det är inte alltid så himla kul.

Ganska ofta har jag lite dåligt samvete eller en gnagande känsla av att det har gått för lätt. Att vi inte behövde kämpa alls för att bli gravida, att jag inte mått illa eller kräkts, att jag de senaste månaderna har mått bättre och varit lugnare, gladare och mer tillfreds än på år. Det känns ibland som att jag måste be om ursäkt eller säga förlåt till de som inte har det eller har haft det lika lätt. Men å andra sidan har jag min beskärda del emellanåt också, ofta uttryckt i någon slags ångest eller panikkänsla. Jag tycker inte alls om att jag går upp i vikt (men jag har vett nog att bara följa med, trots att jag vill protestera). Jag känner ofta klaustrofobi i min egen kropp, jag vill bara lägga ifrån mig allt det gravida om så bara för fem minuter. Jag längtar längtar längtar efter ett glas rödvin. Jag får panik när jag vet att det med största sannolikhet är minst tio veckor kvar av den här graviditeten, och jag vet inte om jag står ut. Framförallt inte eftersom alla fnissar och ojar sig över att Tycker du det är jobbigt NU? som att jag vore knäpp och inte fattar att det kommer bli sju resor värre inom kort. Ungefär en gång i veckan bryter jag ihop och gråter gråter gråter och tycker inte alls det här är roligt någonstans och önskar att tiden rusar så att vi blir tre någon gång och det roliga kan börja på riktigt. För även om jag mår bra och är en så kallad lyckligt lottad gravid människa så är det fanimej inte alltid så jävla roligt att vara preggo för det.