den långa versionen.

Stockholm visade sig från sin kallaste och konstigaste sida när vi skulle visa Göteborgarna stan i lördags. Jag fick lite Children of Men-vibbar och K fotade för att det var ju trots allt snyggt. Vi var bakfulla och besvikna på Hard Rock Cafés så kallade hamburgertallrikar. Jag som inte ens är någon såsmänniska tyckte det hela var torrt. De stora starka karlarna tyckte det var för lite mat. Den enda behållningen var väl möjligtvis att servitören var lik Eddie Murphy. Han fick dock inte en spänn i dricks och lärde sig förhoppningsvis läxan att bakfulla människor ska man inte servera för torr eller för lite mat till. På fredagen hade ölandet börjat precis så tidigt som aw-ölande ska en lönefredag. Jag har inte ens gjort ett försök att räkna hur många öl som forsade genom min kropp. Det var iaf tillräckligt många för att jag skulle tycka det var en bra idé att försöka äta från de andras fyllemat enbart med hjälp av en kniv. I samma veva åt K så mycket av ovan nämnda fyllemat att hans skjortknapp gick upp. Min karl kan han.

Vi promenerade bort det mesta av bakfyllan och hamburgaren genom att traska Östermalm-Vasastan-Norrmalm-Gamla Stan-Djurgården-Östermalm. Inklusive matstopp, fikastopp, våffelstopp, shoppingstopp och att Djurgårdsfärjan ångrade sig tre sekunder innan den skulle lägga till så tog det fem timmar. Eftersom jag dumt nog hade åtagit mig att ha jour på jobbet ett par timmar så fick jag skippa det här med att vila sig eller ta något stärkande innan nya bravader tog vid. Det blev taxi till Cirkus där korvkillen utanför blev min och min mages räddning. Vi hann precis in tills Bell X1 spelade My First Born For A Song. Damien var fin. Jag tycker om när det är annorlunda, när det jammar loss och blir konstigt bra och när det faktiskt inte är för mycket av det konstiga eller jammandet. Vet att alla de andra inte delade min åsikt, men jag gillade det. Mycket. Kanske för att de toner som jag gråtit mest till i mitt liv äntligen fick en finare betydelse än som ackompanjemang det apatiska tillståndet på golvet i mörker. Det luktade rökelse också. Mycket. Var Lisa Hannigan var låter jag andra spekulera om, men hon fattades. Jag har sällan sett en så mörbultad skara efteråt. Bakfyllan, allt gående och stående blev en mycket dålig kombination. Vi var trötta. Vi skulle gå hem efter endast en öl. Efter många fler öl än en på Cirkus där även herrn i huset (Damien Rice) gled omkring och var väldigt liten och förbandet befann sig kom vi hem. Då knäcktes istället Bacardiflaskan. Jag skulle fota min fina K med fina J eftersom de köpt t-shirts med samma tryck. Bacardin och mörkret gjorde det hela till en perfekt bloggbild eftersom jag omedvetet lyckades kapa deras huvuden. Men det är väl precis så man ska göra när det ska visas kläder i bloggar? När groggvirket var slut och bacardiflaskan nästan tom fick Göteborgarna för sig att hälsa på min granne som också verkade ha efterfest. De blev nog lika rädda för varandra allihop, eftersom de kom tillbaka ganska kvickt, utan cola. Vi löste det hela med att dricka White Russian i sängen precis innan vi skulle somna. Det var ju smart.

Hur de andra i sällskapet överhuvudtaget klarade av att ta sig upp klockan 7 (uppskattningsvis max två timmar efter att sista slurken dracks) dagen efter är för mig en gåta. Jag och K rullade motvilligt ur sängen vid 13. Andrew Bird på Kägelbanan på kvällen kändes väldigt passande. Det verkade vara en konsert dit många gick ensamma. Tanten som satt i palmen i väntan på att kalaset skulle börja var därför kanske inte så konstigt som det först verkade. Trots att herr Fågel och trummisen inte var helt glada då flygbolaget slarvat bort både deras utrustning och kläder var det fint. Jag blundade till största delen av tiden och flöt ut till en klump i Ks knä. Har redan sagt det, men säger det igen. Det var fint. Hela helgen var fantastiskt fin.

dagens i-landsproblem.

Jag skickade ett viktigt mail till mig själv för ungefär en timme sen. Det har ännu inte kommit fram. Det är ganska viktigt att det kommer fram. Hrm.

bortförklaringar.

Jag är inte det minsta motiverad att skriva hemtenta. Den ska vara inne på fredag och nyss försökte jag fundera över vad som praktiskt skulle hända om jag inte lämnade in den. Aldrig tänkt så förut, aldrig försökt att göra skräcktankarna verkliga. Inte handlar det heller om att tentan är svår, det är bara att jag inte har någon lust. Men det lär inte hända den här gången heller, att jag inte lämnar in den eller misslyckas. Tyvärr så lär ju ölen ikväll och seminariet mitt jobb anordnar imorgon få stryka på foten, men jag menar som vanligt att jag får skylla mig själv.

Företaget jag är anställd på (att vara konsult är inte flådigt) verkar ha glömt att ge mig extra betalt för de timmar jag haft jour. Försökte vara snäll i mitt mail, men en viss syrlig underton kom säkert fram. Det andra jobbet som nästan bränt sina broar genom att inte ge mig lön i tid på två månader har skickat ut ett utbetalningskort på en konstig summa. Vad är det för pengar? Ska jag låtsas som ingenting och plocka ut pengarna? Kan de kräva tillbaka pengarna om det visar sig att de gjort fel?

Under morgonen har jag även sagt upp mitt bredband, tv och telefoni. Idag är det nämligen en månad tills vi flyttar. Exakt. Sjukt spännande för en som egentligen aldrig flyttat rent praktiskt förut. När jag tog min väska och drog till Stockholm för sex år sen så var det bokstavligt talat bara en väska. Nu är det flyttkartonger och abonnemang och el och hej och hå! Det här med el verkar vara riktigt krångligt. Det är tydligen skillnad på elnätsleverantör och elleverantör. Sånt här är ju mycket mer spännande att försöka förstå och läsa på om olika leverantörer än att skriva om alternativa offentligheter och kulturellt motstånd. Nä, egentligen inte. Bara bortförklaringar. Förhoppningsvis återkommer jag med Damien Rice & co inom den närmsta framtiden.

det är en order.

Eftersom helgen som kommer gå till historien som en av 2007 års bästa fortfarande pågår så har jag verkligen inte tid att blogga. Verkligen inte! Men i väntan på att få höra allt roligt och få veta snaskiga fyllehistorier, hur kort Damien Rice är i verkligheten och vem fan Andrew Bird egentligen är så får ni lyssna och titta på det här. Eller, inte får. Ni måste! Förbandet till Damien hette Bell X1 och var riktigt jävla bra. Lyssnatittanjut på låten med det fina namnet My First Born For A Song och gunga med tills jag återkommer.

bolli bolli!

Kenny Starfighter vara bland det bästa som någonsin visats på svensk television! Jag är väldigt duktig på att härma datorns röst i frasen Mähälium, VARNING! Mähälium! K är ytterst lik Kenny när han utbrister Saru? Ytterligare ett argument till varför vi är världens bästa par kan konstateras.

det finns alltid nya mål att nå.

Planerar mitt liv i detalj. Det måste bli så för att allt ska fungera. Struktur upprepar jag, då fungerar det! I vanliga fall är schemat fullt. Nu är det fullt gånger tre. Mäklare, rörmokare, balkongbyggare, pappa, flyttkartonger, jobb, uppsats-pm, mamma, hemtenta och bästaste vännerna som alla kommer på besök samtidigt. Plus allt annat. Jag älskar det. Såhär vill jag leva. Det är det som är problemet. Inte heller underlättar det att bussen till fastlandet innehåller tjugo yngre tonåringar. Blir rädd.

Köper macka och latte på ena stället för att ta med det till det andra. Det andra stället har skönare soffor. De har soffor. Håller handen för loggan på muggen för att inte avslöja att vi egentligen inte borde sitta där. Spanar mot tjejerna bakom kassan för att klura ut om de upptäckt oss. Den rebelliska nivån i mitt liv når sin topp för dagen. Vi bläddrar i nya People Sthlm och är cyniska över att alla som är med har nyss fyllt tjugo och är formgivare, fotograf, musiker, producent, projektledare på samma gång och har dessutom varit det i tio år eller så. Alla ser ut som stadsdelen Sofo. Glöm inte att den nya favoritstaden är Tokyo. New York är väl ute, antar jag.

Har inga problem att ge konstruktiv kritik. Det är roligt. Givande. Men när de som mottar kritiken använder sköld och oförstående blickar som svar blir jag irriterad. Fel, uppgiven. Jag vill skaka om och skrika rakt in i deras öron. Men jag pillar på pennan och tittar i pappret. VG på tentan. Grattis jag! Behöver känna mig duktig. För trots att jag vet att jag är förbannat bra så vet jag det inte. Blir glad som ett litet barn och tänker genast ut hur jag ska berätta för hela världen. K svarar inte i telefon och jag kan inte skrika ut det på tunnelbanan. Svara då! Jag är duktig.

Brev om att vi får flytta in tidigare. Mäklare på besök. En disträ pappa, en pratglad mamma och en slutkörd och hungrig dotter i samma lägenhet fungerar inte. Kycklingwoken lindrar den värsta irritationen. Bror medverkar i familjesammankomsten via msn. Han påpekar att jag borde göra det riktiga testet som visar om man är smart nog för att vara med i smartklubben. K kommer förbi och hämtar saker och pussar mig och jag längtar varje minut tills vi aldrig mer behöver bo på olika ställen. Jobbet undrar om jag kan täcka upp för den som ska vara ledig både torsdag och fredag. Jodå. Allt går. Kanske kommer rörmokaren redan sju imorgon. Mäklare nummer två kommer tio. Åka till skolan elva. Får nya hemtentan innan klockan två och den som det står VG på är redan gammal och ointressant. Nu är det nya mål som gäller. Jag borde sova, men axlarna är vid öronen och vila ordentligt får jag nog göra först om en och en halv vecka igen. Det är synd att jag inte klarar av att leva såhär, egentligen. Vi får hoppas på det bästa.

det hänger på ljuset.

Sally Mann på Kulturhuset är gratis. Det finns alltså ingen anledning att inte gå dit. K köpte hennes Deep South för dyra pengar, men eftersom jag också ville ha den så är det mer än okej. Lilla Kudden tyckte däremot att Jesper Walderstens utställning var roligare. Fast det har nog mest att göra med att ljuset var mer intressant där. Ljus, speciellt självlysande grejer, verkar vara mycket spännande om man är fyra månader gammal. Tvingade K att byta chokladkakan till en större på fiket, inte för att jag var sugen på en större utan på grund av min besatthet i att få ut så mycket som möjligt för pengarna jag gör av med. Det är en hårfin gräns mellan att vara ekonomisk och snål. Promenerade längs Strandvägen i blåsten och vinkade av det sovande barnet inklusive föräldrar och sa att nästa gång tar vi Hallwylska. Söndagar är bra dagar.

sluta fråga.

När det är mycket som händer och stressnivån konstant är hög har jag ännu lättare än vanligt att vara cynisk och elak. Men jag har verkligen börjat irritera mig på blogginlägg som avslutas med frågor som läsaren ska svara på. Självklart inte specifika frågor som på något sätt syftar på att få åsikter, synpunkter, en diskussion eller liknande. Men de där allmänna, generella frågorna. Vad önskar du dig i julklapp? Vad ska ni göra i helgen? Vad är du rädd för? Jag tvivlar på att bloggförfattaren faktiskt är så hemskt intresserad av att veta vad tjugo personer ska göra på söndag. Istället får jag intrycket av att det används som en säkerhetsfråga för att garanterat få många kommentarer på sitt inlägg. Sluta med det, snälla. Nu hoppas jag att K kommer hit snart med pastasallader så vi kan korka upp fredagsvinet. Jag behöver lite vin.

the office vs melodifestivalen.

Såhär i melodifestivaltider kommer jag ofta att tänka på David Brent och hans finfina cover If you don’t know me by know. Känns passande, på något sätt. Igår fick jag dessutom reda på att en i vår klass, som dock hoppade av efter bara ett år eller så, var med i årets omgång. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, men nu har jag iaf lyckats skriva ett inlägg med melodifestivalen som innehåll. Bryr mig ju egentligen inte om skiten. Men jag älskar The Office.

hjälp!

Det är inte helt svårt att få paranoida tankar när en av de första besökarna på bloggen efter förra inlägget har en hostadress som slutar på gov.uk.

jag gillar ju det här med medier och brott.

Banksy gör fina grejer. Idag kommer han, eller främst det han gör, få figurera exempel när vi håller i seminariet om kulturellt motstånd. Sen ska vi färdigställa pm:et till uppsatsen. Det känns väldigt lätt att glorifiera uppsatsskrivandet när det inte har börjat ännu. Gjorde samma sak förra gången och då slutade det hela med att min käke låste sig på grund av all stress och jag fick leva på varma koppen tills vi hade lämnat in skiten. Ska försöka att inte göra om samma misstag. Då skrev vi ju om hur gärningsmän framställs i tv-nyheter, vilket bland annat togs upp i gårdagens Uppdrag Granskning. Hoppas att alla såg inslaget och om ni inte gjorde det så går det ju alltid att kika på det på nätet. Läste tidigare i år, minns dock inte var, om en kriminolog som uttalade sig om var vi oftast tror att brott begås samt varför. Hon menade att de flesta anser att brott begås där man själv inte befinner sig. Lantisarna tror att flest brott begås i storstäderna, stadsborna att det är i småstäderna, de på ena sidan stan tror att det är på andra sidan stan, de i lägenhet att det begås flest brott i villaområden, de i villaområden att det är i lägenhetsområdena och så vidare. Anledningen till detta ska enligt kriminologen bero på mediernas överdrivna rapportering och dramatisering av brott, men eftersom det sällan händer att man själv bevittnar ett brott så måste det alltså begås där man inte själv är. Mediernas makt över våra åsikter och uppfattningar är enorm, och det är sanslöst spännande och intressant. Hihi.

jag har ju namnsdag idag!

precis som vanligt.

Egentligen var det onödigt att förbereda ipoden inför landet eftersom tystnaden där alltid är vackrare än musik. Katten var lika tjock, söt och rädd som vanligt. Min högsta önskan har alltid varit att ha en katt eller en hund och mamma säger alltid Du vet att du inte kan ha det och jag blir arg eftersom drömmar måste få ha ett uns av verklighetshopp i sig. Vi pratade ufo, konspirationsteorier och livets mening så sent in på natten att jag drömde om konstiga män som jagade mig. Eller så var det för att vi börjat se Heroes. För första gången på evigheter har jag läst varenda sida av de ungefär tvåhundra som ska vara lästa. Pappas blivande födelsedag firades i förskott med bokbyten, fin mat, vin vin vin och långa diskussioner om skolan, konstnären, författaren och ämnen som försvann i vinet. Frisören sa att under alla år hon klippt mig, som borde vara drygt tio år nu, har jag aldrig varit så snygg som nu. Så var jag så lik hon på tv4 med gula håret, fast utan gult hår, som verkade vara en hemsk människa och det tyckte de invinkade bekantingarna till frisören också. Att jag var lik, det hemska kommenterades inte. Bilen gick som smort för att vara en volvo 240 kombi från 89, i alla fall när vi bankat igång hastighetsmätaren. Vi köpte lågprisstrumpor och introducerade delar av Ks familj för min familj. Melodifestivalen ignorerades. Idag var all världens kids med utgående sportlov på samma tåg. Fått instruktioner om att lägenheten jag flyttar ifrån om en och en halv månad får balkong om en månad. Hämtat ut säsongsbiljetterna till fotbollen och fått en urtjusig halsduk som tack för att jag var en av de 3000 första som förnyade. Promenerat från Stadion till Odenplan med en bakfull Blondie och jag känner mig nästan som hemma här på Ks kontor. Lugn. Imorgon börjar veckan där näst intill varenda minut är uppbokad.

flicka i krig tidig morgon.

Vilken musik det är som snurrar i ipoden beror ju på en mängd olika faktorer. Men något som nästan uteslutande fungerar som förstalåt tidiga mornar på väg till jobbet är Josh Ritters Girl In The War. Det slår liksom aldrig fel. Fast just nu är det ju inte tidig morgon, så jag lyssnar in mig på Airs nya album och ska bestämma vad som ska läggas till och vad som ska tas bort från ipoden innan den följer med till landet imorgon. Att musik är fina och viktiga grejer kan påpekas om och om igen.

återvinning.

Skriver du något? undrade han precis som sist vi sprang på varandra.
I huvudet svarade jag och log. Träffar på och ser de gamla Kreativt Skrivande-människorna överallt. Idag såg jag fem på skolan och så en på Wayne’s. De på skolan undvek jag. Ibland vill jag inte hälsa eller låtsas se dem, de jag inte kände bäst. Är dålig på såna situationer och jag vill undvika frågorna om jag någonsin kommer gå b-kursen och vill inte bli påmind om hur lite planerna som fanns för bara två månader sen har förverkligats. Kanske borde jag istället ta tillvara på det som redan är, och nyttja det istället för att tänka nyproduktion. Det kanske minskar ångesten, det kanske minskar skrivkrampen och ökar skrivglädjen, det kanske gör att jag vill säga hej till dem igen? För att tvinga mig själv till att formulera kreativa ord utifrån givna ramar fungerar inte riktigt just nu. Hur skulle det gå till? Jag har fullt upp med att jobba nästan halvtid och plugga heltid och försöka strukturera upp blivande c-uppsats med T på Wayne’s med alla andra studenter och lattemammor runt öronen. Vår uppsats kommer bli fin och bra, det känner jag på mig. Irritationen över att jag aldrig hinner ens hälften av det jag vill och att vår lärare beställt för få kompendier har lagt sig för en stund, trots allt. Jag hittade Tom Wolfes The New Journalism när jag suktade över mediehyllorna i biblioteket och blev glad. Det känns bra att ha den hemma, även om jag inte har en aning om när tiden ska finnas till att läsa den. Våren säger Tjena och jag skiter i om den försvinner ett tag igen, för det här räcker i alla fall för en liten stund. Imorgon ska jag försöka ta tillvara på det som redan är. Men nu är det snart styrelsemöte. Irritationen lär återvända.

äntligen!

De senaste veckornas influensa, envisa hostande, hemtenta och dubblerad arbetsbörda på jobbet har gjort att jag knappt sett en kotte förutom vid ett par turer till kontoret, skolan och vernissaget förra helgen. Har helt enkelt inte orkat, haft möjlighet eller tid. Men nu jävlar, nu återvänder livet! Om mindre än en timme ger jag upp jobbandet (ibland bara älskar jag att jag kan komma och gå precis hur jag vill och som det passar mig) och invigning står på tur. Ska försöka att inte bli bakfull imorgon då blivande födelsedagsbarn ska firas med middag och säkert en och annan drink eller öl eller både och. Känns fantastiskt! Jag ska träffa folk! Mänsklig kontakt!

så leker vi lite modeblogg.

Var helt övertygad om att jag hade minst ett hål i tänderna, antagligen tre eller sju. När tandläkaren igår frågade mig hur tänderna känts sen sist sa jag därför så. Att jag nog har hål och antagligen är det precis där de lagade förra gången så den lagningen kanske har ramlat bort. Jag försökte säga det snällt, men min förberedda ilska över att deras tusenkronorslagningar inte kan sitta mer än ett år lyste nog igenom. Tandläkaren lät lite bekymrad och kikade mig i munnen. Hade inte bara förväxlat sida och trodde att förra gångens lagning satt på höger sida istället för vänster, jag hade dessutom inga hål! Åtta minuter senare och fyra hundra kronor fattigare skuttade jag ut, väldigt väldigt lycklig.

Det var igår det. Tanken var redan från början att jag skulle shoppa idag, men pengamängden som jag skulle sätta sprätt på var självklart beroende av hur många tusenlappar tandläkaren tänkte ta. Nu när han inte ens tog en halv kändes det som att någon gav mig massor med pengar. Jag och K har haft en extremt effektiv shoppingmorgon där han kommer vara tjusigast i stan med sin nya skjorta och jag kommer vara näst tjusigast med mina nya svarta jeans från Gul & Blå, vita basiclinne från h&m och vårgröna tröja från MQ. Den är mycket mer ljusgrön än på bilden eftersom min mobilkamera är rätt kass. Den är dessutom slut i nästan varje butik i hela stan, så jag ska kanske inte känna mig så speciellt unik. Men ganska tjusig.