tisdag, mars 20, 2007

det finns alltid nya mål att nå.

Planerar mitt liv i detalj. Det måste bli så för att allt ska fungera. Struktur upprepar jag, då fungerar det! I vanliga fall är schemat fullt. Nu är det fullt gånger tre. Mäklare, rörmokare, balkongbyggare, pappa, flyttkartonger, jobb, uppsats-pm, mamma, hemtenta och bästaste vännerna som alla kommer på besök samtidigt. Plus allt annat. Jag älskar det. Såhär vill jag leva. Det är det som är problemet. Inte heller underlättar det att bussen till fastlandet innehåller tjugo yngre tonåringar. Blir rädd.

Köper macka och latte på ena stället för att ta med det till det andra. Det andra stället har skönare soffor. De har soffor. Håller handen för loggan på muggen för att inte avslöja att vi egentligen inte borde sitta där. Spanar mot tjejerna bakom kassan för att klura ut om de upptäckt oss. Den rebelliska nivån i mitt liv når sin topp för dagen. Vi bläddrar i nya People Sthlm och är cyniska över att alla som är med har nyss fyllt tjugo och är formgivare, fotograf, musiker, producent, projektledare på samma gång och har dessutom varit det i tio år eller så. Alla ser ut som stadsdelen Sofo. Glöm inte att den nya favoritstaden är Tokyo. New York är väl ute, antar jag.

Har inga problem att ge konstruktiv kritik. Det är roligt. Givande. Men när de som mottar kritiken använder sköld och oförstående blickar som svar blir jag irriterad. Fel, uppgiven. Jag vill skaka om och skrika rakt in i deras öron. Men jag pillar på pennan och tittar i pappret. VG på tentan. Grattis jag! Behöver känna mig duktig. För trots att jag vet att jag är förbannat bra så vet jag det inte. Blir glad som ett litet barn och tänker genast ut hur jag ska berätta för hela världen. K svarar inte i telefon och jag kan inte skrika ut det på tunnelbanan. Svara då! Jag är duktig.


Brev om att vi får flytta in tidigare. Mäklare på besök. En disträ pappa, en pratglad mamma och en slutkörd och hungrig dotter i samma lägenhet fungerar inte. Kycklingwoken lindrar den värsta irritationen. Bror medverkar i familjesammankomsten via msn. Han påpekar att jag borde göra det riktiga testet som visar om man är smart nog för att vara med i smartklubben. K kommer förbi och hämtar saker och pussar mig och jag längtar varje minut tills vi aldrig mer behöver bo på olika ställen. Jobbet undrar om jag kan täcka upp för den som ska vara ledig både torsdag och fredag. Jodå. Allt går. Kanske kommer rörmokaren redan sju imorgon. Mäklare nummer två kommer tio. Åka till skolan elva. Får nya hemtentan innan klockan två och den som det står VG på är redan gammal och ointressant. Nu är det nya mål som gäller. Jag borde sova, men axlarna är vid öronen och vila ordentligt får jag nog göra först om en och en halv vecka igen. Det är synd att jag inte klarar av att leva såhär, egentligen. Vi får hoppas på det bästa.

10 kommentarer:

Kenneth Grönwall sa...

Stackars älsk men förbannat bra skrivet, jag blev helt matt. Vill bara lägga mig och vila nu :)

Helena sa...

Raring, släpp lite på prestationsångesten. Glöm inte att andas. Du är bra och världen ser det.

jonny sa...

alternativen ær ju tjack elelr att lugna sig. eller kanske mitt e mellan. ja vet inte. va pluggar du ?

egoistiska egon sa...

k: puss!

helena: jag ser det inte som prestationsångest. jag tycker om att prestera! och det är väl snarare DET som är problemet, och kärnan i bla mina stressproblem. det är svårt att tvinga sig att sluta med något man tycker om, något man värdesätter högt.

jonny: jag överlever. det är ingen nyhet det här, egentligen. och jag mår fint. det är bara lite kaka på kaka just nu. håller på att avsluta min utbildning, där huvudämnet är medie- och kommunikationsvetenskap.

Jenny sa...

Jag och en kompis träffades i fredags och pratade om att vi aldrig sågs, fast att vi bor fem minuter från varandra. Båda är så djävla upptagna att vi inte ens hinner ringa till varandra. Hon hade två uppsatser, jobb, pojkvän i Köpenhamn, två utbildningar, träning, möten och, och, och. Och jag har ungefär lika mycket, minus pojkvän. Vi satt och bubblade i en halvtimme, sen stannade hon upp med världens största leende och sa "älskar inte du att leva såhär?" och jo, jag hade aldrig kunna tänka mig något annat.

egoistiska egon sa...

exakt, jenny. exakt! och det är väl både det som är tjusningen och problemet.

Anonym sa...

GRATTIS till VG! Du ÄR duktig!! Kram

Anonym sa...

Haha, köpa kaffe på ena stället o dricka det på ett anant.. ;-D jag hade varit för lat för det.

egoistiska egon sa...

anki: TACK!

sussie: de ligger i samma byggnad och det är typ 50 m mellan ställena, så det var inte så avancerat som det låter ;)

Daniel Storey sa...

Ja jäklar. Stressen är både skön och produktiv. Det är när man stannar upp som man helt plötsligt tar slut och blir handlingsförlamad. Om man bara får vara med och bestämma lite om vad det är som ska fylla dagarna så får de gärna vara just fyllda.
Det verkar dessutom vara under just de lata perioderna som man drar på sig sjukdomar och annat elände. Man mår som bäst av lite stress och tempo.