snyggast i stan.

Min blogg är snyggast. Det är inte bara jag som tycker det, utan på senaste tiden har en och annan frågat hur man får en lika snygg blogg som jag. Det är enklare än man kan tro. Skaffa dig en kille, eller tjej, som är grafisk formgivare. Min är nämligen det. Därför har han fixat fina gröna blommor som bakgrund, eftersom jag älskar grönt och blommor. Och så gav han mig ett illustrationsporträtt i födelsedagspresent. Slutsumman är en skitsnygg blogg. Väldigt praktiskt. Och snyggt.

äntligen!

Idag började semestern på riktigt. Jag firade med att omedelbart stoppa fingrarna i halsen, dock uteblev den önskade effekten. Fem minuter senare upprepade jag proceduren, fast med önskad effekt. Sen åt jag frukost, tog en sipp av latten och den önskade effekten kom på besök och gjorde sig av med frukosten, utan hjälp av fingrarna. Därefter satt jag på en stol och pekade på vilka saker K skulle packa ner åt mig i strandväskan. Började snyfta när jag ledde cykeln uppför mördarbacken mot stranden eftersom jag inte visste om döden skulle inträffa på grund av illamående eller näringsbrist eller solsting. När vi kom fram till badplatsen förklarade jag kort och koncist för alla inblandade i sällskapet att jag inte tänkte prata så mycket idag. Placerade min kropp försiktigt på handduken jag lagt i skuggan och la ett klädesplagg över huvudet. Försökte att röra på mig så lite som möjligt, men när människorna på P3 började prata om varför langos är så gott på festival var jag tvungen att låta armen stänga av radion. Det tog på krafterna. Fem timmar senare hade jag badat tre gånger, återupptagit pratandet och fått i mig en hel tallrik med souvlaki. Livet som nykterist är kanske inte så tokigt trots allt.

status: skickas inom kort.

semester: 3 arbetsdagar kvar.

lycka i ett brevställ.

Vi hittade 75 euro igår.
I brevstället.
Tillsammans med ett kvitto från h&m i Berlin på 2 euro.
Förjävla roligt!

första gången.

Lyssnade på Robyn som sommarpratare på balkongen samtidigt som jag målade naglarna röda. Det var första gången jag lyssnade på någon sommarpratare, någonsin. Självfallet var det bra, men lika självfallet så blev jag rastlös efter en timme och läste ut Svensk Maffia samtidigt som jag lyssnade klart med ett halvt öra. Men den här helgen har bjudit på fler första-gången-grejer. Jag drack faktiskt rosévin för första gången i fredags. Smakade som saft! Inte undra på att jag hade en gräslig huvudvärk igår. Ungefär i samma veva lyssnade jag lite bättre på Kylie Minogue, och när hennes balladversion av I Believe In You youtubades fick jag rysningar. Videon är inte direkt ful den heller. Kolla när det växlar från svartvitt till färg i kombination med refrängen. Gåshud.

semester: 5 arbetsdagar kvar.

Nästa fredag kommer lönen. Ganska mycket lön eftersom jag får semesterersättning, traktamente och återbetalning av vissa utlägg. Totalt så pass mycket extra att jag skulle kunna ha råd att köpa något fint. Som en egen systemdigitalkamera. Skulle sitta fint eftersom semestern börjar samma dag. Och efter Italien är jag mer än någonsin sugen på att fota tills jag fanimej lär mig att fota bättre än medelmåttan. Men eftersom jag är lite smygtekniknörd vill jag ha bra grejer. Fast jag vet inte om jag ska unna mig det, eftersom jag dessutom har en ganska allvarlig åkomma som består av en mix av beslutsångest och pengaångest i en fin kombination. Det hela yttrar sig som oförmåga att tänka, och hur jag än vrider och vänder på saken så känns det som att jag behöver tänka lite på det här. Sony A200, A300, eller Canon EOS 400D eller kanske 450D? Den sistnämnda vill jag helst ha. Men den är nog dyrast. Jättedyr. Men allra allra helst vill jag ha en laptop. Laptop är jättedyrast. Laptop + kamera = obegripligt dyrt. Men jag behöver båda för att kunna göra det jag vill göra på fritiden - skriva och fota. Eller så stoppar jag undan pengarna på sparkontot och väntar på bättre tider. Det är jag väldigt bra på.

banksy är en fin kille.

I början av veckan rapporterades det att Banksy eventuellt har ett riktigt namn. Det roligaste med det är att det påstådda namnets mamma ”hävdar att hon aldrig ens haft en son”. Hela Banksy-grejen är annars fasligt intressant. Förutom att han gör grymma grejer med skön humor, intelligens och samhällskritik, så har han gått från att pyssla med olaglig graffitti till att även producera riktiga tavlor som säljs som andra konstverk. Under kursen Alternativa medier i slutet av min utbildning höll vi i ett seminarie baserat på Banksy, och jag skrev sedan min hemtenta om samma sak (fick VG såklart – hähä). Den här artikeln inspirerade mig till att leta fram den och läsa. Det ska ju regna i helgen, så det får nog bli helgens uppdrag. Plus att jag måste bläddra lite i hans Wall and Piece igen, som jag som god flickvän gav K i julklapp för något år sedan.

lunchrapport.

Nu har jag ätit samma mat tre gånger den här veckan. Men det gör inget, för det är väldigt gott. Och ganska bra för de som tänker GI. Tror jag.

En halv grillad kyckling.
Keso.
Avocado.
Tomat.

Sketagott. Fast idag blev det utan avocado. Jag är en rookie på avocados, och lyckades få en som var som gummi och därför oätlig. Trodde det räckte med att de skulle vara lite lagom mjuka sådär. Hur fan går det annars att kolla om den är ätbar eller icke?

mitt framtida yrke.

Specialuppdraget gick väldigt bra. Därför fick jag näst intill omedelbart ett nytt specialuppdrag – att undersöka restaurangen som de europeiska människorna ska äta på vid sitt besök. Jag och J tog därför färjan till Fjäderholmarna igår. Solen sken och vi körde om två finlandsfärjor på vägen dit. På restaurang Rökeriet åt vi förrätt, huvudrätt, efterätt med specialutvalda viner och ett par glas bubbel till det. Vi beställde in två olika av varje rätt och bytte tallrik och vinglas när hälften var uppätet. Jag antecknade flitigt hur de olika vinerna passade med de olika rätterna. Vi bedömde vilka rätter som ska vara de europeiska människornas förstaval och vilka som ska vara de alternativa rätterna. Pratade med personalen och blev visade runt i lokalen. När vi tog färjan tillbaka igen hade vi ätit för min och Ks normala månadsbudget på Coop. Jag skulle inte ha några problem med att vara restaurangrecensent. Ju mer jag tänker på det, desto bättre låter det. Äta gott och få skriva om det, och dessutom få betalt för hela kalaset. I dagens samhälle behöver man ju nischa sig för att klara sig bra i arbetslivet. Restaurangrecensent. Det ligger fint på tungan.

hej.

Jag har tråkigt på jobbet.
Har försökt hitta något roligt att skriva blogg om hela dagen, men min hjärna är ganska trist den med.
Hejdå.

vi har det fint.

Okände Johan kommenterar i Torgnysdotters blogg om mig och K:

”Lite avundsjukt konstaterar jag faktiskt att Kentson och Egon verkar ha det fint och står för det. […] Fint är min första tanke när det gäller er faktiskt. (ingen ironi utan faktikt på rikt)”

Man blir ju alldeles glad. Klart att vi tycker att vi har det fint, men det känns ju extra roligt om även för oss helt okända människor har uppfattat det hela. Som grädde på moset får jag dessutom åka hem och pussa på min fina kille om en liten stund. Typ om tjugo minuter.

semester: 8,5 arbetsdagar kvar.

Kl 03.11 natten mot söndag fick jag för mig att dokumentera halva min hjärna och vår köksklocka. Då fanns det en väldigt bra anledning. Den försvann dock så fort jag tagit kortet. Såhär i efterhand var det nog ganska bra ändå, oavsett ursprungstanken, eftersom det ger en slags tidsindikation som vi annars inte haft. En stillsam kväll på balkongen med sol, vin och L&F lyckades nämligen spåra ur en aning. När fotot togs var fyra flaskor vin, 1/3 bag in box, en flaska champagne, en halv flaska kaluha och en skvätt whiskey till pojkarna uppdrucka. Fyra personer. Jag och K hade dessutom grundat med att spela tennis och dricka vin mitt på blanka dagen. Inte undra på att vardagsrumsgolvet förvandlades till dansgolv med moves som aldrig förr skådats. Det var skitroligt. L lyckades fylleblogga mitt i alltihopa också. När gästerna väl gått hem fick jag ropa in min kille, eftersom han stod på parkeringen i kalsonger och försökte locka till sig grannarnas katt. I söndags vaknade jag kl 12.15 och trodde jag mådde primaballerina. Det visade sig att jag fortfarande var full. Sommar är fanimej livsfarligt.

den perfekta underhållningen.

Leffe har börjat blogga! Mina åsikter om honom har svängt ett par gånger under åren, men just nu känns han som en fin kille som man måste gilla. Eller åtminstone lyssna på vad han har att säga. Läste ut hans En annan tid, ett annat liv förra veckan och den var ännu bättre än Linda-boken. En dag ska jag skriva ett utförligare inlägg om det här. Leffe vs Stieg Larsson. Typ. Under tiden får ni hålla till godo med hans blogg, för den (inte minst kommentarerna) är än så länge fantastiskt underhållande. Och när han beskriver sin nästa bok får jag ju pirr i magen av förväntan.

"…Just nu att få färdig en bok om grova våldsbrott och den s k seriemördaren Thomas Quick. Ingen roman, en ren faktabok, och ett växande praktiskt bekymmer sedan ett antal år tillbaka. Jag skall f ö återkomma till Quick. Numera är jag klar över vem han egentligen är (dömd för åtta mord, oskyldig till samtliga, ett tragiskt människoöde och ett närmast klassiskt fall av morbid mytomani) men det som ännu återstår är granskningen av den rättsapparat till vilken han lyckades sälja sina fantasier."

jag ignorerar heltäckningsmattan.

London. Jag har ju inte skrivit ett ord om London! Sist var året 96 och jag var fjorton. Det var lite annorlunda nu. Hjärnan blev likamed urkramad disktrasa efter fem dagars utbildning tillsammans med middagar och bitvis mer öl än vatten. En kväll var vi på Dans Le Noir? där allt är svartare än svartast och servitörerna blinda och du måste äta med händerna eftersom det du stoppar i munnen inte är en gaffel full med mat utan en kniv med ett riskorn. Jag höll krampaktigt i mitt vinglas och försökte att inte tänka på CSI-avsnittet där någon blir mördad just på en sådan restaurang. Det var konstigt nog ändå väldigt lugnande att sitta där, och Can you pass the salt, please? har aldrig varit ett roligare skämt. På flyget hem lärde jag mig spela backgammon och svenskan bredvid oss krossade vår illusion om att restaurangen i mörker var något väldigt exklusivt och utländskt. Det finns tydligen någon variant av det någonstans i Stockholm också. Men där pratar de antagligen svenska. Jag gillar ju det brittiska. Språket. Taxibilarna. Public Service. Pubarna. Bussarna. Människorna.

varje dag utom helg.

06.15 Väckarklockan skräller.
06.20 Mobilens alarm slås på.
06.29 Mobilens alarm slås på. Igen.
06.33 Hasar mig ut i badrummet. Tvättar ansiktet, gosar in mig i en stor munkjacka och mjuka byxor.
06.50 Plockar ut havregrynsgröten ur micron (jag vet att den blir godare i kastrull), häller upp en kopp té, läser svenska dagbladet. Äter.
07.10 Byter kläder. Sminkar mig.
07.30 Pussar K på munnen samtidigt som jag sätter på mig strumporna, knyter skorna fortfortfort och säger ”nu har jag bråttom” och slänger igen dörren.
07.40 Framme vid tunnelbanestationen precis samtidigt som den rullar in på perrongen.
08.03 Kliver av tunnelbanan.
08.05 Säger Godmorgon till mina kollegor på kontoret och hämtar kaffe.


Ibland spexar jag till det och snoozar en eller ett par gånger till. Ibland sätter jag på mig de kläder jag tänkt ha på mig på dagen direkt. Ibland kör jag igång diskmaskinen. Men roligare än så blir det knappast. Till och med en trygghetsnarkoman som jag börjar bli uttråkad. Jag behöver semester. Framförallt eftersom jag började skriva det här inlägget typ 08.30 imorse och inte hunnit färdigt förrän nu, 15.50.

Semester: 12 arbetsdagar kvar.

vila lite bara?

Sist vår vd gav mig ett specialuppdrag fick jag etthundra hemlösa resväskor på halsen i ungefär tre månader. I början var jag panikslagen. Sista månaden var jag avslagen. Nu har jag fått ett nytt uppdrag: att göra en inbjudan till europeiska människor som ska komma på besök. Det är inte lika panikslaget, än så länge. Mest ganska roligt faktiskt. Till exempel: när jag googlade lite bilder på knugen hittade jag det här fotot. Har han någonsin varit så avslappnad? Han klär inte i avslappnat.

göran göran göran!

Den här reklamen gör ju vem som helst lycklig. Jag kissar nästan på mig.

dags att ta en dusch.

Igår utnyttjade jag mitt andra presentkort och blev sminkad av någon som faktiskt kan. Det kändes bra att vara extra snygg när jag träffade sju eller åtta som jag aldrig sett förr. En hade jag träffat innan. Ett par har jag läst länge. Några har jag nyligen börjat läsa mer regelbundet. Någon kikar jag hos då och då, och en blev en helt ny bekantskap. Det kändes som miljoner av ny inspiration tillsammans med prestationsångest om att min jävla blogg är skittråkig i jämförelse med alla andra. Saknaden av tid att skriva blev mer påtaglig än någonsin när alla andra som skriver så mycket bra så ofta blev samlade i en enda liten etta på femte våningen. Saknade att jag aldrig rökt, eller inte ens känner sug efter en festcigg längre. För balkongen var egentligen ett tak och tillsammans med utsikten över takåsarna var det som i ett tidskriftsreportage. Jag lyssnade och pratade osammanhängande och var fascinerad av att alla var så coola, smarta, häftiga, roliga och inte som jag. Åkte hem först. Tänkte på morgondagen. Var klok och vuxen och tråkig. Men idag kunde jag låtsas som att bakfyllan inte fanns när världens finaste unge kom på besök. Han kräktes ner sig själv, sin pappa och mig. Tjugo gånger, ungefär. Precis lämpligt dagen efter jellyshots, öl och öl och öl och öl och ett par rejäla groggar. Nu dunkar pannan. Jag luktar härsken bröstmjölk och undrar varför jag har den här bloggen. Varför jag skrivit någonstans på nätet i snart tio år. För det finns inget mål, och det skulle vara så mycket enklare om jag hade ett mål. Att bli publicerad. Att få en sjukt välbesökt blogg. Att skriva hittepå. Men jag har inget mål. Det känns så inåthelvete frustrerande emellanåt. Jag vill ha en egen laptop, ett eget skrivhörn, ett mål att nå, tid att skriva. Mod att skriva mer utan att oroa mig för hur den som känner mig och läser uppfattar det och i förlängningen mig. Eller den som inte känner mig. För just nu är det här inte speciellt spännande. Men jag kommer ändå aldrig kunna sluta. Ni får hålla ut och hoppas på bättre tider.

balkong = kärlek.

Bra saker med gigantisk balkong:
- Frukost i solen
- Lunch i solen
- Kvällsmat i solen
- Grilla på elgrillen
- Jordgubbar och tomater
- Ligga i solstol och läsa, oavsett tidpunkt på dygnet (kanske inte nattetid dock)
- Sitta i bikini och skriva blogg i solen.
- och så vidare, etcetera i all evighet.

Dåliga saker med gigantisk balkong:
- Svårt att ta sig utanför dörren till lägenheten. Man blir fast här.

Men vad gör det egentligen?

men alltså,

har alla semester eller?
VISA LIVSTECKEN!
Man blir ju deprimerad. En timme och femton minuter kvar tills jag åker hem till min kille. Han har eget företag och har därför varit på en av våra tre närliggande badplatser idag. Kul för honom. Själv har jag varit bakfull, varit försenad in i ett telefonmöte med en fransman som inte har något mellanslag mellan orden när han pratar, mailat, korrat annonser, suttit i en park och ätit lunch, köpt godis, fått sockerchock och letat efter inspiration till att jobba.
En timme och tio minuter kvar.

en helt vanlig dag.

Vädret är fantastiskt. Tyvärr påverkar det ju inte det faktum att jag befinner mig på ett kontor där acn fungerar alldeles för bra och kofta är ett måste. Min utsikt är oavsett solsken ett tråkigt konferensrum. Såhär kommer det att vara i tre veckor till. Tre veckor! Dessutom är jag bakfull. Det går förhoppningsvis över redan imorgon, men på kvällen planerar jag att avbryta nykterheten återigen. Festligheterna avlöser varandra. Sol brukar ha den effekten. Trevligt i vanliga fall, men sommarvädret skiter ju i att jag jobbar. As. Nu måste jag hämta kaffe.

ögongodis.

Emellanåt är vi jävligt tröga. Som när det handlar om att rama in våra älskade affischer. Vi sliter fram dem i fyllan och villan för varenda besökare och visar och tycker att alla ska älska dem. De flesta älskar dem. Nu är de bortresta hos farbror Inramare. Dyrt blir det. Men vansinnigt snyggt. Vi får tillbaka dem om ett par veckor. Då ska vi bara våga borra hål i väggarna också. Det är skitläskigt med borr. Vi har nämligen väldigt jobbiga väggar. Antingen är det gipsväggar så tunna att vi lätt skulle kunna slå näven genom väggen, om vi känner för en mer luftig planlösning. Eller så är det betong from Hell. Så förbannat hård att b-krokarna går sönder när vi försöker spika upp dem. Borr är alltså det enda alternativet, oavsett vägg. Och borr är, som sagt, skitläskigt. Vi anser oss gärna ganska händiga, både jag och K, men det har ju inget med rädsla att göra. Så om det är någon som borrar med glädje och dessutom är duktig på det (kvalitet över kvantitet är önskvärt) kan vi behöva hjälp om ett par veckor. Vi bjuckar på lite BiB-vin på balkongen när det hela är överstökat. Vi har kvällsol. Och snygga affischer. Vad sägs?

ljudbokspremiär.

Köpstoppet gäller även böcker. Räknade de olästa jag har hemma och kom fram till trettiofem-fyrtio på en höft. Plus en hel del ljudböcker. Lyssnade färdigt på min första ljudbok någonsin häromdagen, vilket även innebar att jag "läst" ut min första Leif GW Persson-bok (Linda - som i Lindamordet). Boken var bra. Det är antagligen ett måste att man gillar hur karln uttrycker sig när han pratar i vanliga fall för att gilla den, men om man gör det är det hysteriskt roligt emellanåt. Och realistiskt. Jag vet inte om boken känns lång för att det tar sjuhundrafyrtiotvå gånger längre till att få en bok uppläst för sig än att läsa den själv, eller om det är för att den faktiskt är väldigt lång. I vilket fall som helst så gillar jag det ändå tillslut, för det är en del av att det känns realistiskt. Saker och ting tar tid. Och jag gillar att han slänger in lite annat i det hela. Mediernas rapportering och den stereotypa bilden om sexualbrottslingen och offret. Har redan börjat läsa en annan Leffe-bok, En annan tid, ett annat liv. Fast på riktigt, med tryckta ord i en bok. För även om ljudböcker verkar vara fantastiskt bra vid t ex längre resor, som insomningshjälp och avslappning på väg till och från jobbet, så finns det även vissa praktiska problem. Som att jag inte vågat använda min ipod till något annat än ljudboken de senaste veckorna eftersom risken att glömma bort på vilket avsnitt man är på verkar enormt stor. Och nu behöver jag musik.