jag dessutom har en anings längre ben än genomsnittet kunde vi inte välja vilken vagn som helst då mina fötter skulle ha sparkat sönder varukorgen under vagnen. I alla fall. Vagn blev vald (brio go för den intresserade) och den ska levereras i lagom tid.

Men i samma veva som min besatthet blev jag tipsad om en grupp på Facebook som endast handlar om barnvagnar. Så jag gick med i gruppen. Herregud! Visste ni att det finns familjer med 3-4 barn som hunnit avverka 40-70 barnvagnar? Det är så fascinerande att jag inte tar mig för att lämna gruppen. Så himla intressant. Och nu är jag inte ironisk.

90 dagar kvar, typ.

Vecka 28, eller typ sjätte månaden på icke-preggo-språk. Magen börjar ta sin lilla plats nu. Och hen därinne lever rövare. Just nu ilar hela mitt bäcken pga att någon väl fått för sig att stampa omkring lite där. Hrmpf.

ny vecka, nya möjligheter!

Idag har jag stödstrumpor på mig för första gången i mitt liv. Det spelar ingen roll hur mycket folk basunerar ut att man är fin och vacker som preggo (även om det är snällt och mycket uppskattat), när det finns de här sakerna som går så stick i stäv med de attributen. Som stödstrumpor.

årets julklappsbok.

Nu vet jag inte om den hinner komma ut i pocket innan jul, men det här kommer nog bli en av årets böcker som alla får i julklapp. Om man inte redan läst alltså. Recensenterna hyllar den och jag förstår dem. Ville inte sluta läsa när jag väl börjat. Det är en mix av vad som egentligen hände, hur det faktiskt är att sitta i fängelse i ett land som Etiopien och samtidigt en fantastisk fin skildring av två personer som är så olika och samtidigt blir väldigt fina vänner. Läs boken. Den är fin. Och viktig.

smyckessubstitut.

Jag har aldrig smycken. Aldrig ringar, halsband eller örhängen. Vet att undantag har skett, så som vid studenten och bröllop, men utöver det: icke. Istället har jag knasiga färger på naglarna. Idag är de blåa. Och jag älskar att Essie har börjat säljas i Sverige - bäst kvalisort och färgutbud. Så avslutar man (jag) med överlacket Good to go och så sitter skiten i en vecka ungefär. Praktiskt!

Och nä, detta inlägg är icke sponsrat.

får inte ihop det i hjärnan.

Hen som bor i min mage hickade idag för första gången. Eller det vet jag faktiskt inte, men det var första gången jag kände det. Hicka! Jättekonstigt. Hen rör sig helt absurt mycket emellanåt, och hela magen bara åker omkring. Som en liten alien, men när den här alienpersonen kommer ut så är det som en del av vår familj. Det är också jättekonstigt. Ungefär som att fundera på rymden.

förvirringen som uppstår.

När man kollar på senaste säsongen av Newsroom och därefter direkt får höra på nyheterna att det var saringas som användes i Syrien. Hjärnan får tänka ett varv extra, så att säga.

LIVSFARLIGT

Har ju rätt bra självkännedom (tycker jag), så det finns ju en väldigt bra anledning till att jag inte har ett konto på Tradera. Tills förra veckan då jag registrerade mig. Herregud! Det finns ju massor med bäbiskläder! Jag har redan råkat vinna flera auktioner utan att det riktigt var meningen. Jag får sluta med det här innan jag egentligen börjat, tror jag minsann.

Samtidigt berättar min pappa att han nu börjat tröttna på Tradera.

preggoupdate.

- Igår sa jag högt att jag idag går in i vecka 24. Det var ju fel, vecka 25. Har så himla dålig koll på detta, på riktigt. Någon vecka hit eller dit? Antar att det spelar roll framöver, ehrm.

- Det putar ju ut på kroppen lite här och var nuförtiden och en av de positiva putningarna är: jag har fått en röv! Efter att ha varit plattrövad i hela mitt liv känner jag mig mycket bekväm med att nu ha något därbak.

- Skröt om att jag nu äntligen börjat känna av den där värmen man tydligen ska känna av. Den senaste veckan har jag kunnat sova utan strumpor, något som inte hänt på säkert tjugo år. Det skulle jag inte sagt eftersom jag inatt fick sitta i duschen och värma fötterna för att få bort krampen som uppstår när jag är *trumvirvel* för kall om fötterna.

- Börjar bli lite trött i fötterna och skulle därför vara snäll och byta från converse till bra skor med bra sula. Efter två dagar hade jag satt fart på ischiasnerven i ena skinkan så pass mycket att jag inte kunde gå längre. Bytte tillbaka till converse och nu börjar det bli bättre. Alltså. Så ska det väl inte funka?

hejdå hemma.

Idag har jag sagt upp vår lägenhet. Det var läskigt. Vi har trivts så förbannat bra här. Mitt tredje hem någonsin, och vi kommer ha bott här i 6,5 år när vi flyttar. Herregud så lång tid! Jag älskar vårt hem och är samtidigt så jävla pepp på att äntligen få flytta. Börja om igen. I en lägenhet vi inte ens sett mer än på ritning. Herregud. När en trygghetsnarkoman som mig säger det vet man liksom att det är dags. Och det läskiga försvinner nog. Hoppas jag.

tisdagstips!

Det är tisdag idag va?

I alla fall, först tycker jag ni ska skratta ihjäl er åt detta. SÅ HIMLA ROLIGT, även om man inte ens jobbar lite halvstatligt.

Andra tipset: lyssna på när Andreas Ekström besökte Morgonpasset i P3 i morse. Ämnet som diskuterades var Google (Andreas är författare till Google-koden), och jag tycker nog att alla som surfar på det hära nätet och som därmed även använder sig av Google bör ha lite koll på företaget. Och vad passar då bättre än att lära sig lite mer i ett lättsamt format som Morgonpasset i P3? Lyssna här.

söndagstips!

Väntar på att den beställda boken 438 dagar av ska anlända om ett par veckor, men insåg just att Schibbye medverkar i Babel ikväll. Vem som mer är gäst? Sigge Eklund. Sicket upplägg!

scones!

En fördel med alla dessa dieter som ploppat upp de senaste åren (GI, LCHF, Paelo och fan och hans moster) är att de är mycket fördelaktiga för min kost. Plötsligt kryllar det av recept på godsaker jag kan äta. Towe är bra på att skriva ut enkla recept, och jag testar med jämna mellanrum. Idag blev det bananscones eftersom det fanns massa bananer hemma. Inte en gnutta vete eller mjölk i det icke. Och de gick åt så fort att jag inte ens tog en bild. Kanske inget man äter till frukost varje dag direkt, men perfekt som helglunch, till exempel. Blir nog en favorit i repris redan imorgon.

idag har kiddot i magen sparkat 42 gånger.

Alexandra kommenterade och frågade "Men varför ska du stoppas om det är vad du vill just då?" på förra inlägget.  

Jag tänker såhär: Jag har mycket stor förståelse för att man som förälder jublar över minsta grej ens kiddo gör. Herregud, jag avlägger redan långa rapporter till K varje gång det sparkas lite i magen, men jag inser ju någonstans att det främst är intressant för mig och K - inte för mina cirka 400 vänner på Facebook. Därför handlar det liksom inte om att stoppa något som jag vill, utan snarare att jag vill stoppa mig själv från att falla in i ett mönster som jag tror att många lätt ramlar ner i. Där vill jag inte hamna, även om jag tror det är superlätt att göra det. Värt att poängtera är ju också att jag inte alls tycker att man inte ska skriva om sina barn på Facebook, utan menar mer sättet man pratar om dem. Det är lite läskigt tycker jag, när personerna på något sätt blir sina barn genom hur de uttrycker sig på Facebook. Detaljskillnad, men jag tror (hoppas) ni förstår vad jag menar. Och om jag hamnar i det där läget så vill jag hellre att någon stoppar mig så att jag kan reflektera lite innan jag eventuellt fortsätter. 

lova att stoppa mig, okej?

Alltså. Jag förstår verkligen varför det lätt kan bli så att många föräldrars facebooknärvaro enbart handlar prata om sina barn, men den dagen jag mer eller mindre uteslutande skriver statusuppdateringar med info om barnets sömnvanor (uppblandat med dess matvanor, nya tricks eller liknande) kan väl någon stoppa mig? Snälla?

mmm, kött.

En lägenhet, en hel lördag, nio kilo kött och drygt tjugo personer = två olika sorters chili, en pulled pork, en helt fantastiskt trevlig dag och cirka tjugo halvkassa magar såhär dagen efter eftersom även den milda chilin blev så JÄVLA stark. 

Och nä, jag kan varken laga chili eller pulled pork, men jag var där, hade roligt och var mentalt stöd och rörde i grytorna med jämna mellanrum. 

en ny kompis.

Plötsligt är det rätt uppenbart att det bor någon i magen. Någon som sparkar extra mycket där min eller K's hand ligger på magen, som svarar på buffar med att buffa tillbaka. Någon som blir skitsur om jag råkar luta mig för mycket framåt eller ha något för tight vid magen så att det blir trångt, och sparkas tills det finns mer utrymme. K påstår att jag är likadan i verkliga livet. Måste alltså vara en alldeles utmärkt person som bor där inne. Dessutom kan vi numera känna hens kropp, vilket är alien-alert så det skriker om det. Plötsligt svischar det till i magen och jag känner något stort som ligger just i det hörn av magen som jag tror.

Så jävla märkligt.

ett instagramfilter för hjärnan.

Eftersom min hjärna är lite söndermosad efter en dag med möten i sex timmar (varav jag ledde mötena i fyra av dessa timmar) så tänkte jag berätta om något fint. Något fint som inte är något speciellt men som jag ändå minns så glasklart och som jag fortfarande njuter av.

Det var andra dagen i stugan vi hyrde på Gotland. Jag gick upp klockan 08 och snörade på mig skorna. En power walk i 45 minuter längs stranden vid Ljugarn. Nästan till raukfältet och tillbaka. Redan så varmt ute att jag svettades. Solen sken såklart. Olle Sarri var gäst i morgonpasset i P3 och det var för en gång skull roligt att lyssna på.

När jag kom tillbaka till stugan, som för övrigt L & E kom till dagen före och gjorde veckan komplett, hade K vaknat och gjort frukost till mig. Jag älskar när han gör frukost till mig. Vi åt frukost i solen i trädgården och lyssnade på jazz. Sen kunde dagen börja. Så himla fint, som en liten karamell.

två månader av berg- och dalbana.

Torsdag, andra maj.
Jag reser mig i reklampausen mitt under Let's Dance och säger att jag ska ta ett test. K skrattar och undrar hur många test jag tagit i mitt liv egentligen? Jag fnissar tillbaka men säger att av alla hundra miljoner så har jag aldrig haft så stor anledning som nu. Jag tar testet. Inom tio sekunder är det ett plus. Det har det aldrig blivit förr, inte på en enda gång av de hundra miljonerna. K gastar Vadå? Vadåååå? när jag säger något konstigt på toaletten. Och jag kan inte svara. Han kommer in på toaletten och jag ger honom testet och det medföljande instruktionspappret och säger Läs själv. Sen är jag tyst. Jag sitter kvar på toalettstolen vem vet hur länge. K står dubbelvikt och skrattar vem vet hur länge. Vi tar oss till soffan och jag googlar Gravid + snus och Gravid vad gör jag nu. Gråter av chock, skräck och utmattning. Somnar på tre sekunder.

Fredag, tredje maj.
Känner mig full på grund av nikotinbristen. Slutade ju snusa omedelbart. Fattar ingenting. Tvingar L att träffa mig på Indigo på kvällen och när jag beställer läsk fattar hon. Jag får en kram och Grattis! och jag fattar inte. Kan inte ens säga orden, pratar runt det hela. Pratar om att allting ändras nu. Känner mig inte glad. Känner mig livrädd.

Tisdag, sjunde maj.
Är så jävla sur. K får klago-sms om att jag inte får snusa, inte dricka alkohol, inte äta mjölk, vete plus plötsligt en jävla massa andra saker som tydligen är förbjudna. Är så arg. Sur. Går en promenad på lunchen och gråter i telefon med K. Barnmorskan ringer. Jag säger att jag tror jag är gravid, och det är första gången jag uttalar de orden högt.
- Tror? Har du gjort ett test hemma?
- Ja
- Då är du gravid.
Det svindlar för ögonen. Jag är inte beredd på det här.

Tisdag, fjortonde maj.
Grät igår. Grät för att jag kommer bli tjock och min skräck att bli tjock är stor. Grät för att jag är så trött och inte orkar någonting. Grät för att maten inte smakar något alternativt är så god att jag kan äta sju portioner i sträck. Grät för att jag är livrädd och inte beredd. Jag är inte beredd! Samtidigt, om jag verkligen försöker tänka mig in i att ha ett barn som är en mix av mig och K: helt jävla magiskt. Det bara måste ju bli världens bästa människa? Samtidigt kan jag inte tänka på detta i mer än ca en sekund i taget. Sen måste jag sticka huvudet i sanden igen.

Fredag, sjuttonde maj.
Äter frukost med T och efter en timme säger hon att hon egentligen inte tänkt säga något, men hon är gravid. Jag får stora ögon och halvt skriker Men jag med! Det visar sig såklart att våra blivande barn ska födas samma dag.

Måndag, tjugonde maj.
Magen är så jävla svälld att jag inte kan ha kläderna jag vill ha. Till och med K ser att det inte går. Det är jobbigt. Jag känner mig ful. Vi skrev in oss hos barnmorska idag. Jag var så nervös innan, men hon var väldigt bra. Beräknad dag: 1 januari 2014. Alltså. Helvete vilken dålig planering. Det här stör mig. Du får knipa.

Fredag, tjugofjärde maj.
Tystnad i fem sekunder. Ska jag bli morfar?! gastar det i andra änden av telefonluren. Pappa blir så glad att han inte vet var han ska ta vägen och jag får fortsätta prata med mamma. Jag trodde inte att de skulle bli så glada. Det är väldigt fint.

Lördag, tjugofemte maj.
Att dricka Ramlösa på ett bröllop med fri bar från klockan 12 på dagen är inte direkt diskret. Men folk får tro vad de vill.

Söndag, tjugosjätte maj.
Brorsan sms:ar att jag ska bli faster för tredje gången runt jul/nyår ungefär. Jag svarar med vändande sms att han ska bli morbror för första gången runt jul/nyår ungefär. Mamma blir överlycklig över vår timing, dessutom är det mors dag.

Onsdag, tjugonionde maj.
Är på återbesök på gyn för att kontrollera att mina jävla cystor har försvunnit. Ultraljud och jag får se en liten klump i magen och något som fladdrar. Hjärtat. Min största skräck har hittills varit att magen skulle vara tom, att allt var fejk. Att kroppen bara hittade på. Det är inte hittepå.

Lördag, första juni.
Så fort du öppnar munnen pratar du om mat fnissar K. Jag vill äta hela tiden. Hela tiden. Helst godis, men grillad majs och bröd går bra också.

Tisdag, fjärde juni.
Man får väl leva med oron och det ständigt dåliga samvetet konstant nu. Igår ringde jag K och grät eftersom jag hade ätit så mycket godis att jag mådde illa och druckit för mycket kaffe.

Midsommarafton.
Vissa vänner alltså. De blir så glada. De spontana kramarna, hurraropen, sms:en. Alla de där som bara vill uttrycka hur glada de är för att vi ska få barn. Jag blir så förvånad att de kan bli så glada. Men det är också så jävla fint just därför, för att jag inte väntat mig det. Alla frågar hur jag mår. Jag mår bra. Trött, hungrig som fan och är sur på K ofta. Annars bra. Inte spytt en enda gång.

Tisdag, tjugofemte juni.
Ultraljud. Hen studsade som en groda som ville nudda taket. Jag fick en skrattattack och kunde inte sluta skratta och fick be om ursäkt eftersom mina skrattande magmuskler skymde sikten. Hen mår i alla fall alldeles utmärkt. Berättade för min chef. Mina kollegor får veta efter semestern.

Torsdag, tjugosjunde juni.
Jag har tittat på filmen K spelade in på ultraljuden cirka 25 gånger. Han är så glad. Jag känner mig glad. Det är mer på riktigt nu. Nu minns jag varför vi ens pratade om att skaffa barn. Nu längtar jag lite tills vi får träffa den här personen som bor i min mage. Vilket i sig är sjukt. DET BOR NÅGON I MIN MAGE.

problemet är löst.

Tack för era tips om trosor. Jag har varit runt och klämt och känt som en galning - tills jag hittade vad som verkar vara de PERFEKTA trosorna. Dessa! Resåren känns inte alls som resår, aningens längre ben än vanliga boxertrosor och så mjuka att man knappt känner att de finns. Ganska gött för en preggokropp kan jag berätta. Lägligt nog har dessutom Twilfit 25% rabatt, vilket är rätt trevligt eftersom de är skitdyra. Så nu har jag köpt på mig ett lager och hoppas att jag klarar mig en stund.

livet som inte hamnar på instagram.

Alla som följer mig eller K (eller båda) på instagram har sagt samma sak: hur fantastiskt vi verkar ha haft det i Norge. Vi verkar till och med ha inspirerat folk att åka till Norge för att se på stavkyrkor. Väldigt fint.

Men allt syns ju inte på instagram. Till exempel inte att jag tog den här bilden stående på en hal sten. Och självklart halkade jag cirka tre sekunder efter att bilden togs. Och självklart slog jag i svanskotan och bäckenet så jag skrek rakt ut av smärta. Sen grät jag så mitt brorsbarn, stackarn, bara stod och gapade.

Jag har ju haft lite ont sen dess. Lite. Typ så pass att jag inte kan vända mig i sängen eller ligga på rygg eller lyfta eller kliva i stora steg. Naprapaten trodde att smällen satt igång någon slags för tidigt foglossning och att jag bara kan vila och hålla tummarna att det ger sig. Annars får jag leva med smärtan av att ha en kniv i varje skinka i en sådär fyra månader till.

Men det blev en väldigt fin bild, det blev det.

ännu en grej att stryka på bucket list.

Ibland händer det saker som inte går att gissa sig till. Till exempel när tillfället att få flyga helikopter uppenbarar sig. Jag fick visserligen stå i kö och vänta i 1,5h innan det var min tur, men eftersom jag hade finfint sällskap gjorde det inget. Dessutom var det värt det när vi väl kom upp i luften. Fem minuter i en plåtburk i luften - check!

längtar hem.

Vi är på väg hem efter sommarens sista resa. Jag älskar att vi flänger så mycket på sommaren, men nu är jag så förbannat jävla trött på att resa, packa och ha allt jag äger i två väskor. Jag vill vara hemma. Sova i min säng, äta frukost hemma, fylla kylskåpet med mat och ligga i soffan och kolla på tv-serier. Jag längtar efter den här hösten och jag önskar att jag inte behövde packa mer förrän nästa sommar. Men det skiter sig ju rätt hårt eftersom tanken är att vi ska flytta om några månader.

vanliga preggofrågor och svar.

Det är lustigt det där, hur alla ställer samma frågor. Behöver inte vara något fel med det, men jag är ändå lite förvånad. Så jag tänkte att jag ska sammanfatta läget lite.

Hur mår du?
Alldeles utmärkt faktiskt. Rent fysiskt inser jag att jag haft det hur bra som helst. Hjärnmässigt har det varit en jävla resa eftersom jag fick mig en liten chock när det där testet visade ett plus.

När är det dags?
2 januari. Väldigt bra planerat, verkligen.

Några cravings?
Nja. Jag älskar mat extremt mycket bara. Det är så gott! Bröd och ost är möjligtvis en craving, vilket är kul med tanke på att jag inte kan äta vanligt bröd eller ost. Men jag har hittat världens godaste vete- och mjölkfria bröd, så det går ingen nöd på mig. Mm, bröd.

Vet ni vad det blir?
Nej, och vi har valt att inte ta reda på det.

Namn då, har ni namnförslag?
Nej. Vi skriver långa listor med möjliga namn, men inte mer än så.

hemligheter.

När man får veta en riktigt stor hemlighet så är instinkten oftast att skrika den rakt ut. Man fantiserar och funderar och gnuggar hjärncellerna kring när var hur man kan får vill berätta. Och tiden går. Hemlisen blir som en vän, någon som alltid finns där. Samtidigt blir det naturligt att inte berätta, att hemlighålla och låtsas som ingenting.

Det blir så naturligt att när väl hemligheten inte behöver vara hemlig längre så känns det som att man hittar på när man väl börjar berätta, istället för den där omedelbara lättnaden man trodde skulle infinna sig.

Igår sa jag till K att det känns som att jag fejkar. Att det hela är ett litet hittepå, något kul vi gjort för att få många likes på instagram. Men så är det ju inte riktigt. Det finns lite väl många bevis för att det finns en bebis i min mage för att jag ska kunna snacka bort detta. Jag ska bli morsa. Helt knäppt faktiskt.

insikter.

Målade tånaglarna igår. Det gör jag extremt sällan, i snitt en gång per år. I år blir det iaf två. Anyway, när jag sitter där dubbelvikt och försöker vara precis och exakt och försiktig på cirka en meters avstånd inser jag alltid tre saker:
- Lilltånageln är verkligen otroligt liten
- Stortånageln är verkligen mycket nagel, till och med i jämförelse med till exempel en tumnagel
- Ingen kan ju klara av att måla sina egna tånaglarna snyggt. Hur gör man?

schlutt.

Nu är det officiellt slut på semestern. Vi kom hem en dag tidigare än beräknat, och TACK för detta säger jag bara: att sova i sin egen säng inklusive sovmorgon är underskattat. Utanför lägenheten är det dock fullt jävla ös: tivoli, musikfestival och fotbollsturnering. Det här med att bo precis vid ett naturreservat och en återvändsgränd är liksom inte riktigt samma sak som att det skulle vara lugnt. Jag har för övrigt beställt en dyr-bok idag. Efter att ha läst ett utdrag i senaste numret av Filter kände jag att det verkligen, verkligen är värt det.

Norge, din snygging!

Det kan ibland bli så att man åker på en semester som man själv kanske inte skulle valt. Eller någonsin ens haft som alternativ. Och så ser det ut såhär. Vackrast någonsin, typ. Jag känner mig tacksam.

här var det dött.

Jag glömmer bort att blogga. På fullaste allvar. Men det är väl ett gott tecken antar jag, framförallt nu när det är semester och sånt där. Semester har för övrigt med sig såna fina grejer:

• Vi kommer på briljanta saker man kan äta och äter det sedan HUR mycket som helst. Denna vecka har vi till exempel ätit jordgubbskräm till lunch vareviga dag. Väldigt gott. Innan denna vecka hade jag inte ätit kräm på säkert fem år.
• Jag har samma kläder hela tiden. Vi är snart inne på vecka fem på resande fot, där vi endast mellanlandar hemma, tvättar och packar om. Och för en gångs skull kör jag ett enkelt recept: jag har samma kläder hela tiden. Samma finare klänning, samma vardagsklänning, samma varmare klänning, samma skor etc. Bara lite tvättade med jämna mellanrum. Hur fiffigt som helst ju! 
• Det kommer bli en rätt göttig semester det här alltså, precis som jag förutspått när vi planerade ungefär halva tiden. Gotland, landet, skärgården, en veckas jobbande i Stockholm med tillhörande storstadsliv, sommarstugan vid havet och så en roadtrip till Norge för att sen avsluta sommaren på en ö i Blekingen. Man bara: helt okej. 
• Sommarens varmaste dagar har för övrigt prickat in våra resdagar rätt fint. Imorgon ska det, enligt allsmäktiga kvällspressen, bli "ÅRETS VARMASTE DAG!". Gissa vilka som ska sitta på tunnelbanan, tåg och i en bil hel dagen?

låt oss prata om trosor.

Är ständigt på jakt efter den perfekta trosan. Ibland hittar jag den och köper så galet många att jag halvt ruinerar mig själv. Sen slits de ut och jag ska köpa nya och huxflux har just den trosan slutat säljas. Så, den här gången tänkte jag be er om hjälp. Jag vill ha trosor med ben som är längre än boxertrosan, så här långa, samtidigt som de INTE är höga i midjan som de i första länken, utan snarare som "vanliga" boxertrosor, typ såhär. Finns det? Jag önskar dessutom inte så mycket resårkanter utan snarare spets eller mjuk resår eftersom det skär in i min hud annars. Mission impossible?

föräldrar och internet, del 10235356

Mamma vägrar att själv vara med på Facebook och andra sociala kanaler. Det är ett aktivt val hon gjort och hon har sina argument som jag kan förstå. Men det blir ändå så fint då jag får ett mail av henne som säger att hon ser "på Instagram" att vi har en väldigt bra semester. Hon motbevisar mig ständigt med att veta så jävla mkt mer om internet och sociala fenomen än vad jag tror.

Min mamma borde för övrigt blogga, hon skulle vara skitrolig.

ni kanske undrar om jag överlevde efter förra inlägget?

Jag överlevde och har sen dess haft den här utsikten samt diverse loppisar. Dålig loppislycka dock. Men klagar icke, rent generellt alltså. Hehe. Semester, ganska fint ändå.

sånt som tär på psyket.

När klockan är 07.20 och du är på en Gotlandsbåt med en triljon skrikande barnfamiljer. Du har varit vaken sen klockan 03.45 och är hungrig som ett as trots medhavd frukost. Som vanligt finns endast detta att äta för mig ombord: godis och ägg. Ägget ingick endast i frukostbricka. Så ett ägg för 75:- anyone? Tur att man reser med en hungrig kille.

Det är ju semester och försöker visualisera att jag om några timmar befinner mig på en tyst strand - men ändå: ge mig styrka. Detta är 100ggr värre än charter.

ska bara fixa en trädgård först.

Sen en tid tillbaka kan jag inte sluta önska att jag befann mig i en hammock eller i en hängmatta. Inte för att jag är utmattad eller trött utan bara för att det är en så jävla härlig känsla som inte går att återupprepa på något annat sätt. Och just nu vill jag ha den känslan. Gärna så att jag slumrar lite till fågelkvitter. Förra veckan såg jag en som hade spänt upp en hängmatta på hens balkong. Blev mycket avis och har funderat sen dess på om jag ska göra samma sak. Men nej, det ska vara gräsmatta under.

Till nästa sommar önskar jag mig en hammock, minsann.

ett helt annat liv.

Häromdagen befann jag mig på pizzerian som ligger tvärs över gatan från mitt första hem i Stockholm. Min brorsa pekade på fasaden och berättade för största brorsbarnet att där, där har faster bott. På våning tre, utan hiss.

Jag bodde där i sex år, och det är så jäkla konstigt att besöka de kvarteren nu. Det är så hemtamt och samtidigt känns det som en film eller ett fylleminne. Att jag har bott där. Alla gånger jag gått in och ut ur porten. Med och utan sällskap. 19 år och lycklig och 25 med panik över att bo så centralt.

Allt har sin tid sägs det. Efter lika många år, sex stycken, ute i förorten med skogen bokstavligt talat utanför fönstret är det dags att bege sig tillbaka en stund igen. Närmare stan, fast inte mitt i smeten. Jag är livrädd för hur jag ska reagera, rädd för att jag ska få den där berömda instängdshetskänslan jag får när jag inte trivs. Eller så trivs vi som fisken i vattnet. Vi får se. Oavsett så är jag mycket mer redo nu än bara för några månader sen. Innan jul har vi flyttat. Och jag längtar faktiskt.

en dålig dag blir jag vansinnigt irriterad.

Har ju tjatat om detta förut, men jag har väldigt bra minne. På senare år har det försämrats i takt med att jag hanterat min stress och kontrollbehov mycket bättre. Så ja, det hör säkert ihop. Men när jag kommer ihåg något så har jag nästan alltid rätt. Det gör mig till en jävla besserwisser emellanåt, men jag vet inte hur många diskussioner jag haft med människor där jag kunnat upprepa rätt svar på vad som nu diskuterats och ändå tror ingen på mig förrän det dubbelkollats. Det stör mig ibland. Fast jag vet ju att det inte är något att störa sig på.

Samma sak tvärtom också. Kan ta ganska illa vid mig när en person frågar något jag VET att jag berättat svaret på minst två gånger förut. Jag tolkar det omedelbart som att de inte är intresserade nog av svaret och därför inte lyssnar på mig. Tar det som något oförskämt. Samtidigt har jag ju lärt mig att det inte är så folk menar, och jag blir inte förbannad längre. Men förut: oj. Jag kunde verkligen bli arg. Men det var också innan jag helt hajade att min hjärna ibland verkar ha lite mer fotografiskt minne än andra. Fast det gör fortfarande lite ont i hjärtat varje gång det händer. Som ett litet, litet blåmärke i känslan av att inte vara omtyckt eller intressant nog att komma ihåg eller lyssna på.

och nu ska vi prata lite populärkultur.

Har ni sett serien Krigets Unga Hjärtan? De tre delarna finns fortfarande på SVT Play ett par dagar. Perfekt sommarserie. Fast obs: man kan behöva terapi efter varje avsnitt.

man är väl materialist va.

Tänk att man kan bli så glad över lite böcker? Jag har varit så jävla dålig på att läsa "bra" böcker denna vår, så jag går nästan all in på deckare, thrillers och så lite gulle-gull i sommar. Varför plåga sig själv liksom?

nu börjar sommaren.

Trots förra inlägget så kan sommaren börja nu. Vi har varit en helg i stugan, och den första sommarhelgen är alltid så fin. I fredags var vi så trötta att vi inte märkte att vinylspelaren stod på 4 ggr hastigheten, utan tyckte mest de gamla jazzdängorna var extra svängiga. Sen hittade K en snigel vars hus blev döpt förra sommaren. Kan sniglar överleva en vinter? Eller är det bara husen som gör det? Och så var vi på kalas och jag åt så mycket mat att jag nästan spydde. Fick ungefär 30 myggbett också, och då överdriver jag inte. Vissa gör ont som blåmärken och är svällda. Mysigt. Idag dammade vi bort en vinters damm innan vi låste och åkte till stan igen.

vitsippshav är de bästa haven.

Tänker att jag sa blogga, och så går det en vecka utan att jag gjort det. Lite samma som med våren. Tänker att jag ska njuta av våren, och så går det en vecka och plötsligt är det sommar. Sommar? Det är ju fint och så, men jag vill ha mer vår. Faktiskt. Först. Sen sommar. 

jag säger som ungefär halva internet:

Senaste avsnittet av Game of Thrones???!!!???!!!???

Alltså.

hur en flådig jobbresa ser ut i verkligheten.

04.20: Dödar väckarklockan
06.30: Lyfter från Arlanda
09-ish: I varm taxi i rusningstrafik mot kontor
10-ish: Framme på kontor, bosätter sig i konferensrum.
17-ish: Kliver ut från konferensrummet och in i varm taxi, igen.
18.15: Hittar wifi på flygplats!
19-23: Landar på Arlanda, beroende på hur mycket tidsskillnad man upplevt under dagen.
Plus en timme: Hemma. Skitig, trött.

jag överlevde!

Någon sa förra veckan att det inte gick att ha strumpbyxor längre nu, för det skulle se konstigt ut. Jag blev lite storögd eftersom jag vill ha strumpbyxor i ylle året om. Typ. Men så slog värmen till igår och imorse var jag så jävla modig att jag gick i klänning UTAN strumpbyxor till jobbet. Barbent! För jag bryr mig tyvärr rätt mycket när någon eller några säger sånt där. Men nu känner jag mig modig, som sagt. En riktig tuffing.

Imorgon tar jag jeans igen.

tomt i blogghjärnan.

Det finns inte så mycket att skriva om nu. Jag gör ungefär detta: äter godis, jobbar, sover, äter, träffar vänner. Längtar efter sommaren också. Vi ska till Gotland en hel jävla vecka, och stugan ligger precis vid havet. Det känns så lyxigt och jag känner mig så stolt för att vi redan i april ba: nä, men styra upp semester kanske? Och så fixade vi det. Jag är inte bra på att spontana fyra veckors semester. En eller två måste vara lite uppstyrda.

tillfällen då jag också vill gifta mig omedelbums.

Vi var på bröllopsfest i helgen. Själva brudparet hade gift sig för ett bra tag sen, men själva kalaset var alltså först nu. Och helvete ett sånt kalas det var. Strålande väder och saker som: bergstoppar, joddling, rundpingis, solnedgångar to die for, en gammal ladugård som middagslokal (!) och en efterfest som innehöll stroboskopljus och rökmaskin. Ja, ni fattar. Svårslaget liksom. Man kanske ska gifta sig trots allt?

hurra!

Imorgon har jag varit snusfri i tre veckor. Tre! Det är nog bara en nikotinist som kan förstå hur bra jobbat detta är. Det värsta börjar släppa. Jag tänker inte på snus HELA tiden, t ex. Och det är ju bra. Jag tror jag ska köpa mig en ny, snygg väska från Sandqvist som tack till mig själv.

en kär gammal vän.

Som jag saknar snuset. Livet känns hela tiden lite mindre vardagslyxigt. Besvikelsen varje gång jag inser att nä, ingen snus efter frukost. Ingen efter lunch, ingen till kaffet. Ingen när jag måste koncentrera mig som fan för att kreera stordåd på jobbet.

Och det i sig är ju tecken nog på att sluta var en förbannat bra idé. Men det gör inte att det är mindre jobbigt.

detta inlägg har jag skrivit tusen gånger tidigare.

Så är man på landet och frågar sig återigen varför man inte kan kombinera detta med livet i storstan på ett smidigt sätt utan att behöva vara miljardär.

detta kan jag äta tills jag dör.

Cinderallys bönbiffar. Vi åt med klyftpotatis och guacamole till. Okej, jag kommer kanske tröttna om jag äter det varje dag, men det kommer definitivt bli återkommande hemma hos oss. K, som hatar både bönor och tomater utbrast Det här var ju skitgott! Bättre betyg än så är svårt att få.

Nu är jag proppmätt.

nä, men jag är inte beroende.

Igår bestämde jag mig för att sluta snusa. Rakt upp och ner. Så nu har jag inte snusat på cirka 20 timmar. De första 15 timmarna gick okej. Nu är det värre. Herregud så jag vill SLÅ någon eller något.

Jag har slutat förr, jag vet att det är ett helvete. Och ja, det är svårare att sluta snusa än att sluta röka eftersom nikotinberoendet är så mycket större hos en snusare. Alltså: det är synd om mig nu.

Jättesynd.
Arg är jag också. Sa jag det? Och känner mig typ lite full fast jag är spiknykter.

det som inte syns på alla instagram-bilder.

Vi åt frukost på McDonalds två dagar av fyra. Att inte kunna äta bröd i Paris gjorde ont i hjärtat och magen kurrade. Dessutom var så mycket stängt. Och mitt vanliga säkra kort, Starbucks, hade inte ens ägg till frukost, bara bröd bröd och lite frukt. Jag behöver mkt mat. På ett par ställen förklarade jag att jag inte kunde äta vete och därmed inte deras typ av frukost. De tittade på mig som att jag var allvarligt sjuk. Skräck och medlidande i ett. Jag har nog aldrig saknat bröd så mycket som i Paris.

lite hokus pokus kanske kan fixa biffen?

Vet inte riktigt vad som hänt med den här bloggen. Det går sakta utför och jag har tappat orden. Känns det som. Det är trist, tycker jag.

och detta är inte ett reklaminlägg.

Jag älskar verkligen dokumentärer om brott, straff, journalistik kring brott och hur saker och ting kan gå snett ihop med de ämnena. Det är så förbannat intressant och avspeglar så mycket annat i om hur ett samhälle fungerar. Hello klyscha, men det är så. Sådetså. Igår blev jag helt till mig när jag såg att kvällens Dox-dokumentär handlade om "The Central Park Five". Fem unga killar som blir dömda för ett brott de inte begick. Dokumentären ligger tillgänglig i sex dagar till, så det är bara att sätta fart och titta.

Om ni inte har sett Dox-dokumentärer förut så är det kortfattat världens bästa dokumentärer som SVT köper in, oavsett ämne. Har ni inte sett Metallica-dokumentären kan ni fortfarande se den, den var sjukt bra. Och då gillar jag inte ens Metallica.

mitt drömboende.

Några dagar innan vi åkte hit fick jag tips om en bar som också var något slags museum och vintagebutik. När jag såg foton därifrån ropade jag på K och vi beslöt omgående att det skulle bli det första vi besökte i Paris. Det blev åtminstone första dagen. Och jag skiter i hur hipster det ser ut i vissas ögon - jag vill bo där! På riktigt. Sen jag var liten har jag haft en dröm om att bo i en rucklig gammal lokal som nästan ser ut som ett växthus och har växter och gamla prylar överallt. I denna dröm är jag även ungefär lika liten som Tummelisa. Det är alltså stört omöjligt att genomföra i verkligheten, men när jag då klev in på ett ställe som ser ut så på riktigt (förutom att jag inte krympte till Tummelisa) fick jag hjärtsnörp. Jag vill också ha växter som är planterade i golvet. Snälla?

på rull.

Vi bokade en cykeltur runt Paris, med fokus på saker som inte är så turistiga. Nu såg vi ju typ alla turistprylar längs vägen, men gud så roligt det var. Vi cyklade i nästan fyra timmar. !!. Jag hade mössa och vantar och regnjacka. Ganska kallt här. Ändå så himla fint. Jag gillar inte turistgrejer och är generellt rätt nöjd med att cykla ett varv vid Louvrens park och se museet utifrån, Eifeltornet och annat smått och gott på håll. Det är nog. Jag behöver inte gå in, jag behöver inte åka upp i tornet. Lägger hellre tid och energi på att hitta smågator med mängder av små butiker eller restauranger som inte står i turistböckerna. Men hade vi stannat några dagar längre hade jag velat åka till Versailles.

bonjour Paris!

Eller ja, vi har varit här i 36h redan. Älskart. Lite mer än förra gången då det spöregnade och jag hade ingen aning om var jag var.

ett helt kilo per arm!

Var på väg att köpa ny yogamatta, nya träningskläder, nya skor men lät mig begränsas till ett par hantlar. Känner mig så jävla bra bara att ha köpt dem. Märkligt det där. Men min rygg och armar säger nog tack. Kan förfan inte ens göra en armhävning ordentligt.

just nu.

Jag sitter i solen på balkongen och väntar på att min kille ska vakna igen. Han gick upp och gjorde frukost åt mig imorse och somnade sen om. Jag har försökt tvätta våra balkongräcken, de är av glas. Och jätteskitiga. Igår åt jag middag med några av de finaste människorna i mitt liv. Jag har egentligen massa saker att oroa mig över, men av någon anledning gör jag inte det. Det är ovanligt. Oväntat. Samtidigt ungefär som att hitta hem. Är det såhär man ska må när man mår bra? Då vill jag fortsätta göra det. Tack.

paris!

Vi tänkte om efter Kims kommentarer här. Nu ska vi bo på något hotell i Bastille. Hotellet verkar helt galet. Men det spelar mindre roll. Vi ska till Paris! Min kille är oerhört pepp. Och vi åker redan om några veckor, vilket är galet kort tid mellan bokande av resan och avfärd. I alla fall med mina mått mätt. Tar fortfarande emot tips såklart, på saker vi ska göra, äta, se.

lördag, 21.00

Yogar. Måste få bort kliet i kroppen på något sätt. Vandrat runt sur halva dagen. Nu: helt slut och skakig i armarna efter hundraåttio solhälsningar.

kanske inte hjärnans bästa tid.

Kan erkänna att jag är lite negativt inställd till hela läkargrejen efter nu drygt trettio år med diverse åkommor de aldrig hittat felet på. Men jag kommer aldrig över hur stark man måste vara för att orka ta sig an hela läkarkarusellen. Det gäller att svara snabbt som fan på alla frågor, våga och komma ihåg att ställa tusen motfrågor och orka ringa, tjata och tjata lite mer. I helgen utspelade sig den här konversationen när de ville att jag skulle åka hem från akuten:

- Ja alltså, nu har vi ju uteslutit en av de två allvarliga sakerna det kan vara, så det är antagligen inget superakut.
- Men kan vi kanske utesluta den andra också?
- Visst kan vi det, följ med här.

Alltså. Alltså! Att jag var tvungen att be dem kolla? De menar ju inget illa, men jag tänker på alla som är sjuka på riktigt, på allvar, som inte orkar tänka och agera själva i det utsatta läget man ändå är när man besöker en läkare. På så sätt är iofs mitt klippkort hos läkarvården bra, jag börjar lära mig att ställa en miljard frågor.